När man blir hemutredd ska man skriva en levnadsbeskrivning. Som en lång och ganska oromantisk Mitt Livs Novell liksom. Eller mer som uppsats i skolan kanske eftersom man ska skriva efter givna punkter.
Jag gillar ju att skriva så jag skrattar övermodigt och säger att det är lugnt, det fixar jag på nolltid och sedan kan jag hjälpa A som inte alls är så övermodig.
Men det visar sig vara lite mer komplicerat än vad jag trodde.

Först och främst: vad är relevant? Vad behöver tanten veta för att avgöra om jag kommer bli en bra mamma? Och vad i mitt liv kan stjälpa hela idén liksom?
Vi sätter och ner vid vars en dator och skriver. Tysthet råder i lägenheten, inte ens tvn är på (vilket nog får betraktas som en sensation i vårt hem där tvn alltid står på antingen vi tittar eller inte). Vi koncentrerar oss verkligen till tusen.
Jag börjar bra, skriver så det ryker, om min barndom. Fem sidor. Shit, det kommer bli en hel roman! Det var väl inte meningen?! Delete.
Ok, kom igen. Är det viktigt att berätta om min älskade klassföreståndare i tvåan? Eller om vad vi gjorde på sommarloven som barn? Troligen inte men det är ju saker jag vill att vår lilla unge också ska få uppleva.
Hoppar över barndomen och går på nästa punkt.
Hm. Släkt/vänner och deras inställning till adoptionen. Okeeeeej.
Alla är ju som bekant inte positiva. Ska man skriva det? Ska man skriva om denna enda persons hemska inställning? Nä men vänta. Om jag var mamma och var tvungen att adoptera bort mitt barn skulle jag aldrig välja någon som hade en rasist (almost) i familjen. Never! Så om vi skriver det kommer vi inte få någon unge. Hm. Fast om man inte skriver allt som kan vara negativt ser hela levnadsbeskrivningen ut som en enda oändligt lång, präktig och väldigt tillrättalagd jobbansökan typ. Den skriker liksom; "snäääääääääälla, ge oss ett barn! Se så perfekta vi är! Inte kan ni neka oss att bli föräldrar?!" Och hur trovärdigt är det?!

Jag ögnar igenom de övriga punkterna. Intressen. Check: den funkar, jag har ytterst normala intressen. Inget perverst eller konstigt. Vänner. Har relativt normala vänner också, med några få undantag. Och ens kompisars märkliga personlighetsutsvävningar tex på mellandagsrean eller efter ett tequilarace kanske helt enkelt inte behöver vara med. För alla våra vänner är ju faktiskt väldigt förtjusta över att vi vill adoptera.
Religion och livsåskådning. Eh, förlåt?! Måste man vara religiös?! Nä, det kan de ju inte mena! Vi är ju inte alls religösa. A är inte ens konfirmerad och jag, ja mina föräldrar sa att konfirmationsläsning tillhör allmänbildning så jag var tvungen att delta i undervisningen och sen fick jag själv bestämma om jag ville bli konfirmerad. Och då valde man ju det för presenterna liksom... *rodnar* Känns inte som läge att skriva det!
Om vårt förhållande och äktenskap kan jag i alla fall skriva. Då är det ju som att skriva en riktig kärleksnovell liksom och ingen kan ju klaga eller anklga en för att man skriver smörigt och fint om sin älskade make. Möjligen kan jag klaga över att A inte skriver riktigt lika kärleksfullt om mig... Nåja, jag valde ju inte honom för att han är så romantisk direkt.
Sista punkten handlar och förväntningar inför föräldrarrollen och uppfostringsideal. Uppfostringsideal?! Shit. Vi har inga uppfostringsideal. Vi hoppas kunna sätta gränser och uppfostra den lille till en hygglig människa. Jaha, det är ett uppfostringsideal?! Hm, då ska man bara forulera det på fint, internationellt ("skriv så att man förstår i utlandet") utredningsspråk...

Det slutar med att vi får ihop fem sidor var. Ingen punkt tar tydligt upp religion och livsåkådningen, hoppas det framgår av resten liksom. Och under förväntningar inför föräldrarrollen skriver vi att vi inte har några förväntningar utan bara längtan och önskan. önskan om en familj och att inget barn i världen kommer vara mer älskat och efterlängtat.
Hoppas det räcker.

