Jag ringer.
Med svettiga handflator och en otäck känsla av oförlåtligt svek mot vårt lilla kinabarn så slår jag numret till fertilitetsavdelningen på sjukhuset. En vänlig sköterska bläddrar i en massa papper och säger:
- Ja, det ser ju ut om det skulle bli er tur i oktober eller i alla fall senast i början av november. Jag blir alldeles ställd.
- Öh, menar du oktober…i år?!?!
Sjuksköterskan skrattar lite och eftersom hon troligen aldrig ens varit i närheten av en adoptionsorganisation förstår hon inte att min fråga är synnerligen relevant. Jag är helt enkelt inte van vid väntetider som faller inom så snäva tidsramar.
- Javisst, självklart i år. Faktum är att jag skulle kunna boka in er på ett informationsmöte i september om det passar?
Informationsmöte? Vi var på informationsmöte om adoption en gång, man fick se filmer från barnhem i olika länder, härliga ungar och lyckliga adoptivföräldrar som förenades med de härliga ungarna. Vilken sort filmer får man se på ett informationsmöte för IVF?!
Jag säger att vi gärna ville komma på ett informationsmöte och sköterskan förklarar att det faktiskt är två möten, ett informationsmöte där man får generell information tillsammans med andra par. Sedan ett enskilt möte där vi får träffa vår läkare och komma överens om vilken metod som man ska använda i vårt fall. Den här informationen får mig att råka i panik.
- Läkare? Öh, jaha, ja. Men man MÅSTE inte göra det va? För att man får informationen alltså? Man är inte tvungen att göra det sen?
Sköterskan låter väldigt förvirrad när hon försäkrar mig att nej, det är ingen som tvingar en att göra något alls, detta är ju frivilligt men om man avstår mister man sin plats då det är många som står på kö.
Knäppt system hinner jag tänka, man kan ju köa till en adoptionsorganisation så länge man vill liksom. Men å andra sidan betalar man för den kö-platsen, det här är ju faktiskt gratis.
För omväxlings skull.

När jag lägger på luren har vi två datum i september inbokade. Och jag är mer förvirrad och osäker än någonsin.
Hur jag än gör kan jag inte få små ledsna kinesiska ögon ur min skalle. Fan, vi har ju tagit ett beslut redan. Valt bort IVF. Men då visste vi inte att vi samtidigt valde 3-4 år till av barnlöshet. Kina finns kvar. Det kommer finnas föräldralösa barn där när det är dags för syskon också. Men ändå…
Jag pratar med A och sedan slänger vi oss i väg på en sista-minuten-resa. Man tänker bättre när man inte är hemma. Och dessutom går tiden fortare när man inte är hemma.
Fortsättning följer alltså.

Jag har semester men det regnar och vi kommer aldrig att få barn.
Jag börjar inse det nu. CCAA har erkänt det som alla andra (till och med jag) insett för månader sedan: väntetiden kommer att gå över tre år. TRE ÅR!
Jag kommer att vara gråhårig innan jag blir mamma. Jag kommer vara på närmre fyrtio än trettio när jag blir mamma (eller nä, nu räknade jag fel men i alla fall). Jag kommer ha firat en jävla massa midsomrar och jular med tårar i ögonen och tillkämpade leenden när alla andras ungar tindrar ikapp med ljusyktor och tomtebloss. Jag kommer kanske till och med ha avancerat på jobbet och jag vill inte avancera på jobbet för helvet - JAG VILL HA BARN!!!


Helt allvarligt, idag ringer jag IVF-kliniken.

Vi beslöt oss för att fira en barnfri midsommar. Detta var en ursprunglig plan, från den tiden då vi trodde att detta skulle bli vår sista barnfria midsommar. Att vi faktiskt skulle få barn innan nästa midsommar. Nu vågar vi knappt hoppas på att midsommar 2009 är vår sista barnfria midsommar men det är ju en annan historia.

I vilket fall som helst så kände vi att det var läge för party i stället för småbarn. Vi laddade alltså med nubbe i systemkassen, bästa finkläderna på och förväntningarna i topp. Dags att kliva rakt in i Pripps blå-reklamen, den perfekta midsommarfesten väntade!
Men nej. Jag vet inte riktigt hur vi svenskar tänker. Vi förväntar oss midsomrar med strålande solsken, värme och ljuvlig sommarkvällssolnedgång på ett datum då det statistiskt sett oftast är duggregn och ca 14 grader varmt. Precis som att vi förväntar oss att det ska vara -5 grader och en meter nysnö den 24 december trots att det i stora delar av landet även då är ca 14 grader och duggregn.

Så ja, det regnade på midsommarafton. Och det blir liksom inte fullt så Pripps blåigt när man inte kan plocka blommor, inte kan bada, inte kan sitta ute osv. Vi satt alltså ihopträngda i ett alldeles för litet kök, fast beslutna att party skulle det bli i alla fall, tuggandes på sillbitar för att det hör till…och sedan liksom, på någon ohörbar, given signal, så började alla prata - om barn. Märkligt. Och oerhört irriterande. Speciellt eftersom vi efteråt kom fram till att vi hellre hade tillbringat en regnig midsommar med våra kompisars ljuvliga barn i stället för att sitta med dessa människor och höra på hur de planerade att skaffa barn lagom till nästa sommar. "Skaffa" barn! Hm.

