Uppdatering

Det känns som en tripp längs memory lane att läsa bloggen. På ett sätt var det alldeles nyss som alla de där känslorna, tankarna och den oändliga väntan var en sådan stor del av vårt liv. Eller helt enkelt var vårt liv kanske till och med. Och samtidigt känns det som hundra år sen, nu när jag däckat i soffan efter att ha klarat av en kaosartad (och ganska kladdig) kvällsmåltid, tandborstning, sagor, diskussion om lampor som ska vara tända eller släckta, diskussion om hur mycket dörren ska vara öppen, om katten ska få vara med i sängen eller inte och hundra andra småsaker. Men nu sover de, Stor och Liten. Våra två barn. Vem hade kunnat tro det? Två! Klart vi ville ha två men det fanns ju onekligen stunder då ett enda barn kändes ouppnåeligt.


Att ha två barn borde, rent matematiskt, vara dubbelt så många barn som ett. Men det är det inte. Ett barn är ett barn, två barn är en hel flock. Två barn innebär att man som förälder är i numerärt underläge om den ena föräldern jobbar sent som A gör ikväll. Två barn innebär ett rent otroligt kaos och tumult så fort man ska någonstans. Två barn betyder en oändlig rad av konflikter av olika storleksordning att lösa vareviga dag. Två barn betyder definitivt berg av tvätt och leksaker precis överallt. Två barn är otroligt, himmelskt och fantastiskt och jag glömmer inte för en sekund hur lång vägen till dem var. Okej, ibland kanske, som idag när jag tvättade samma maskin tvätt för fjärde (jag överdriver inte) gången eftersom ingen av oss hunnit hänga den på fyra dagar (men vi har alltså trott var dag att vi skulle hinna) och kläderna blir så skrynkliga när de ligger ett (eller flera) dygn i maskinen. Eller som igår när Liten sparkade av sig stövlarna på bussen - fyra gånger samtidigt som Stor sa "mammamammamammamammajagvillhaglassjagvillhaglassjagvillhaglass hundra gånger i mitt öra utan att ens andas emellan (hur gör ungen?!). Precis då tänkte jag väl inte på hemutredningar, pappersamlande, väntan på barn- och resebesked kanske. Men för övrigt så finns det där i bakhuvvudet, vilket mirakel det är att just de här två barnen, efter alla turer, papper, stämplar och efter all väntan hamnade just hos oss.

Att inte ha barn är fruktansvärt. Verkligt hemskt, som ett stort svart, bottenlöst hål liksom. Jag hade aldrig kunnat tro det men att ha ett barn som befinner sig på andra sidan jorden är faktiskt ännu värre. Hur det nu är möjligt. Jag vet inte hur vi lyckades få dagarna att gå till slut. Hur vi orkade gå upp ur sängen, gå till jobbet och svara på frågan "Har ni hört något?" femtioelva gånger om dagen.
Inte ens att göra iordning barnrum kändes riktigt så kul som jag tänkt. Eller jo, det var ju kul alltså, att välja tapeter till VÅRT barn. Att åka till Ikea och få lov att köpa barnprylar, på riktigt, ni vet, små små stolar till ett lite dockaktigt bord. En gullig lampa och en liiiiten liiiiten säng. Som vi först placerade i X rum och sedan, efter lite eftertanke, flyttade till bredvid vår säng. Magiskt att se den där, fint bäddad och med nallarna snyggt uppradade ovanpå. Katten var överförtjust - äntligen än lagom stor, alldeles egen säng! Och länge kändes det som om katten var den ende som någonsin skulle sova där faktiskt.

Det gick så långt att jag en morgon inte kunde gå upp. Jag låg i sängen, stirrade upp i taket och försökte ignorera den lilla sängen bredvid mig. Försökte att inte tänka på en liten kinesisk unge som var alldeles ensam långt borta på ett stort barnhem bland en massa andra barn som kanske inte alls var snälla mot varandra. Och jag kände att nej, jag mår inte bra. Faktum är att jag mår skit och mår man skit ska man inte gå till jobbet, inte ens om man har ett viktigt möte. Så jag sjukskrev mig. Skolkade helt enkelt. A sa inget, lommade i väg till jobbet (han tyckte det skingrade tankarna, eh, hur är killar funtade egentligen?!) och jag själv släpade mig till soffan och la mig och tittade på talkshows med katten på magen. Efter några timmar släpade jag mig ut i köket för att hitta något att äta och när jag stod där, i joggingdress, rufsigt hår och näsan i kakburken så ringde det. Det Ringde. Samtalet med stort S. Och jag fick veta att allt var klart, vårt LOA hade kommit och vi kunde boka resan. Jag lovar, mina knän bara vek sig och där, sittande på köksgolvet insåg jag att nu jävlar var det på riktigt.