Eftersom jag redan hittat Mannen i mitt liv behöver jag ju egentligen inte lägga sju sorters blommor under kudden i natt. Men sen kom jag på att det kanske funkar med barn också?! Jag menar, att man drömmer om det barn man ska få? För tro mig, vårt kommande barn finns ofta med i mina drömmar, i olika varierande åldrar, hudfärger och personligheter.
Så om jag plockar sju sorters blommor (vilket inte är helt lätt nuför tiden eftersom alla bönder envisas med att ta ihjäl alla ängsblommor som vågar sticka upp med orimliga doser av giftigt ogräsbekämpningsmedel men man får väl fuska lite med rabatt-blommor), lägger under kudden och sedan somnar sött, då kanske, kanske jag kommer få se vårt barn! Det skulle vara sååå coolt, då skulle jag ju genast veta vem jag väntar på och dessutom i morgon kunna tala om för A vilket land vi ska skicka våra papper till.
Skulle väl i och för sig vara aningen svårt att argumentera för det eftersom min man inte tror på sådant här.
"Har du läst för mycket Harry Potter nu igen?!" kommer han att säga och skaka på huvudet. Och visst, det är kanske inte det mest vetenskapliga sättet att gå till väga när man ska välja land. Eller välja något alls. Kan egentligen inte påminna mig om att jag någonsin drömt något vettigt på midsommaraftonsnatten. Inte om någon kille i alla fall. Jag drömde definitivt aldrig om A någon midsommar och gifte mig ändå med honom (vad modigt av mig!). Vilket väl får betecknas som ganska lyckat.
Hm, men ändå...Man vet ju inte. Jag tror jag testar för säkerhets skull.

Jag är så kluven till vad jag ska säga om den jag ska bli mamma till. Fram tills jag får veta hans/hennes namn alltså.
Jag kan ju inte gå omkring och säga "vårt adoptivbarn", det blir väldigt skumt. Baby/bebis funkar inte heller. Mitt begrepp om små barn har förändrats i och med hela adoptionsgrejen men med medgivande 0-24 mån känner jag att vi med största sannolikhet inte kommer få en baby, rent åldersmässigt i alla fall.
Provade säga "barnet" ett tag men det lät så....pretto liksom.
"När barnet kommer måste vi byta bil" Väldigt högtidligt. Inte alls naturligt.
Ett tag sa jag helt enkelt "Den" men då fick A spel.
- Det är väl inte nån ny soffa eller så vi ska skaffa!
Nej, det är klart att det inte är, vem fasen ägnar typ två år att skaffa en soffa? Med utredningar, ansökningar och pappersexersis i klass med en medelstor svensk kommun. Nej, jag är helt klart över att det inte gäller en soffa.
Så nu säger jag ungen. Vilket låter slarvigt, jag vet. Jag får akta mig noga för att säga det på hemutredningsträffarna för man vill ju inte låta som nån white trash-mamma, ni vet med ciggen i mungipan och ungen på höften liksom. Även om nu hemutredaren är snäll som en gammal sagotant så finns det väl do's and don'ts ändå. Man väljer sitt språk, blir mer högtravande och säger "barnet" i stället för mjukis-ordet unge.
För jag tycker man kan säga unge på ett kärleksfullt sätt. Min unge. Vår unge. Jag tänker på djur och deras ungar. Hur de instiktivt tar hand om och beskyddar dem. Och inte bara sina egna faktiskt. Jag läste en gång om en lejonhona som adopterade (helt utan hemutredning visserligen men i alla fall) en gasellunge. I flera dagar beskyddade hon den lilla gasellen och zoologer världen över följde andlös dramat och förklarade att sådant kan hända eftersom alla djurungar ser ut att behövas tas hand om; stora huvuden, stora mörka ögon osv.
Sen kom en lejonhanne och åt upp gasellungen men i alla fall. Detta är vad jag tänker på när jag pratar om ungen. Vår unge. Och det ve det rovdjur, oavsett ras, som försöker attackera min unge, det säger jag bara!!!

Britney har blivit väääldigt white trash på sistone...Undrar om hon kallar Sean Preston för unge?!

Är det bara jag eller kryllar Sverige plötsligt av små kinesiska flickor?!
Jag ser dem precis överallt numera och börjar oroa mig för att jag har blivit som Ally McBeal. Ni vet, att jag ser små ungar som inte syns. Fast deras föräldrar verkar se dem förstås. Och jag ser dem. Kan inte få nog av att se på dem.
Det är så skumt för jag har inte varit så inne på Kina förut. Spanat på Kirgizistan, drömt om Indien, surfat efter info om Colombia... Men den senaste tiden har alla dessa kinesiska småtjejer liksom förföljt mig och jag känner att jag börjar gilla det.