Människors öden ser verkligen olika ut.

Ett par timmar efter mitt senaste inlägg här i bloggen postades en tråd om just detta ämnet på sajten Familjeliv.se och jag har nu fått mail med frågan om jag är trådstartaren. Det är jag inte men det är trevligt att se att ni tar upp diskussionen även på annan plats.

Idag fick en kollega nys om att vi ska adoptera. Vet inte riktigt hur det sipprat ut och förresten så är hon inte en kollega utan mer en-som-befinner-sig-på-samma-arbetsplats-och-som-jag-vet-namnet-på liksom. Vi har pratat med varann max tio gånger.
Missförstå mig inte nu, jag kan förstå att folk är nyfikna på adoption och tycker vanligen det är positivt att man frågar, det tyder ju i alla fall på ett visst intresse. Men denna kvinna inleder sitt frågeanfall med frågan:

- Vems fel är det att ni inte kan få barn?

Eeeeeeh?! Ursäkta mig, vad är det för jävla fråga?!
Först av allt så undrar jag VARFÖR hon vill inhämta denna kunskap? På vilket sätt blir hennes liv mer innehållsrikt för att jag redogör för min mans spermier och mina äggledare? Eller att jag säger som det är; vi är oförklarligt barnlösa? Fattar hon att det är vårt sexliv hon frågar om?! Och för det tredje (eller vilket nummer jag nu är på, kan definitivt inte räkna när jag är upprörd): vilket sorts svar förväntar hon sig?! Hade hon tyckt att något av nedanstående svar skulle vara normala på frågan Vems fel är det:

A) - Det är min mans FEL, funderar på att dumpa honom men adoptionsköerna för singlar är helt oändliga för tillfället så vi kör den här adoptionen först så tar jag ställning till honom och hans sorgliga snigel-simmare till spermier efter det.
B) - Det är helt och hållet mitt FEL men juryn friade mig och nu är jag ute, fast med fotboja så klart!
C)- Det är president Bushs FEL (för att det mesta onda i den här världen är faktiskt hans fel).

Ursäkta mig, jag kanske överreagerar men vad faaaan alltså! Och som vanligt är det ju så att man inte kommer på och inte vågar komma med det där dräpande svaret som man känner för i ilskan så jag svarar beskedligt:
- De vet inte varför det inte blir något.
Varpå hon slänger ur sig nästa hat-objekts-kommentar:
- Men nu när ni adopterar så kommer du bli gravid direkt!

Då kan jag faktiskt inte hålla mig längre. Irriterat frågar jag hur många adoptanter hon känner (inga) och hur många av dem som blivit gravida (ingen, så klart) varpå jag fortsätter predika om att fem procent, fem jävla ynka procent av de som adopterar blir gravida sedan (vet inte var jag fått denna siffra ifrån men jag har läst den och kommit fram till att den verkar rimlig) och de hade blivit det OAVSETT! Det handlar om kemi, inte ödet eller annat krafs.
Trots att jag inte alls använder orden ovan när jag redogör för detta märks det att hon blir sur och känner sig tillrättavisad. Jag ångrar mitt utbrott helt grymt när jag inser att hon nu tycker synd om mig, att hon tror jag försvarar mig och att det är jobbigt att prata om graviditeter eftersom jag EGENTLIGEN hellre vill ha ett biobarn.

Fan alltså. Om det mot förmodan är någon som INTE håller på att adoptera som läser den här för tillfället rätt ilskna bloggen så snälla, fråga gärna men TÄNK först.
Ingen vill sitta och prata om sitt sexliv och sina kroppsvätskor med nästan främmande människor.
Om någon ska adoptera, utgå från att de är skitglada över det men att de troligen haft en rätt jobbig (och lång, se föregående inlägg) väg ditt och att det är PRIVAT information.
Fråga om landval, väntetider och så vidare.
Var positiv, kom inte med några jävla skräckhistorier om grannens systers svägerskas kusin som adopterade en kille från Brasilien och han brände ner deras hus men för eeeeeeer går det säkert bra.
Inse att familjen ska få en ny familjemedlem och är LYCKLIGA!!!
Förstör inte för fan.
Suck vad trött jag blir.

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra följande när jag klagat på hur jobbig väntan är:

- Åh, två (tre, fyra eller fem) år går jättesnabbt ska du se!
- Det kanske kommer gå snabbare! När man minst anar det du vet...
- De som är gravida får också vänta, det är samma sak för alla.

Öh, ursäkta men hur mycket bullshit ska man stå ut med egentligen?! Tror de här människorna på detta själva eller? Hur svårt kan det vara att bara säga: "Fan, jag fattar att det är skitjobbigt!" i stället?!?!