Ikväll kikade jag igenom alla bloggar som jag inte läst på så länge. Alla bloggar jag har länkar till och en massa andra som jag brukade läsa och som brukade läsa här. En del väntar fortfarande men så många har blivit föräldrar - stort grattis! Det kändes så märkligt att läsa om er vardag, som om jag skuttat fram i tiden liksom men det var härligt.

Här hemma är allt alldeles, alldeles underbart. För det mesta. Någonstans i tumultet har vi hittat en vardag tillsammans, vi och vår lilla X. Vår unge. Wow liksom. Det är knappt att vi fattat det ännu trots den tid vi varit hemma.

Jag hade inte tänkt skriva mer här, kände att jag var färdig. Men efter en hel bunt härliga mail, alla kommentarer och övriga påtryckningar (du vet vem du är!) så ska jag försöka berätta allt som hänt, lite i taget. När jag hinner. För ingenstans längs vägen fram till att jag blev mamma berättade någon något om hur mycket tid små barn tar.

Jag har faktiskt velat skriva, återigen, men har ingen ork.

Förut var man bara lycklig, vi har fått barn, X väntar på oss, jag är mamma sov. Nu har jag insett att X inte väntar på oss eftersom X inte vet att vi finns, det är bara vi som väntar och jävlar vad vi har väntat nu. Tillräckligt skulle man kunna kalla det. Faktum är att det känns som om vi väntat ungefär sju evigheter och undertiden har man tappat tron på att det faktiskt kommer att hända. Den enda skillnaden, eller ja, den STORA skillnaden, är att vi nu har tre dåliga fotografier av en underbar unge som vi längtar efter så att det gör ont. Det gör ont att var dag som går är ännu en dag som X tillbringar på barnhem - helt i onödan. Vi är klara, X papper är klara, para ihop oss för fan! Hur många minuter kan det ta?! Hur kan detta vara för barnens bästa? Faaan alltså, jag vet att jag inte borde beklaga mig, jag vet att det finns så många av er därute som sitter fast i någon evighetskö eller som kanske inte ens kan få barn på något sätt alls och Organisationen säger att vi faktiskt kommer att få åka och hämta X en dag (även om det är svårt att tro) men ändå. Vi pallar inte mycket mer nu. Faktiskt.
Återigen känns det som om jag bara vill sova, sova och sova tills de ringer. Jag orkar inte jobba. Fan, vi berättade ju på jobbet, var tvugna att tala om för chefen och nu vet alla och alla frågar hela tiden. Hör jag "har ni hört något?" en gång till så smäller jag till nån. Fast nej, troligen inte för det skulle betyda att jag skulle dela ut smockor till höger och vänster på jobbet på måndag, typ hela tiden och då skulle jag troligen få sparken och då har förutsättningarna i vår hemutredning ändrats och vi kommer garanterat ALDRIG att få åka och hämta X. Suck.
Jag kanske helt enkelt ska stanna hemma från jobbet på måndag...

Jag har köpt barnvagn!

A tyckte vi skulle vänta eftersom den tar upp typ hela vår hall men vem bryr sig! Den är fin, den är grön och den är Brio. I love Blocket!
I brist på X har jag skjutsat runt katten i den lite. Man kan väl säga att jag tyckte det var roligare än vad katten gjorde. Den rullar så fiiiint vagnen, och jag känner mig otroligt vuxen när jag kör runt den i vardagsrummet. Skäms lite för att berätta det men jag var tvungen att prova köra runt den iförd olika jackor och kappor. Bara för att se hur det ser ut alltså, för att se hur JAG såg ut som mamma liksom. A bara skrattade och skakade på huvudet. Men han har också provkört den faktiskt.
Jag är grymt sugen på att ta den med nu när jag ska till affären, för att se hur den känns i utemiljö men dels är jag rädd att folk ska tro jag glömt ungen någonstans när jag kör runt med en tom barnvagn och dels är det väldigt jobbigt att bära den ner för trapporna. Även utan att ha ett barn med sig.
Måste verkligen övertala hyresvärden att fixa ett barnvagnsförråd.

Man blir liksom aldrig nöjd. Först tänkte jag att om vi bara blir godkända på hemutredningen så kommer jag vara evigt tacksam så länge jag lever. Sedan lyckades vi på något mirakulöst sätt få ihop en Kina-ansökan och skicka iväg.Väntetiderna steg och jag tänke att den dagen vi får barnbesked ska jag aldrig någonsin önska mig något igen. Men here we are. Nu önskar jag ända nere i från tårna att tiden ska gå fort, fort, fort och att någon på CCAA ska lägga in högsta växeln och ro hit med vårt LOA.