Är ju fortfarande skeptisk till hela Kina-adoptera-grejen, tycker det verkar absolut gräsligt med adoptions-charter, jag avskyr ju till och med den vanliga charterresan med grisfest som höjdpunkt. Att hämta mitt barn gör jag helst ensam. Eller ja, A kan ju få hänga på så klart men annars. Jag kan verkligen inte se mig själv tryckas ihop på en buss ihop med andra nervösa mamma-wannabes (och pappa-wannabes) för att åka på sight seeing till Kinesiska muren. Hallå, man är ju där för att hämta sitt barn!!! Jag skulle vara så nervös och otålig att jag skulle kunna stå intill muren och inte se den. Helt enkelt missa den och sedan tjura när vi kom tillbaka till hotellet för att alla andra har sett den och inte jag.
Nä, jag har föreställt mig hur A och jag är tillsammans med vår lille guldklimp i Kirgizistan/Colombia i flera veckor, bara vi tre. Hur vi lär känna varann och landet. Hur vi besöker barnhemmet och de som tagit hand om honom/henne. Eller hur vi åker till Thailand, kombinerar med lite sol och bad (jaja, det är väl ungefär lika lämpligt som sight seeing men kräver i alla fall aningen mindre koncentration/tankeverksamhet) innan vi blir en Familj. Och Thailmat som är så gott...Även om det kanske inte bör vara det angörande argumentet i en sådan här fråga.
Men Kina...Det känns så rätt plötsligt. Hur det nu kan göra det med 18 månaders väntetid. Åååååååh, vad jobbigt det här valet är!!! Kan ingen tala om hur vi ska göra? Vad vi ska välja? Eller ska vi helt enkelt singla slant om saken?

Seriöst, hur länge ska "AC svarar" ligga nere?! Jag har sådan abstinens att jag skakar....

På kursen har vi pratat om special needs barn. Green line barn eller hur man nu ska benämna de små liven. Med andra ord de barn som har någon liten, eller stor, grej som gör att landet anser dem vara handikappade och därmed inte kan pytsas ut till väntande adoptivföräldrar hur som helst.

På adoptera.nu går diskussionerna höga kring detta. Där är det fult att önska sig ett friskt barn. Speciellt om man vill ha en baby. Vilket väl är lite märkligt för hur låter det om man frågar en gravid kvinna om hon vill ha en pojke eller en flicka? Jo, i 95% av fallen svarar hon (eller pappan):
- Det spelar ingen roll, bara babyn är frisk!
Och det är väl egentligen rätt normalt. Sjukdomar skrämmer. Sjukdomar är farliga och otäcka. Sjukdomar tar dem vi älskar från oss och att mista ett barn, ja, det måste vara en miljon gånger värre än att inte få något.

På kursen får vi uppradat vilka special needs det kan handla om: läpp, gom och käkspalt, klumpfot, hepatit, avsaknad av hela eller delar av armar/ben/fötter/fingrar, nedsatt syn och hörsel, hjärtfel och så, så klart FAS som barnen får när biomamman druckit alkohol under graviditeten. Allt detta rabblas upp med en beklaglig min och that's it. Ingen förklaring till vad de olika sakerna innebär eller vad man eventuellt kan göra åt dem. I en bisats nämns det helt kort att ibland kan special needs även vara astma, allergi eller något så banalt som ett missprydande (vilket hemsk ord!) födelsemärke.
Varför pratar man inte mer om detta?!?! Jag fattar inget. Alla på kursen säger att de vill ha ett friskt barn. Sedan, under diskussionerna kommer det fram att nästan alla skulle kunna tycka det var ok med ett korrigerbart handikapp men de vet inget om det. Och eftersom man bara hastar över det på kursen kommer de flestas kunskap nog stanna på den där info-nivån liksom.
Själv kan jag inte släppa det och under vårt obigatoriska efter-kursen-samtal på kvällen visar det sig att A tänker likadant. Man får ju ingen garanti när man är gravid och seriöst, inte skulle vi älska barenet mindre om han/hon saknade två fingar eller hade astma. Jag älskar ju A fast han har astma tex.

Så vi går hem och surfar runt. Läser om LKG-operationer och babys med hjärtfel som växer ihop. Pratar, funderar och försöker föreställa oss vad det innebär för anknytningen, den så viktiga anknytningen om man måste tillbringa en del av den första tiden på sjukhus för att på ett smärtsamt sätt korrigera en läpp som av okänd anledning inte slutit sig som den ska i biomammans mage. Visst är det läskigt. Vi som är livrädda bara för att bli föräldrar liksom. Men samtidigt, vi har ju så fantastisk sjukvård i Sverige. De vet ju vad man ska göra. Och kanske stärks banden mellan föräldrar och det nya barnet ännu mer när man går igenom något som en operation?