Först av allt, flera år går inte snabbt. En helg går snabbt. Sommarsemestern går snabbt men när fasen gick månaden oktober, eller januari tillexmpel, snabbt?! När man är nittio kanske man kan luta sig tillbaka i gungstolen och säga att de fem åren mellan 15 och 20 gick alldeles för snatt men när man är trettio - nej.
Våra papper har varit i Kina några månader bara och det känns som evigheter. Bokstavligen. Vi ska inte tala om hur lång tid det känns sedan vi påbörjade adoptionsprocessen. Eller sedan vi började prata om att skaffa barn.
Och, när vi är inne på ämnet tid så ja, gravida väntar så klart också. I nio månader. Eller mindre. Inte särskilt många dagar mer än så dock. Dessutom har de kontakt med barnet, varenda dag. Lär känna det, skapar kontakt och knyter an. När man adopterar väntar man mer än dubbelt så lång tid för det mesta och man väntar på "någon". Något extremt diffust känns det som. Dessutom så har ju de flesta som adopterar redan väntat på barn rätt länge när det är dags för barnbesked.

Jag är ju som bekant urusel på att matte men låt oss ändå göra ett litet räkneexempel:

*De allra flesta som adopterar har först försökt hemma i sängen, det är ju trots allt det billigaste (och klart roligaste, rent processmässigt) sättet. Man försöker i regel ett år men många kör ju på betydligt längre än så innan man går vidare till nästa steg. Låt oss räkna med 1,5 år, för att inte dra ner snittet i vårt lilla räkneexempel.

* Nästa steg är förmodligen, för de flesta, en fertilitetsutredning. Låt oss säga att den tar ca...tja, 2-4 månader kanske.

* Efter beskedet av fertilitetsutredningen kan man gå flera olika vägar. En del gör som vi, sparar tid (tror de i alla fall) och går direkt på adoption men min uppfattning är att de flesta provar någon sorts konstgjord befruktning först. Jag är inte så insatt i detta men jag vet att de flesta landsting har kö (så klart) till detta, allt från ett par månader till nästan två år. En del finansierar själv ett par försök under tiden. Sedan till kommer tiden för x försök. Ska vi säga totalt två år? Tror att det kanske är i mesta laget för många men med tanke på landstingsköerna så kör vi på det.

* Nu har tanken på adoption mognat hos vårt genomsnitts-par och de anmäler sig till hemutredning och kurs. Vi behövde inte vänta så länge på detta men i många kommuner är det väntetid (så klart - igen) för detta. En del hemutredare kräver att man ska ha gått kursen för att få påbörja hemutredningen. Dessutom är det många som inte knutit hymnens band förut, att vara sambo är ju helt ok men inte om man ska adoptera eftersom man måste vara gift för att få godkänt på hemutredningen. Sååå, väntetid för hemutredning och kurs, ev bröllop och sedan själva tiden för hemutredningen/kursen...Ska vi säga ett år?! Eller något mindre. Ok, vi säger nio månader.

* Godkända! Troligen har man¨siktat in sig på ett land nu och nu kommer det trixiga. Har man surfat så pass mycket på adoptionssidor att man i ett tidigt skede fattat att man måste bli sökande-medlem i minst en organisation? Eller är man total adoptions-rookie och först nu anmäler sig? Stooor skillnad i tid på detta numera.
Det finns egentligen två varianter här: antingen har man inte blivit medlem tidigare och då kan man bara skicka till typ Kina och Colombia (grattis, låååååååååång väntetid i landet eller låååååååång väntetid i Sverige, svårt val). Eller så har man varit medlem ett tag och behöver bara vänta kanske 6 månader tills man kan skicka.
Har man väntetid och lever upp till Koreas krav så är det bara att säga ett äka grattis, snart har ni en baby. Om inte, då är det värre. Räkna med minst ett års väntan. Vi sätter väntan på den här punkten mellan 1-4 år. I genomsnitt alltså. Fast först måste man samla papper, översätta, legalisera. Gissar på i alla fall 2 månader här även om det skiftar från land till land.

Dax att summera de röda siffrorna!
18 månader för sänghalmen
4 månader för fertilitetsutredning
24 månader för IVF och dyl
9 månader för kurs/hemutredning
2 månader för papperssamlandet
24 månader (ett genomsnitt) väntan på barnbesked
------------------------------------------------------
81 månader

81/12 = 6,75 dvs över 6 år. I genomnsnitt. Så samma sak för gravida och de som adopterar? Don't think so....

Jag tänker ta mig tusan bara på adoption nu! När jag borde tänka på grillning och kall öl liksom. Hm. Men det kommer kanske nu med värmen


.

Sugen på att tatuera kinesiska tecken för att visa din kärlek till barnet eller dess ursprungsland? Kolla in den här bloggen först: http://www.hanzismatter.com/.
Det gäller att det blir rätt minsann och jag skulle då inte lita på att en tafflig tatuerare kan få något som komplicerat som asiatiska skrivtecken rätt….

