Snart dax för föräldrarkurs. Den måste man gå för att få godkänt på hemutredningen.
När jag ringde och anmälde oss frågade jag vad den handlade om. Eller ja, det vet vi ju, men mer, vad de skulle ta upp liksom.
"Tja" sa damen, "vi kommer ju ta upp en del om problematiken man kan stöta på när man adopterar. Anknytningsproblem, barn som inte känner att de har några rötter, rasism och så. Och hur man håller koll på att barnen inte kommer efter i utvecklingen eller känner utanförskap i familjen. Hur man ska få dagispersonal och lärare att förstå adoptivbarns behov av extra stöd och hjälp."
"Eh, jaha. Och om hur underbart det är att få barn kanske?" föreslår jag käckt, en aning svag i knäna efter att få hört om alla problem som väntar oss.
"Va?! Ja, det med...."
Ska bli spännande.
9 kommentarer:
Den kurs jag gick var till 100 % inriktad på allt som kunde gå fel.
Dessutom jämfördes det ofta med kursledarens upplevelser av de 4 graviditeter hon haft. Adoption förlorade alltid på jämförelserna.
Fick verkligen den känslan, att det skulle bli så när jag ringde. Vi har peppat varann så att vi inte blir rädda och bangar ur....
Gick det bra med er adoption sedan eller har ni inte kommit så långt ännu?
Nu kikade jag in på din blogg och såg att ni håller på med IVF. Hur kommer det sig att ni valde det i stället för adoption?
Vi blev inte avskräckta av kursen, och har absolut inte avskrivit adoptionsalternativet, men det kom lite emellan.
Jag har skrivit mer om det i det här inlägget: http://bridz.blogspot.com/2006/04/min-adoptionshistoria.html#links
Vilken rolig blogg, och vad man känner igen sig! Kursen var verkligen precis så, inte "om problemen kommer" utan "när dom kommer", för kommer gör dom...Bara bit ihop och segla med, det gjorde vi. Vi har haft vår lilla prinsessa från Kina i ett år nu, och inga som helst problem, tror att det blir vad man gör det till och med sunt förnuft kommer man långt. Lycka till!!!
Kattmamma; tycker ni tänker helt rätt, att ta en paus från adoption och först bli klara med annat.
Beundrar er som orkar med IVF-köret. Jag blev matt och mådde dåligt bara jag läste broschyrerna.
Men jag kommer följa er resa via bloggen.
Anonym; ibland känner jag att man som blivande adoptivförälder inte FÅR vara glad och förväntansfull! Man ska vara lite martyr liksom och oändligt jävla tacksam. Vi vill ju bara ha barn och få glädjas, både inför det och sedan för vi har fått det....
Men inte behöver man gå på kurs för att få veta hur underbart det är att få barn, eller?
*hehe* Alltid lika positiva... Det är viktigt att vara medveten om den problematik som KAN komma, därmed inte sagt att den kommer. För min egen del och för mina föräldrars del var det frid och fröjd till tonåren... men så är det troligtvis för alla "vanliga" föräldrar och tonringar med (bara en annan typ av problematik).
Först: Beundrar er som lyckas hålla humöret i schack på de där kurserna och hembesöken. Jag är rädd att jag hade gråtit och gapat i frustration om vartannat. Hu vilken förnedring att bli så granskad och ifrågasatt. (Även om jag med förnuftet fattar att det är för barnens bästa man vill sålla bort olämpliga föräldrar.)
Jag lånar din fina bild med barnen runt jordgloben till ett inlägg på min blogg. Tack på förhand :)
Skicka en kommentar