Jag tänkte svara i en kommentar men bestämde mig för att helt enkelt göra ett inlägg i stället.

När vi inte fick till ett litet knytte i sänghalmen och man efter utredning, alltså fertilitetsutredning, inte hittade ett enda litet fel på oss kändes det lite som om man föstes mot IVF med milt tvång av läkare, släkt och vänner. Vi skulle ju ha såååå goda chanser! Och inte är det såååå besvärligt inte, tänk på vad ni får ut av det. Och så vidare.
Men jag, som ju är känt Internet-beroende hade tagit mig en (läs hundra) sväng in och läst på Familjelivs avdelning för provrörsbefruktning och mådde faktiskt illa av bara tanken.
Jag vet, de som härjar runt där och slänger sig med förkortningar som ingen oinvigd kan gissa sig till vad de betyder (frågan är väl om man ens vill gissa sig till det), de är ju de tjejer som inte lyckats med IVF. De som svävar mellan hopp och förtvivlan.
Det kändes som om de var helt fartblinda, dessa tjejer (obs! Jag generaliserar!), de gjorde liksom försök på försök och tycktes inte fatta hur slutkörda de var, både mentalt och fysiskt. Dessutom gjorde dessutom många av försöken privat och jag kunde bokstavligen se tusenlapparna, tiotusentals, fladdra i väg, borta med vinden. Och jag svor på att jag aldrig skulle hamna där, att vi inte skulle utsätta oss för detta, inte när det finns ett säkrare och lugnare sätt att bli förälder på.

När man gör hemutredning ska man vara fokuserad på adoption, ha kommit över sorgen över att det inte blev några biologiska barn. Jag har egentligen inte haft någon sorg över missade biologiska barn. Jo, för stunden, alltså, var månad när mensen kom, då var jag så klart ledsen men det var en lättnad att släppa allt det där och kasta oss in i adoptionsvärlden där det fanns mer påtagliga och säkra resultat att vänta på och längta efter. Det är skitsvårt att förklara för någon som inte upplevt det men vi har skyddat oss sen vi var klara med kursen och vi, framför allt jag, är liksom Kina-gravid. Skulle vi ge oss in på IVF skulle vi, alldeles medvetet, öka riskerna för Kina-missfall (hoppas ingen tar illa upp av mina hemsnickrade termer). Som ni kanske läste så var jag inte det minsta glad över att kanske vara gravid (utan IVF) för i min hjärna finns mitt barn i Kina. Jag antar att jag är ett perfekt exemplar av adoptant enligt diverse hemutredare, jag vill adoptera ett barn från Kina. Jag vill ha en 1,5-åring (typ), inte en liten nyfödd. Jag vill lära äta med sked, inte amma. Jag vill, jag vill, jag vill.
Samtidigt som man inte ska vara korkad. Främst vill jag bli mamma.

Vi pratar noga igenom våra alternativ här hemma nu. Vi har en del kötid och kan därför kanske komma fram i kön i ett par olika länder (ja, minst ett östeuropeiskt land finns på den listan) i sommar eller fram emot hösten. Men vi kan ju som sagt bli omkörda också.
Samtidigt spökar de där IVF-försöken. Vi har våra gratisförsök kvar. Vi kan få utnyttja dem. Självklart borde vi göra det om väntetiden blir så lång som tre, fyra eller fem år. Men tänk om väntetiden landar runt två år. I två år är jag beredd på att vänta på mitt Kina-barn. Fan, kan man inte få ett garantikvitto eller något av CCAA?!?!

Att adoptera efter att man fått ett biologiskt barn kan försvåra. Vissa länder tillåter inte biologiska barn (Kina gör det dock). Man måste också ta ställning till bland-familjsproblematiken. Hur är det att vara den enda i en släkt som är född i ett annat land? Den enda som ser annorlunda ut? Den enda som blivit övergiven av sina föräldrar?
Om vi hade adopterat båda våra två barn (vi drömmer om två, eller kanske tre, i smyg, fast det går nog A aldrig med på och under rådande omständigheter vore en enda liten unge toppen faktiskt) hade våra barn haft någon att dela upplevelsen med, någon som förstod och kunde stötta.

Det är med andra ord mycket som virvlar runt i våra tankar just nu.