Igår gick jag förbi tvn när jag hörde en röst som sa något om IVF.
Eftersom broschyren fortfarande ligger på köksbordet och skräpar stannade jag till för att se vad programmet handlade om. Tänkte att man kanske kunde få lite tankar och tips kring hur man hanterar barnlöshet, väntan och eventuella IVF. Men nä.
Inslaget handlade om en familj med 13 (ja, du läste rätt – tretton!!!) barn som nu var helt förtvivlade för att den 45-åriga kvinnan inte blev gravid med det fjortonde och därför tänkte de nu prova IVF.
Seriöst!!! Är det bara jag som tycker detta är sjuk och själviskt?!?!
Okej, jag är väl inte helt opartisk i frågan eftersom jag tycker det är aningen orättvist fördelat här när vissa har tretton barn och andra inga alls men framför allt – barnen! Kan det vara kul att ha 13-14 syskon?! Att aldrig få en minut för sig själv, att ha föräldrar som jämt är slutkörda och säger ”vi har inte råd” och så vidare bara för att deras föräldrar har en psykisk störning som gör att de vill ha en bebis hela tiden.
Missförstå mig inte, jag är inte emot stora familjer och tror nog att det finns familjer med många barn där både pengarna, utrymmet och kärleken räcker till. Men när en förälder jobbar dygnet runt, den andra föräldern driver hotell/barnhem och varken tid, rum eller annat räcker till varför?!?!?! Och varför dra det till ytterligheter?! Varför kan man inte älska de tretton barn man har utan att ta till drastiska åtgärder som IVF för att skaffa fler?! Jag tycker de borde uppsöka en psykolog i stället för en fertilitetsklinik. Faktiskt.
Både jag och A hamnade där i soffan, satt och bara stirrade på dessa familjer som alla hade 10-13 barn. En familj hade 13 barn och tyckte inte att de snyltade på samhället trots att båda föräldrarna var arbetslösa och familjen levde helt och hållet på bidrag. Hm, synd att de inte utvecklade sin teori om på vilket sätt de inte snyltade.
Jag kanske är en extremt konstig människa men jag tycker att två barn är lagom. Kanske, kanske tre (fast det tror jag inte A går med på). Sen vill vi liksom ha tid att umgås med dem. Njuta av dem. Det är faktiskt anledningen till att vi inte bad om att få medgivande för syskon, vi vill ha ett barn i taget, ta oss tid och fokusera på den lille individen. Ta vara på lyckan av ett barn innan vi försöker oss på syskon.
Dessutom bor vi inte (tyvärr) och kommer troligen aldrig bo i någon jättevilla med massor av rum. Jag vet, barn behöver inte egna rum men vi vill ändå att våra barn ska kunna få ha det. Vi vill att vi ska ha råd att låta våra barn spela hockey eller ta ridlektioner. Vi vill att de ska kunna följa med på klassresor utan att vi går i konkurs. Överhuvudtaget vill vi att vår familj ska kunna hålla en dräglig levnadsstandard även om jag eller A skulle bli arbetslös/sjuk/handikappad.
Men vi är kanske helt udda?!

Har grym söndagsångest, vill inte jobba. Har absolut noll koncentration för jobb just nu och vill faktiskt bara ha semester. Förstår inte hur jag ska orka jobba typ en månad till. Är det inte märkligt att tiden före semestern bara kryper fram medan fyra veckors semester swichar förbi på nolltid?! Mycket konstigt.
Jag har i alla fall bestämt mig för att fördriva tiden fram till semestern med husvisningar och A har efter viss tveksamhet bestämt sig för att hänga på. Vi har dock strukit skånelängan på Österlen och den timrade gården i Västerbotten eftersom A så klokt kommenterade att det blir struligt med adoptionen om vi flyttar utanför kommunen.

Jag försöker alltså att inte tänka på adoption alls, fokusera på husköp (aningen svårt när man inte har pengar bara), sommar (hm, 11 grader och regn) och kommande semestern (bockar av på väggalmanackan till min chefs irritation). Det går sådär.

Jag har bestämt mig för att vårt barn inte kan bo i lägenhet.
Alltså, kan det verkligen vara lämpligt om man är tillbringat sin första tid i livet i en torftig miljö att flytta till en annan liknande (nåja) miljö? Borde man inte bo i hus med ett litet före detta barnhemsbarn? En vacker villa med stor trädgård, gräsmattor, blommande äppleträd och kanske en liten bäck…Nej, ingen bäck förresten, det kan ju vara farligt om barnet ramlar i. Stryk bäcken. Men hus i alla fall. Frisk luft på landet. Eller vid havet fast då är vi där vid vattnet igen så klart. Nåja, barnet kan ju ha flytväst på sig så klart.