För ni trodde väl inte att papperssamlandet var över? Oh nej. När man får äran att bli greenline-förälder så är det nya papper att fylla i, som ska stämma med gamla papper (fast det gör de inte för dollarkursen skiftar ju heeeela tiden!) och hela tiden får man hetsa för man vet att varenda minut är dyrbar, varje sekund. Om vi är slöa med detta får X tillbringa extra tid på barnhem, och jag får vänta med att kalla mig mamma på riktigt. Alltså hetsar vi och papperna flyger till Kina. För andra gången. Men den här gången ska de inte ligga och samla damm i ett par år innan någon hanterar dem. Den här gången är det ju LOI, letter of intent, och det betyder att LOI-bunten ska snarast paras ihop med X's papper och vår huvudansökan, stämplas lite (antar jag) och sedan skickar CCAA LOA, letter of acceptance, tillbaka till oss och först efter det får vi åka. Mellan LOI och LOA är det 3-6 månader. Organisationen har sagt åt oss att ställa in oss på den långa väntetiden eftersom våra papper varit i Kina så kort tid.
Konstigt, när vi just skickat LOI kändes sex månader ganska kort. Nu känns det oändligt.

Jaha. Vad ska jag skriva? Jag har faktiskt velat skriva de senaste veckorna men för en gångs skull har jag inte kunnat hitta orden. Märklig upplevelse för någon som skrivit sig igenom livet kan jag meddela. Men någon gång måste jag väl försöka sätta ord på det hela, X kommer ju att fråga i framtiden, hur det var, innan hxn kom till oss, och då är det ju bra att vara förberedd så jag ska göra ett försök. Göra som vanligt, bara skriva precis så som det dyker upp i min skalle. Och det första som dyker upp är....

Jag har SHOPPAT!!!

Inte en pryl, inte ett plagg, ingenting hade vi köpt innan Det Magiska Telefonsamtalet men nu, nu jävlar. Jag shoppar, alltså finns jag, typ.

Nej, inte riktigt för vi ska ju pytsa ut en del pengar nu, för adoptionen och inte minst redan men i alla fall. Nu är det ju tillåtet! Ljuvlig känsla. Men trots det går det trögt i början.

Första gången efter Beskedet som jag går in på HM för att shoppa går jag därifrån utan att ha köpt något. Jag blir så förvirrad av alla storlekar och måttabeller. Inser att alla gånger jag handlat barnkläder förut har jag ringt den lilla parvelns föräldrar och frågat vilken storlek som är lämplig. Nu har jag ingen att ringa. A har inte mer koll än jag, uppgifterna i papperna är gamla och CCAA tillhandahåller inte direkt den här informationen. Jag kommer mig inte för att fråga någon i butiken. Känner mig dum och får för mig att de har noll koll på små kinesiska ungar. A garvar åt mig när jag kommer hem och förklarar varför jag är tomhänt men tycker det verkar rätt ekonomiskt med min shoppingspärr.

Pratar med mamma som undrar om jag tänker låta vår efterlängtade unge gå naken. Nej, så kan vi ju inte ha det. Jag gör alltså en grundlig telefon enkät i bekantskapskretsen angående storlekar och rustad med en lista som mer eller mindre kan liknas vid ett ganska avancerat diagran så styr jag stegen mot PoP. PoP är förkortning för Polarn och Pyret har jag fått lära mig (tydligen är det så, är man förälder säger man aldrig barnklädeskedjors hela namn typ PoP alternativt drar man ihop namn så att Me and I blir Meandi, hm, skumt men det är väl bara att vänja sig).

Nåja, väl inne i affären ställer jag mig framför en hylla med små tröjor. Underbara små tröjor. Fantastiska små tröjor och jag erkänner, jag börjar bokstavligen nästan gråta. Jag står i en butik, redo att köpa den allra första saken till vår alldeles egna unge! Man kan ärligt talat bli religiös för mindre.

Trots mitt storleksdiagram och min upprymdhet känns det fortfarande lite förbjudet, inte helt verkligt så jag ringer en vän (jag kände inte att jag kunde fråga publiken) och hon får sedan coacha mig medan jag, salig och vördnadsfull, plockar ihop två små tröjor och en pyjamas. Mer grejar jag inte första gången. Observera att jag skriver "första gången"

Först av allt, tusen tack allt, för kommentarer, gratulationer, cyberchampagne och mail! Att ni alla bryr er, engagerar er och skriver bidrar till den fantastiska, rätt så overkliga lyckobubbla jag befinner mig i.