Till detta kommer frågan om hur det praktiskt går till om man säger sig villig att ta emot att SN-barn? Kan man rabbla upp i ansökan att vi kan tänka oss detta, detta och detta men inte detta? Tänka om man får ett barn som är mycket sjukare än vad man tänkt? Kan man tacka nej då? Skickar man ens sn-ansökan eller söker man via Barn som söker föräldrar bara? Påverkar ett beslut om att acceptera special needs-barnväntetiden? Hur brukar de olika special needsen vara i de olika länderna? Shit, vi kommer ju snart att vara klara med utredningen och även om nämndens beslut nog dröjer till augusti borde vi verkligen försöka bestämma land! A tycker ett, jag lutar åt ett annat även om vi båda egentligen tycker att det inte spelar någon roll. Men ett beslut närmar sig och kommer det beslutet att innefatta special needs? Måste nog ringa organisationerna i veckan...

Vi har varit på vårt första hemutredningsmöte!
Vi har träffat vår hemutredningstant och hon var såååå trevlig! En alldeles underbar hemutredningstant faktiskt. Så himla gullig, trevlig och positiv. Jag gillar hemutredningstanten. Jag skulle kunna tänka mig att gifta mig och adoptera ihop med hemutredningstanten om A skulle banga ur. Vilket han inte verkar ha en tanke på. Äntligen, äntligen, äntligen är vi på G på riktigt!!!

Var nervös så jag trodde jag skulle dö på vägen dit. Förfasade mig över att A inte klätt sig mer "ansvarsfullt". Undrade vad vi kulle svara på frågan om hur vårt sexliv är (för alla som haft tvångssex efter schema en längre tid vet att svara passionerat vore att ljuga). Sprang på toa två gånger medan vi väntade. Och höll på att få hjärtslag när hemutredningstanten kom och ropade upp oss. Hon såg ju urgammal ut! Så gammal att hon egentligen nog inte tyckte om adoptioner. Verkligt gammal med andra ord. Och lite lik....Pomperipossa! Hjäääälp! Paniken kom över mig.
Men så log hon och det var som om något skräck-filter ramlade från mina ögon. För plötsligt såg hon mer ut som en snäll bibliotikarie än en häxa. Och med ens kunde jag andas igen. När hon sa:
"- Så ni ska adoptera?" blev jag totalt lugn.
SKA adoptera. Inte VILL adoptera OM jag godkänner er utan SKA adoptera.
Som om hela grejen vore en formsak. Som att vi faktiskt är så normala och genomsnittligt ansvarsfulla som jag vill tro. Som om vi faktiskt kommer få bli föräldrar till en ljuvlig liten unge till sist. Även om vi har ihjäl krukväxter på löpande band.
Resten av mötet var en ren fröjd. Det var, utan att överdriva (för det gör väl aldrig jag?!?!) riktigt hemtrevlig. Och innan vi skulle gå sa hon det nästan bästa av allt;
"Det finns ju ingen anledning till att dra ut på det så ska vi säga att vi ses en gång i veckan?!"
Vi kommer vara klara till semestern.

Hallelujah!!!

Precis innan hemutredningen börjar bestämmer vi oss för att berätta det för de som inte vet. Alltså inte fan och hans moster och hela köret utan familjen liksom. De flesta har vetat länge fast några har liksom inte låtit det sjunka in i skallen riktigt...
Med darrande knän satte vi oss och berättade. Så entusiastiskt så möjligt, jag menar detta är ju STOOORT! Vi ska (om vi klarar hemutredningen, bara vi klarar hemutredningen!) ju bli föräldrar! Våra föräldrar och syskon ska bli mor och farföräldrar, mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Alla vet ju hur länge vi har väntat och längtat så visst måste alla bli jätteglada?!
Men nej, en person blir inte det. En person visar sig vara så omogen, trångsynt och fördomsfull att jag bara vill gråta. Det ändrar så klart ingenting. Vi kommer adoptera i alla fall vad alla besserwissrar på adoptera.nu än tycker. Där finns så klart präktiga know-it-all's som inte tycker man bör adoptera om någon i ens närhet har något emot det. Men eftersom de mest är patetiska amatörpsykologer kommer vi inte lyda dem alls. Klarar vi hemutredningen kommer vi adoptera i alla fall.
Och jag kommer inte släppa personen i fråga nära mitt barn så länge h*n inte ändrar åsikt på ett äkta och ärligt vis. Rasister göre och andra fördomsfulla männiksor göre sig ej besvär i min bekantskapskrets och mitt barn, biologiskt eller adopterat ska inte behöva träffa sådana släktingar.
Men fan vad jag är besviken! Vissa saker kan man inte ens få skylla på låg ålder...