Det är förresten inte alls svårt att hålla sig ifrån adoptionssidor på nätet. Numera är jag bara på www.hemnet.se. Älskar hemnet! Kan sitta i timmar och drömma mig bort till skånska gods, bohuslänska villor vid havet, småländska röda torp och så vidare. Kan se vår lilla kinaunge som springer i syrénbersån, plaskar i strandkanten (med flytväst), plockar lingon i skogen…

”Vi kan inte bo i stan” säger jag bestämt till A. ”Det är farligt för barn. Och förresten, om man har växt upp på ett barnhem ska man väl inte behöva komma till sitt nya liv i en sådan här skittrist lägenhet. En betongklump liksom! Kolla här, en villa i Ystad nära havet för bara fem miljoner:..”
”Ja, det låter ju som ett jättebra sätt att spara hundratusen till adoptionen vet ja’” säger A ironiskt. ”Förresten, vad ska vi göra i Ystad? Blir det inte lite långt att pendla till jobbet?”
”Äh, fnyser jag, var inte så negativ! Skulle du inte vilja bo hus?”
”Jo, jag och jag vill ha två ungar också. Får vi en enda innan vi går i pension blir jag glad och kommer vara hur nöjd som helst att bo i lägenhet med honom eller henne.”
Det tar mig två dagar att övertala honom att gå med på visningen av ett radhus i utkanten av stan. Det är ingen herrgård i Värmland direkt men det finns tre sovrum och en liten altan att grilla på. Ett litet kinesiskt barn som bott på barnhem skulle älska det.

Jag vet inte riktigt om jag är bönhörd eller inte men AC har i alla fall fått ett nytt land, Lesotho, superspännande även om det ju säkert kommer krävas typ nio års kö-tid för att skicka papper. Plus att det är lite läskigt med nya länder, Ecuador tillexempel har det ju inte kommit en unge från så ja, hm. Men goda nyheter, det är det, helt klart!

För övrigt får jag erkänna att jag fuskat och kikat in på adoptera.nu.

Jag läser om Rumor Queen och ett eventuellt adoptionsstopp i Kina. Åh, vad skulle det betyda för oss?!?! Skulle det verkligen öka takten eller vill kineserna inte slussa ut fler barn innan OS 2008? Finns det barn på barnhemmed CCAA jobbar med? Kan CCAA tänka sig inleda samarbete med fler barnhem och hur lång tid tar i så fall det? Suck, varför kan de inte tänka högt så vi kan få veta?!?! Rumor Queen hade ju rätt om de nya reglerna så kanske, kanske har hon rätt nu också.

Under tiden ligger det en broschyr om IVF på vårt köksbord. Ingen av oss kommenterar, än mindre läser den. Men den finns där.

Lesotholandskap

Jag talar om för kompisen X att jag inte pallar med negativa adoptionsforum just nu men eftersom jag inte heller står ut med att inte få reda på saker får hon kolla åt mig. Jag vill bara veta positiva saker!
”Ok”, säger hon, ”vad klassas som positiva nyheter?”
Tja, att CCAA börjar beta av 14 dagar eller mer per månad till exempel. Att något nytt land öppnar som antingen vi eller en massa andra i Kina-kön kan byta till. Eller att Organisationen går ut med att alla som är födda just det datum som jag har vunnit högsta vinsten i adoptions-lotteriet och kan beställa biljetter redan idag för att hämta hem sina efterlängtade små.
Det blir alldeles tyst i luren och sedan säger X:
”Okej.”
En kvart senare surrar min mobil till, jag har fått ett sms som lyder:
”En glad nyhet: syrénträdet vid min hållplats doftar gudomligt :-)”
Det är sådana vänner man vill ha. Tack, jag mår faktiskt redan mycket bättre.

Känner mig rätt deppig trots mitt nya projekt.
Trött på jobbet, trött på lägenheten, trött på det mesta. Säger något orden "väntetid", "logg in" eller "kö" en gång till så spyr jag nog. Den som frågar "Hur det går med adoptionen?" alternativt "Har ni hört något" riskerar att åka på en fet smäll. ALLA har fått information om att det kommer dröja minst två år innan vi hör ett jävla pip från någon, varför frågar de då?! Fattar de inte hur jobbigt det är?! Suck.
Har tillsammans med A kommit fram till att ett totalt internet-förbud när det gäller adoptionsrelaterade sidor gäller för mig just nu. Vi kan inte göra något just nu i alla fall, inte få CCAA att öka på takten, inte byta till något annat land för närvarande. Fan, hatar när jag inte kan göra något åt saker och ting. Det är såååå frustrerande. Och orättvist. Så det så.

Hm, det känns som om allt går emot mig nu. Inte nog med att väntetiderna stiger, det gör även min vikt! Helt tvärs emot planerna. Hm. Är jag möjligen den enda i världshistorien som gått upp i vikt av att banta?! Visserligen har jag ju uppenbarligen mer tid på mig nu innan vi ska åka men i alla fall, inte bra.