Jag har funderat på om och hur jag ska kunna fortsätta skriva och tror å ena sidan att det skulle vara möjligt. Men å andra sidan finns det ett litet problem: jag har de senaste dagarna fått några mail där folk spekulerar om vem jag är.
Adoptionsvärlden i Sverige är inte stor vilket jag kanske inte insåg från första början. Som jag skrev förut var bloggen mest tänkt som terapi för mig själv under väntan. Jag har alltid ventilerat mig genom att skriva och trodde inte särskilt många skulle vara intresserade av mitt otåliga svammel.
Jag valde redan då att skriva anonymt av den enkla anledningen att jag inte vill ha hela vårt privata liv (och ja, när, var och hur man får sina barn tycker jag är högst privat) utfläkt på internet. Sedan började alla ni gulliga människor läsa bloggen och jag stod inför samma dilemma som nu: ska jag fortsätta skriva och lämna ut oss eller ska jag lägga av. Jag kände en stor gemenskap med mina cyber-adoptions-systrar och ville fortsätta bygga på den. Plus att jag med Kinas ökade väntetider fortfarande behövde skriva av mig. MEN, jag tog ett beslut. Jag bestämde mig för att skriva vår story men inte vara trogen varenda bokstav, av sekretesskäl. Jag har alltså under historiens gång ändrat på saker, detaljer, tid, personer mm. Det är fortfarande vår historia, jag lurar er inte där, men jag har inte skrivit allt, inte varit helt kronologisk och ändrat på en del, i sammanhanget, små detaljer. Detta har jag gjort för att jag inte vill att mina läsare ska veta vem jag är.
Om någon eller några fortsätter denna, som det känns för mig, hetsjakt på att avslöja vem jag, min man och X är, kommer jag att sluta skriva. Det är liksom inte värt det eftersom jag, av skäl som är mina egna, valt att vara anonym. Jag ber alltså er alla (och uppmaningen gäller ju egentligen bara ett fåtal av er) om förståelse. Sitt gärna hemma på kammaren och fundera över vem vi är (vad som stämmer i min story och vad som är ändrat) men snälla, respektera min önskan om att jag inte vill att de som besökt bloggen otroliga 62000 (!!!) gånger ska veta vem vi är.
Respekteras detta kommer jag att fortsätta skriva, åtminstone en tid till.

Tack för er förståelse.

Jag vet inte ens om jag KAN berätta mer.
Är helt yr och förvirrad. Sitter på jobbet och glor på datorn, darrig i knäna och utan att kunna tänka en enda klar tanke. Mer än möjligen att jag skulle vilja sova. Vi kunde nämligen inte sova i natt, helt omtumlade, vi bara låg där, stirrade i taket (ungefär lika produktivt som att stirra på datorn) och försökte fatta det stora som hänt.
Att ett enda telefonsamtal, ett ganska kort sådant dessutom, kan göra så stor skillnad! Ingenting är som saker och ting var före telefonsamtalet!
Nu vet vi att det inte var meningen att jag skulle bli gravid, inte meningen att vi skulle göra IVF, inte meningen att vi skulle vänta tre-fyra år i den vanliga kön för det var meningen att X skulle komma till vår familj, nu, eller ja, inte riktigt nu men mer nu än vi någonsin skulle kunna tänka oss.
Saken är den att mitt i detta hysteriska lyckorus så har vi bara berättat för våra föräldrar och en nära vän. Vi måste ju höja medgivandet och skicka en massa papper igen. För ja, det är ett litet barn som sökte föräldrar som blivit vårt. Men dels är det ju en del pappersarbete och väntan kvar (4-6 månader) plus höjt medgivande och så ska ju kineserna godkänna oss som föräldrar till just X. Så här sitter jag nu, på jobbet och vill bara skrika rakt ut av lycka men i stället säger jag inte ett ord. Hjälp, känns som jag kommer spricka!

En annan sak behöver jag fundera över. När jag påbörjade bloggen var det mest som terapi för mig själv. Jag trodde inte att någon verkligen skulle läsa den men hjälp, jag är helt överväldigad av all respons jag fått. Tusen tack alla.
Nu vet jag inte om jag kan fortsätta skriva. Det handlar inte längre om bara mig och A, nu finns en liten X inblandad och jag har aldrig tänkt lämna ut en enda liten detalj om mitt barn på Internet. Jag vet alltså inte om jag kan fortsätta skriva. Vet inte hur jag i så fall ska göra det. Måste tänka. Samla mig,. Inse att det är sant. Jag är mamma! Det är fan i mig helt jäkla otroligt.

Jag.har.blivit.mamma.

Tack för alla era kommentarer, de värmer. Och det hjälper att veta att man inte är ensam om detta. Att vi inte är konstiga eller unika som brottas med tankar och funderingar.

Jag vill inte leva livet utan barn och det vill inte A heller. Men vi skulle hemskt gärna vilja leva under tiden fram till att vi får barn. Vi har, som jag ser det bara testat ett sätt av tre: hemmagjorda barn i sängen. Det funkade inte. Vi kan inte riktigt säga att vi uttömt alternativet adoption eftersom vi väl inte ens kommit halvvägs ännu. Vi undersöker fortfarande möjligheterna att byta land längre fram i höst.
När det gäller det tredje alternativet, konstgjord befruktning, så har vi knappt nosat på det ens. Det är fortfarande vårt sista alternativ, det är vi båda överens om, det är ett sådant lotteri men fan heller att vi lägger av, ger upp eller accepterar att leva ett liv vi inte vill leva förrän vi testat allt.
Vi informerar oss om läget: vi pratar med våra organisationer, vi går på informationsmöte på IVF-kliniken.
Under tiden LEVER vi. Inget mer jävla sparande, bantande och annat. Vill jag köpa nya stövlar för att vara glad under den här evighetslånga transportsträckan tänker jag göra det. Vi kan ta ett lån till den förbannade adoptionen om vi mot förmodan får barnbesked inom de närmaste tre åren.
Vi ska sluta prata om hur vi ska barnsäkra lägenheten, sluta drömma om små mörkögda kina-ungar, sluta prata om när vi blir föräldrar och ägnar tiden åt vettga saker som spa, champagne, bio och weekend-resor. Det bara måste funka, det gjorde det ju förut?!

