Att inte ha barn är fruktansvärt. Verkligt hemskt, som ett stort svart, bottenlöst hål liksom. Jag hade aldrig kunnat tro det men att ha ett barn som befinner sig på andra sidan jorden är faktiskt ännu värre. Hur det nu är möjligt. Jag vet inte hur vi lyckades få dagarna att gå till slut. Hur vi orkade gå upp ur sängen, gå till jobbet och svara på frågan "Har ni hört något?" femtioelva gånger om dagen.
Inte ens att göra iordning barnrum kändes riktigt så kul som jag tänkt. Eller jo, det var ju kul alltså, att välja tapeter till VÅRT barn. Att åka till Ikea och få lov att köpa barnprylar, på riktigt, ni vet, små små stolar till ett lite dockaktigt bord. En gullig lampa och en liiiiten liiiiten säng. Som vi först placerade i X rum och sedan, efter lite eftertanke, flyttade till bredvid vår säng. Magiskt att se den där, fint bäddad och med nallarna snyggt uppradade ovanpå. Katten var överförtjust - äntligen än lagom stor, alldeles egen säng! Och länge kändes det som om katten var den ende som någonsin skulle sova där faktiskt.

Det gick så långt att jag en morgon inte kunde gå upp. Jag låg i sängen, stirrade upp i taket och försökte ignorera den lilla sängen bredvid mig. Försökte att inte tänka på en liten kinesisk unge som var alldeles ensam långt borta på ett stort barnhem bland en massa andra barn som kanske inte alls var snälla mot varandra. Och jag kände att nej, jag mår inte bra. Faktum är att jag mår skit och mår man skit ska man inte gå till jobbet, inte ens om man har ett viktigt möte. Så jag sjukskrev mig. Skolkade helt enkelt. A sa inget, lommade i väg till jobbet (han tyckte det skingrade tankarna, eh, hur är killar funtade egentligen?!) och jag själv släpade mig till soffan och la mig och tittade på talkshows med katten på magen. Efter några timmar släpade jag mig ut i köket för att hitta något att äta och när jag stod där, i joggingdress, rufsigt hår och näsan i kakburken så ringde det. Det Ringde. Samtalet med stort S. Och jag fick veta att allt var klart, vårt LOA hade kommit och vi kunde boka resan. Jag lovar, mina knän bara vek sig och där, sittande på köksgolvet insåg jag att nu jävlar var det på riktigt.