Jag har alltså bestämt mig för att göra viktminskningen till ett Projekt. Jag tror stenhårt på Projekt. Projekt är bra, man kan planera, kartlägga, genomföra och framför allt, fokusera på Projekt. Så jag tänkte att om jag fokuserar på Projekt viktminskning så kanske tiden går snabbare. Då kanske jag glömmer väntetider, söta green line-barn och annat som stökat till i min hjärna på senaste tiden.
Innan man påbörjar ett projekt bör man göra research och efter mycket surfande beslutar jag mig för att det faktiskt är GI-metoden som är min grej. Jag är alltså nu nybliven medlem på Expressens GI-viktkoll och känner mig väldigt motiverad. A däremot är skeptisk.
”Jag vill inte äta en massa kaninmat” protesterar han och blänger på min enorma hög med utskrivna GI-recept.
” Det är inte kaninmat, det är bra mat, med bönor, linser och sådant” förklarar jag och förpassar djärvt högen med hämtmatsmenyer till papperskorgen.
A tar upp dem igen och förklarar trotsigt att även det bästa Projekt behöver en reservplan om allt skiter sig och har jag förresten en aning om ens hur alla dessa bönor och linser ser ut och för att inte tala om hur man lagar till dem?!
Det har jag inte men hallå, man kan ju lära sig. Och förresten så får man inte äta bönor i Rivstarten. Då får man inte heller äta bröd, ris, potatis, pasta eller frukt. Ööööh, jaha?! Vad ska man då äta?! Jasså, kött och ägg. Hm. Till frukost?!
”Vi kan inte börja med den skiten nu” ,påpekar A, ”vi ska ju ut på restaurang med gänget xx i helgen. Och bjuda på brunch på söndag”
Jag inser att han har rätt, rivstart blir svårt just den här veckan. Men man kan ju börja i smyg liksom och köra hårt nästa vecka. Och brunch måste man ju kunna göra GI-aktigt, eller hur?! Nu jäklar ska ni får se! Det är nästan lite synd att vi redan gjort hemutredningen faktiskt, det skulle ju vara trevligt att visa hur hälsosamma vi nu är. Inga mer chips och hamburgare här inte!
Nu ska jag bara googla på svartbönor och se vad det kan vara…

Vi bestämde rätt tidigt att vi skulle vara öppna för en del så kallade special needs (gräsligt uttryck!).
Till Kina skriver man inte detta i ansökan fick vi reda på, utan man ansöker om de barn som organisationen söker föräldrar till. Då, när vi gjorde hemutredningen och pratade med Konsulenten, lät det så enkelt: man ser ett barn man kan tänka sig adoptera, talar om det för Organisationen och sedan, efter att man samlat lite extra papper och så där, då åker man och hämtar sin lilla unge. Poff, bara så där, man rasslar förbi hela kön och no more mamma wannabe, plötsligt är man en hel familj och man behöver inte ens åka på adoptions-charter utan får ofta förtroendet att klara sig själva.
Jag vet inte om detta påverkade oss när vi valde Kina men tanken har liksom funnits där, att jaja, väntetiderna stiger men vi kommer ju välja ett green line-barn och inte alls påverkas av det där.

Nu har vi ansökt om olika barn i fyra omgångar (ja, på inrådan från Organisationen sökte vi även innan vi hade papper i landet) av kinesiska små kottar som söker föräldrar. Och uppenbarligen inte blivit valda. Känns inte som om vi kommer bli det inom överskådlig framtid heller för jag tror, oavsett vad det står i infon, att man går efter inloggningsdatum och ja, vi har ju som bekant en miljard par framför oss.
Det positiva med de långa väntetiderna är att alla dessa barn, även de som inte vi vågar ansöka om, får föräldrar vilket man bara kan anta att de inte hade fått om väntetiden legat på ett år. Det negativa? Tja, vår plan om att smita förbi kön har visat sig vara en usel plan.

Jag vet att vi nästan har noll procents chans men var gång är det en eller flera små ögonpar som liksom borrar sig in i mitt mamma wannabe-hjärta och liksom ropar ”Jag vill vara er son/dotter! Vi hade varit perfekta tillsammans! Välj mig!” Och vi väljer, anmäler intresse och fast vi vet att det inte kommer bli så går vi här och hoppar till lite när telefonen ringer. Jag veeet att det är fel men jag föreställer mig det där telefonsamtalet om och om igen, fantiserar om hur vi hämtar just den här ljuvliga ungen och om hur det kommer att bli att vara just hans/hennes mamma. Var gång ser vi ”våra” barn försvinna från sidan säger vi ”Åh vad bra att de har fått föräldrar, allihopa, det är ju härligt!” men inom mig vill jag sparka och skrika och vara allmänt arg och besviken över att inte vi blev utvalda. Vi, som skulle blivit världens bästa föräldrar, faktiskt bättre än alla andra, till just dessa barn.

Och nu är det dags igen. Jag vet att vi inte blir valda, inser ju att vi inte har en chans. Men åååååååååh vad jag önskar och drömmer…

Ingen tur i det här lotteriet för vår del...

Jag tänkte svara i en kommentar men bestämde mig för att helt enkelt göra ett inlägg i stället.