Ibland funderar jag på om vi inte kan ha ett bra liv utan barn. Inte för att jag vill utan för att jag vill slippa det här. Om vi avbröt adoption och struntade i IVF skulle mardrömmen på något vis vara över. Ingen mer väntan. Inget mer hoppas hela tiden. Ok, vi skulle inte få barn men vi kanske skulle kunna LEVA. Det känns inte som om vi kan det, inte som om vi kunnat göra det de senaste åren.

Det är lite som när man var tillsammans med något pucko till kille i tonåren och satt hemma och väntade på att han skulle ringa jämt. Visst blev man lite ledsen när han till sist dumpade en men samtidigt var det en befrielse att slippa vänta, slippa bli besviken.

Om vi la ner hela barngrejen skulle vi ha råd att köpa hus. Vi skulle kunna spara pengar och resa till spännande exotiska platser. Kanske till och med jobba utomlands. A skulle våga byta jobb totalt som han drömmer om. Vi skulle fortfarande ha varandra. Och vi skulle slippa den förbannade jävla väntan.

Okej, det enda som verkligen får mig att tro på att tiden går är det faktum att jag emellanåt behöver klippa mina tånaglar. För övrigt är det som om jag vore en zombie i vakum. Vi har bestämt att vi inte ska prata om IVF-grejset förrän efter informationsmötet. A tycker inte det är något att prata om nämligen. Han säger att han är lite (troligen dagens understatement) trött på mitt tjat om att vi sviker vår Kina-unge eftersom det med dagens väntetider inte ens är troligt att barnet är fött ännu. Dessutom, påpekar han när jag rycker honom i kavajärmen så fort vi ser ett litet asiatiskt barn någonstans, så är det inte synd om barnet för barnet i fråga blir inte kvar på barnhemmet utan får andra, alldeles utmärkta och av myndigheter godkända föräldrar.
Hm, det må väl vara hänt men man måste väl få tro att man skulle bli typ bättre föräldrar än precis alla andra?! Och då är det ju lite synd om barnet för att det inte hamnar hos just oss. Dessutom är det synd om oss, eller i alla fall mig, för jag förlorar mitt lilla Kina-barn.

Kompisen M säger att jag inte får tänka så, om jag inte vill bli gravid med IVF så kommer det aldrig att lyckas. Hm, märklig teori, hur kan det då komma sig att små tonårstjejer som hellre skulle ta livet av sig än bli gravida blir just gravida? Våldtäktsoffer? Nej, den teorin är lika dum som att man blir gravid när man slappnar av.
Mamma säger att vi inte ska göra IVF om vi inte vill. Problemet är att hälften av oss vill. Och den andra hälften av oss vill ha barn om än ett som är runt året (minst), har sneda, vackra ögon och svart hår...
Fan, A har kanske rätt. Kanske borde man inte prata om det och kanske inte heller tänka på det. Något tips om hur man låter bli?

Jag äter folsyra för det ska man göra innan man gör IVF men jag vill inte göra IVF. Jag solar för det ska man göra på sommaren (speciellt om man får tillfälle efter x antal veckor med regn) och vill inte göra IVF. Jag surfar på adoptionssidor för annars blir jag galen (ja, jag har erkänt mitt beroende en gång för alla nu) och vill inte göra IVF.
Jag vill inte göra IVF. Men jag vill inte vänta 3-4 till på att bli mamma. Den här bloggen skulle liksom vara tillfällig, inte någon långkörare i klass (om man kan tala om klass i detta sammanhang) med Rederiet.

A vet inte vad han vill göra. Han vill inte prata om det så mycket säger han. Men sen pratar han i alla fall och då säger han obehagliga sanningar som att: "Vi sa ju att vi kan tänka oss vilket barn som helst, då kan vi ju inte välja bort ett för att det är biologiskt", "Vi valde adoption för att det var det säkraste och nu är det inte det längre", "Vi vill ju ha BARN, inte just ett kinesiskt barn" osv.
Jag vet att det stämmer men vill likt en liten unge (sådan vi inte har) vifta händerna för öronen och säga aaaaaaaagrrrrrrrr så jag inte hör hans förbaskade sanningar. Faktiskt.
Jag vill ha min lilla kina-unge. Det är min sanning och det svider när A säger att jag är fixerad vid adoption. Jag ÄR fixerad vid adoption men det är inte fel faktiskt, det SKA man vara. När man gör hemutredningen ska man vara till 100% inställd på adoption och jag är det. Jag gör RÄTT! Men inte fasen får man någon belöning för det. Inte de närmaste 3-4 åren i alla fall.
Så ja, vi är nog idioter om vi inte tar den här chansen. Faktiskt. Man kan ju adoptera ett syskon. Och förresten så kanske det inte ens blir något på de tre försöken vi får. Hm. Fan.
Jag känner ju inte ens för att vara gravid.

Jag ringer.
Med svettiga handflator och en otäck känsla av oförlåtligt svek mot vårt lilla kinabarn så slår jag numret till fertilitetsavdelningen på sjukhuset. En vänlig sköterska bläddrar i en massa papper och säger:
- Ja, det ser ju ut om det skulle bli er tur i oktober eller i alla fall senast i början av november. Jag blir alldeles ställd.
- Öh, menar du oktober…i år?!?!
Sjuksköterskan skrattar lite och eftersom hon troligen aldrig ens varit i närheten av en adoptionsorganisation förstår hon inte att min fråga är synnerligen relevant. Jag är helt enkelt inte van vid väntetider som faller inom så snäva tidsramar.
- Javisst, självklart i år. Faktum är att jag skulle kunna boka in er på ett informationsmöte i september om det passar?
Informationsmöte? Vi var på informationsmöte om adoption en gång, man fick se filmer från barnhem i olika länder, härliga ungar och lyckliga adoptivföräldrar som förenades med de härliga ungarna. Vilken sort filmer får man se på ett informationsmöte för IVF?!
Jag säger att vi gärna ville komma på ett informationsmöte och sköterskan förklarar att det faktiskt är två möten, ett informationsmöte där man får generell information tillsammans med andra par. Sedan ett enskilt möte där vi får träffa vår läkare och komma överens om vilken metod som man ska använda i vårt fall. Den här informationen får mig att råka i panik.
- Läkare? Öh, jaha, ja. Men man MÅSTE inte göra det va? För att man får informationen alltså? Man är inte tvungen att göra det sen?
Sköterskan låter väldigt förvirrad när hon försäkrar mig att nej, det är ingen som tvingar en att göra något alls, detta är ju frivilligt men om man avstår mister man sin plats då det är många som står på kö.
Knäppt system hinner jag tänka, man kan ju köa till en adoptionsorganisation så länge man vill liksom. Men å andra sidan betalar man för den kö-platsen, det här är ju faktiskt gratis.
För omväxlings skull.

När jag lägger på luren har vi två datum i september inbokade. Och jag är mer förvirrad och osäker än någonsin.
Hur jag än gör kan jag inte få små ledsna kinesiska ögon ur min skalle. Fan, vi har ju tagit ett beslut redan. Valt bort IVF. Men då visste vi inte att vi samtidigt valde 3-4 år till av barnlöshet. Kina finns kvar. Det kommer finnas föräldralösa barn där när det är dags för syskon också. Men ändå…
Jag pratar med A och sedan slänger vi oss i väg på en sista-minuten-resa. Man tänker bättre när man inte är hemma. Och dessutom går tiden fortare när man inte är hemma.
Fortsättning följer alltså.

Jag har semester men det regnar och vi kommer aldrig att få barn.
Jag börjar inse det nu. CCAA har erkänt det som alla andra (till och med jag) insett för månader sedan: väntetiden kommer att gå över tre år. TRE ÅR!
Jag kommer att vara gråhårig innan jag blir mamma. Jag kommer vara på närmre fyrtio än trettio när jag blir mamma (eller nä, nu räknade jag fel men i alla fall). Jag kommer ha firat en jävla massa midsomrar och jular med tårar i ögonen och tillkämpade leenden när alla andras ungar tindrar ikapp med ljusyktor och tomtebloss. Jag kommer kanske till och med ha avancerat på jobbet och jag vill inte avancera på jobbet för helvet - JAG VILL HA BARN!!!


Helt allvarligt, idag ringer jag IVF-kliniken.

Vi beslöt oss för att fira en barnfri midsommar. Detta var en ursprunglig plan, från den tiden då vi trodde att detta skulle bli vår sista barnfria midsommar. Att vi faktiskt skulle få barn innan nästa midsommar. Nu vågar vi knappt hoppas på att midsommar 2009 är vår sista barnfria midsommar men det är ju en annan historia.

I vilket fall som helst så kände vi att det var läge för party i stället för småbarn. Vi laddade alltså med nubbe i systemkassen, bästa finkläderna på och förväntningarna i topp. Dags att kliva rakt in i Pripps blå-reklamen, den perfekta midsommarfesten väntade!
Men nej. Jag vet inte riktigt hur vi svenskar tänker. Vi förväntar oss midsomrar med strålande solsken, värme och ljuvlig sommarkvällssolnedgång på ett datum då det statistiskt sett oftast är duggregn och ca 14 grader varmt. Precis som att vi förväntar oss att det ska vara -5 grader och en meter nysnö den 24 december trots att det i stora delar av landet även då är ca 14 grader och duggregn.