När vi inte fick till ett litet knytte i sänghalmen och man efter utredning, alltså fertilitetsutredning, inte hittade ett enda litet fel på oss kändes det lite som om man föstes mot IVF med milt tvång av läkare, släkt och vänner. Vi skulle ju ha såååå goda chanser! Och inte är det såååå besvärligt inte, tänk på vad ni får ut av det. Och så vidare.
Men jag, som ju är känt Internet-beroende hade tagit mig en (läs hundra) sväng in och läst på Familjelivs avdelning för provrörsbefruktning och mådde faktiskt illa av bara tanken.
Jag vet, de som härjar runt där och slänger sig med förkortningar som ingen oinvigd kan gissa sig till vad de betyder (frågan är väl om man ens vill gissa sig till det), de är ju de tjejer som inte lyckats med IVF. De som svävar mellan hopp och förtvivlan.
Det kändes som om de var helt fartblinda, dessa tjejer (obs! Jag generaliserar!), de gjorde liksom försök på försök och tycktes inte fatta hur slutkörda de var, både mentalt och fysiskt. Dessutom gjorde dessutom många av försöken privat och jag kunde bokstavligen se tusenlapparna, tiotusentals, fladdra i väg, borta med vinden. Och jag svor på att jag aldrig skulle hamna där, att vi inte skulle utsätta oss för detta, inte när det finns ett säkrare och lugnare sätt att bli förälder på.

När man gör hemutredning ska man vara fokuserad på adoption, ha kommit över sorgen över att det inte blev några biologiska barn. Jag har egentligen inte haft någon sorg över missade biologiska barn. Jo, för stunden, alltså, var månad när mensen kom, då var jag så klart ledsen men det var en lättnad att släppa allt det där och kasta oss in i adoptionsvärlden där det fanns mer påtagliga och säkra resultat att vänta på och längta efter. Det är skitsvårt att förklara för någon som inte upplevt det men vi har skyddat oss sen vi var klara med kursen och vi, framför allt jag, är liksom Kina-gravid. Skulle vi ge oss in på IVF skulle vi, alldeles medvetet, öka riskerna för Kina-missfall (hoppas ingen tar illa upp av mina hemsnickrade termer). Som ni kanske läste så var jag inte det minsta glad över att kanske vara gravid (utan IVF) för i min hjärna finns mitt barn i Kina. Jag antar att jag är ett perfekt exemplar av adoptant enligt diverse hemutredare, jag vill adoptera ett barn från Kina. Jag vill ha en 1,5-åring (typ), inte en liten nyfödd. Jag vill lära äta med sked, inte amma. Jag vill, jag vill, jag vill.
Samtidigt som man inte ska vara korkad. Främst vill jag bli mamma.

Vi pratar noga igenom våra alternativ här hemma nu. Vi har en del kötid och kan därför kanske komma fram i kön i ett par olika länder (ja, minst ett östeuropeiskt land finns på den listan) i sommar eller fram emot hösten. Men vi kan ju som sagt bli omkörda också.
Samtidigt spökar de där IVF-försöken. Vi har våra gratisförsök kvar. Vi kan få utnyttja dem. Självklart borde vi göra det om väntetiden blir så lång som tre, fyra eller fem år. Men tänk om väntetiden landar runt två år. I två år är jag beredd på att vänta på mitt Kina-barn. Fan, kan man inte få ett garantikvitto eller något av CCAA?!?!

Att adoptera efter att man fått ett biologiskt barn kan försvåra. Vissa länder tillåter inte biologiska barn (Kina gör det dock). Man måste också ta ställning till bland-familjsproblematiken. Hur är det att vara den enda i en släkt som är född i ett annat land? Den enda som ser annorlunda ut? Den enda som blivit övergiven av sina föräldrar?
Om vi hade adopterat båda våra två barn (vi drömmer om två, eller kanske tre, i smyg, fast det går nog A aldrig med på och under rådande omständigheter vore en enda liten unge toppen faktiskt) hade våra barn haft någon att dela upplevelsen med, någon som förstod och kunde stötta.

Det är med andra ord mycket som virvlar runt i våra tankar just nu.

Överläggningar pågår.

Den Andra Organisationen har några länder som kan vara aktuella att byta till men inte just nu, kötiden räcker inte till.

Tycker by the way ordet kötid är missvisande i det här sammanhanget. Säg att vi ställer oss i kö för att få skicka till , låt oss säga Etiopien. Så får vi reda på att vi har nummer fem i kön och eftersom det flyter på bra i landet bör det vara vår tur snart. Nästa gång man ringer för att höra om hur man ligger till så är man plötsligt på typ nittonde plats. Eh, hallå, vaddå kö?!?! Tänk om de hade tillämpat samma sätt på till exempel Systembolaget en fredagseftermiddag. Uppror lär ju vara ett svagt ord i sammanhanget.

Så även om vi just nu ligger bra till i ett par länder om någon månad så lär det ju se helt annorlunda ut då. Vi får avvakta helt enkelt men det är svårt. Mycket svårt. Speciellt när en god vän slänger ur sig "Men ni borde ju verkligen testa IVF! Går det så långsamt i Kina hinner ni ju bli tvåbarns föräldrar genom IVF innan ni kommer fram i kön"

Jag vill inte göra IVF. Helt logiskt nog eftersom:

1. Jag vill ha vårt barn från Kina

2. Vi har bestämt oss för att adoption är den säkra vägen

3. Jag får olustkänslor bara av att tänka på IVF

4. Jag vill ha vår unge från Kina ju!

Men, när vi tog beslutet pratades det inte om åratals väntan. Tänk om vi väntar i typ tre-fyra år och sedan stänger Kina av nån anledning, utan att vi fått barn! Och då kanske alla andra länder har så lång kö att vår kötid aldrig räcker till. Vi kanske får vänta fem, sex, sju, hundra år innan vi blir föräldrar! Åh, jag blir helt kallsvettig av sådana här tankar.