Så ja, det regnade på midsommarafton. Och det blir liksom inte fullt så Pripps blåigt när man inte kan plocka blommor, inte kan bada, inte kan sitta ute osv. Vi satt alltså ihopträngda i ett alldeles för litet kök, fast beslutna att party skulle det bli i alla fall, tuggandes på sillbitar för att det hör till…och sedan liksom, på någon ohörbar, given signal, så började alla prata - om barn. Märkligt. Och oerhört irriterande. Speciellt eftersom vi efteråt kom fram till att vi hellre hade tillbringat en regnig midsommar med våra kompisars ljuvliga barn i stället för att sitta med dessa människor och höra på hur de planerade att skaffa barn lagom till nästa sommar. "Skaffa" barn! Hm.

Människors öden ser verkligen olika ut.

Ett par timmar efter mitt senaste inlägg här i bloggen postades en tråd om just detta ämnet på sajten Familjeliv.se och jag har nu fått mail med frågan om jag är trådstartaren. Det är jag inte men det är trevligt att se att ni tar upp diskussionen även på annan plats.

Idag fick en kollega nys om att vi ska adoptera. Vet inte riktigt hur det sipprat ut och förresten så är hon inte en kollega utan mer en-som-befinner-sig-på-samma-arbetsplats-och-som-jag-vet-namnet-på liksom. Vi har pratat med varann max tio gånger.
Missförstå mig inte nu, jag kan förstå att folk är nyfikna på adoption och tycker vanligen det är positivt att man frågar, det tyder ju i alla fall på ett visst intresse. Men denna kvinna inleder sitt frågeanfall med frågan:

- Vems fel är det att ni inte kan få barn?

Eeeeeeh?! Ursäkta mig, vad är det för jävla fråga?!
Först av allt så undrar jag VARFÖR hon vill inhämta denna kunskap? På vilket sätt blir hennes liv mer innehållsrikt för att jag redogör för min mans spermier och mina äggledare? Eller att jag säger som det är; vi är oförklarligt barnlösa? Fattar hon att det är vårt sexliv hon frågar om?! Och för det tredje (eller vilket nummer jag nu är på, kan definitivt inte räkna när jag är upprörd): vilket sorts svar förväntar hon sig?! Hade hon tyckt att något av nedanstående svar skulle vara normala på frågan Vems fel är det:

A) - Det är min mans FEL, funderar på att dumpa honom men adoptionsköerna för singlar är helt oändliga för tillfället så vi kör den här adoptionen först så tar jag ställning till honom och hans sorgliga snigel-simmare till spermier efter det.
B) - Det är helt och hållet mitt FEL men juryn friade mig och nu är jag ute, fast med fotboja så klart!
C)- Det är president Bushs FEL (för att det mesta onda i den här världen är faktiskt hans fel).

Ursäkta mig, jag kanske överreagerar men vad faaaan alltså! Och som vanligt är det ju så att man inte kommer på och inte vågar komma med det där dräpande svaret som man känner för i ilskan så jag svarar beskedligt:
- De vet inte varför det inte blir något.
Varpå hon slänger ur sig nästa hat-objekts-kommentar:
- Men nu när ni adopterar så kommer du bli gravid direkt!

Då kan jag faktiskt inte hålla mig längre. Irriterat frågar jag hur många adoptanter hon känner (inga) och hur många av dem som blivit gravida (ingen, så klart) varpå jag fortsätter predika om att fem procent, fem jävla ynka procent av de som adopterar blir gravida sedan (vet inte var jag fått denna siffra ifrån men jag har läst den och kommit fram till att den verkar rimlig) och de hade blivit det OAVSETT! Det handlar om kemi, inte ödet eller annat krafs.
Trots att jag inte alls använder orden ovan när jag redogör för detta märks det att hon blir sur och känner sig tillrättavisad. Jag ångrar mitt utbrott helt grymt när jag inser att hon nu tycker synd om mig, att hon tror jag försvarar mig och att det är jobbigt att prata om graviditeter eftersom jag EGENTLIGEN hellre vill ha ett biobarn.

Fan alltså. Om det mot förmodan är någon som INTE håller på att adoptera som läser den här för tillfället rätt ilskna bloggen så snälla, fråga gärna men TÄNK först.
Ingen vill sitta och prata om sitt sexliv och sina kroppsvätskor med nästan främmande människor.
Om någon ska adoptera, utgå från att de är skitglada över det men att de troligen haft en rätt jobbig (och lång, se föregående inlägg) väg ditt och att det är PRIVAT information.
Fråga om landval, väntetider och så vidare.
Var positiv, kom inte med några jävla skräckhistorier om grannens systers svägerskas kusin som adopterade en kille från Brasilien och han brände ner deras hus men för eeeeeeer går det säkert bra.
Inse att familjen ska få en ny familjemedlem och är LYCKLIGA!!!
Förstör inte för fan.
Suck vad trött jag blir.

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra följande när jag klagat på hur jobbig väntan är:

- Åh, två (tre, fyra eller fem) år går jättesnabbt ska du se!
- Det kanske kommer gå snabbare! När man minst anar det du vet...
- De som är gravida får också vänta, det är samma sak för alla.

Öh, ursäkta men hur mycket bullshit ska man stå ut med egentligen?! Tror de här människorna på detta själva eller? Hur svårt kan det vara att bara säga: "Fan, jag fattar att det är skitjobbigt!" i stället?!?!

Först av allt, flera år går inte snabbt. En helg går snabbt. Sommarsemestern går snabbt men när fasen gick månaden oktober, eller januari tillexmpel, snabbt?! När man är nittio kanske man kan luta sig tillbaka i gungstolen och säga att de fem åren mellan 15 och 20 gick alldeles för snatt men när man är trettio - nej.
Våra papper har varit i Kina några månader bara och det känns som evigheter. Bokstavligen. Vi ska inte tala om hur lång tid det känns sedan vi påbörjade adoptionsprocessen. Eller sedan vi började prata om att skaffa barn.
Och, när vi är inne på ämnet tid så ja, gravida väntar så klart också. I nio månader. Eller mindre. Inte särskilt många dagar mer än så dock. Dessutom har de kontakt med barnet, varenda dag. Lär känna det, skapar kontakt och knyter an. När man adopterar väntar man mer än dubbelt så lång tid för det mesta och man väntar på "någon". Något extremt diffust känns det som. Dessutom så har ju de flesta som adopterar redan väntat på barn rätt länge när det är dags för barnbesked.

Jag är ju som bekant urusel på att matte men låt oss ändå göra ett litet räkneexempel:

*De allra flesta som adopterar har först försökt hemma i sängen, det är ju trots allt det billigaste (och klart roligaste, rent processmässigt) sättet. Man försöker i regel ett år men många kör ju på betydligt längre än så innan man går vidare till nästa steg. Låt oss räkna med 1,5 år, för att inte dra ner snittet i vårt lilla räkneexempel.

* Nästa steg är förmodligen, för de flesta, en fertilitetsutredning. Låt oss säga att den tar ca...tja, 2-4 månader kanske.

* Efter beskedet av fertilitetsutredningen kan man gå flera olika vägar. En del gör som vi, sparar tid (tror de i alla fall) och går direkt på adoption men min uppfattning är att de flesta provar någon sorts konstgjord befruktning först. Jag är inte så insatt i detta men jag vet att de flesta landsting har kö (så klart) till detta, allt från ett par månader till nästan två år. En del finansierar själv ett par försök under tiden. Sedan till kommer tiden för x försök. Ska vi säga totalt två år? Tror att det kanske är i mesta laget för många men med tanke på landstingsköerna så kör vi på det.

* Nu har tanken på adoption mognat hos vårt genomsnitts-par och de anmäler sig till hemutredning och kurs. Vi behövde inte vänta så länge på detta men i många kommuner är det väntetid (så klart - igen) för detta. En del hemutredare kräver att man ska ha gått kursen för att få påbörja hemutredningen. Dessutom är det många som inte knutit hymnens band förut, att vara sambo är ju helt ok men inte om man ska adoptera eftersom man måste vara gift för att få godkänt på hemutredningen. Sååå, väntetid för hemutredning och kurs, ev bröllop och sedan själva tiden för hemutredningen/kursen...Ska vi säga ett år?! Eller något mindre. Ok, vi säger nio månader.

* Godkända! Troligen har man¨siktat in sig på ett land nu och nu kommer det trixiga. Har man surfat så pass mycket på adoptionssidor att man i ett tidigt skede fattat att man måste bli sökande-medlem i minst en organisation? Eller är man total adoptions-rookie och först nu anmäler sig? Stooor skillnad i tid på detta numera.
Det finns egentligen två varianter här: antingen har man inte blivit medlem tidigare och då kan man bara skicka till typ Kina och Colombia (grattis, låååååååååång väntetid i landet eller låååååååång väntetid i Sverige, svårt val). Eller så har man varit medlem ett tag och behöver bara vänta kanske 6 månader tills man kan skicka.
Har man väntetid och lever upp till Koreas krav så är det bara att säga ett äka grattis, snart har ni en baby. Om inte, då är det värre. Räkna med minst ett års väntan. Vi sätter väntan på den här punkten mellan 1-4 år. I genomsnitt alltså. Fast först måste man samla papper, översätta, legalisera. Gissar på i alla fall 2 månader här även om det skiftar från land till land.

Dax att summera de röda siffrorna!
18 månader för sänghalmen
4 månader för fertilitetsutredning
24 månader för IVF och dyl
9 månader för kurs/hemutredning
2 månader för papperssamlandet
24 månader (ett genomsnitt) väntan på barnbesked
------------------------------------------------------
81 månader

81/12 = 6,75 dvs över 6 år. I genomnsnitt. Så samma sak för gravida och de som adopterar? Don't think so....