Vi har inte provat IVF. Vi har alla våra gratisförsök kvar. GRATIS.

A påpekar detta när han sitter i soffan med miniräknaren i högsta hugg och räknar på vad det skulle kosta att byta land. Gratis. Att byta land är inte gratis. Inte alls.

Kanske har vi jättelätt för att bli gravida med IVF? De har ju inte hittat något fel på oss faktiskt. Kanske skulle vi bli gravida på första försöket. Kanske skulle vi ha en liten unge om bara nio månader. Månader! Alltså inte nio år.

Som ni hör håller jag på att bli galen. Spritt språngande galen. Jag vill ju inte ens vara gravid, jag vill vara mamma till en liten krabat från Kina. Men mest vill jag vara mamma...

En normal kö...

PS. På adoptera.nu presenterar folk sig i en sk presentationstråd och minst en person har i sin presentation skrivit så man av misstag kan tro att hon ligger bakom den här bloggen. Så är inte fallet. Jag läser periodvis (ok, nästan jämt) på adoptera.nu men skriver sällan och använder i stort sett aldrig den här signaturen utan något som passar in i tråden. Den dagen jag faktiskt slutar vara wannabe och ÄR mamma ska jag skaffa en fast signatur på sidan men tills vidare är det alltså inte så. Ville bara klargöra. DS

Jag har faktiskt inte, hur märkligt det än kan tyckas, fastnat i statistiksidor som tex Rumor queen och sådant. Har tänkt att jag blir knäpp nog som det är av att läsa på olika adoptionssajter dag ut och dag in. Men nu känner jag (läs vi, till och med A är gravt orolig) lätt panik alltså. Två dagar förra omgången. Nu säger ryktena sex dagar i nästa (källa: adoptera.nu). Sex dagar är väldigt mycket bättre än två dagar men i alla fall. Med sex dagar i stöten blir inte vår väntetid två år utan betyyyyydligt längre. Shit. Vad göra? För något måste göras, det står klart.

Igår var vi på picknick i parken, hade gjort tjusiga mackor, hade med cider och allt men jag kunde knappt få ner en bit när vi väl satt där på den rutiga picknickfilten. Det visade sig vara något familjetjohejsan i parken just den dagen, clowner, tipspromenader och korvgrillning. Vi var fan i mig de enda utan barn i hela jävla parken. Jag lovar, till och med pensionärerna var där med barn, sina små söta glada barnbarn med ballonger i näven. Dessutom såg vi två familjer med små adopterade asiatiska flickor. Och i min skalle dunkade det liksom bara; fem års väntetid, fem års väntetid, fem års väntetid....

Jag grät bakom solglasögonen och A instämde snabbt när jag föreslog att vi skulle åka hem och äta på balkongen i stället.

Fan, vi kan inte ha det så här i flera år till! En kompis till mig, som också ska adoptera, sa "jag vill inte bli den där bittra tanten som inte klarar av att gå på barnkalas".

Jag känner att jag snart är den tanten!!! Fan, fan, fan, jag orkar inte med fem år. Jag orkar inte med fyra eller ens tre år heller. Vi MÅSTE göra något.

Snälla, ni som har koll på statistik och annat, ärligt, vad tror ni? Utan önsketänkande alltså, vad blir väntetiden för dem med LID kring årsskiftet?!?!

Jag är inte gravid. Det är med stoooor lättnad jag konstaterar det.
Samtidigt som vi bestörta kan se att CCAA bara har med två ynkliga dagar den här omgången. Två dagar! För få pappersklara barn?!?! Vem lurar de kinesiska myndigheterna egentligen, utom möjligen sig själva?!
Två små ynkliga dagar?!?! Om man räknar snabbt med de inofficiella siffror som figurerar i div bloggar på nätet (för dessa siffror känns rimliga) så skulle det, om de håller den här takten nu, ta ca 5,5 år för oss att få barn. Fem och ett jävla halvt jävla år?!?!?!?!?!
Ursäkta, måste sitta ner och hyperventilera lite faktiskt.
"Fan att du inte var gravid", säger A dystert och slår av miniräknaren (för ni trodde väl inte jag klarade av att räkna ut något sådant i huvudet?!).
Jag vill inte vara gravid. Verkligen inte. Och mitt barn finns i Kina. Men seriöst. Vi vill bli föräldrar innan vi går i pension. För jössenamn, detta är ju bara vårt första barn! Vi vill ha minst två barn. Innan vi går med i PRO.
"Vi måste göra något", säger jag till A. "Vi måste byta land eller vad som helst. Vi kan inte sitta här och bara....låta tiden gå!"
Han nickar och vi kommer överens om att ringa organisationerna efter helgerna, när vi lusläst informationen om vart enda land som en svensk människa kan tänkas adoptera från. Något måste göras. Fan ta CCAA, vad håller de på med?!?!