Jag är helt adoptionstrött, har inte läst på varken adoptera.nu eller AC svarar på säkert två veckor. Vissa dagar tänker jag inte ens på att vi väntar barn, glömmer bort det helt och det är superskönt. Jag menar, kan man verkligen uttrycka det som att vi väntar på barnbesked?! Det gör vi ju inte, inte detta året. Och troligen inte under 2008 heller. Sjukt tråkigt men sant.
Så nä, jag försöker helt enkelt låtsas om att det inte har hänt, alla utredningar, HIV-tester, papperskopierande och nervöst väntande på besked. Vi har ju ett hyfsat bekvämt som det är nu liksom. Kan sova länge på helger, äta brunch på stan, träffa kompisar, käka hämtmat och se på våldsfilmer. Gå lääänge i affärer när man är shoppingsugen (detta gäller dock bara när jag är på stan utan A), äta godis fast det inte är lördag och ha pokerkvällar hemma utan att någon behöver tänka på språket. Klart att vi längtar men vem mår bättre av att man går och är olycklig av väntan/längtan?! Nä, än så länge går det bra faktiskt, vilket är förvånande. Mest förvånad är nog A, jag är ju inte direkt känd för att kunna koppla bort saker ur min lilla hjärna…

Nåja, ett par saker är ju planerade under väntetiden och här kommer en uppdatering av statusen på dessa saker:

* Sparandet – går så där. Det kostar pengar att gå i affärer länge och shoppa, äta brunch på stan, köpa godis och äta hämtmat. Tyvärr. Jag känner att vi inte riktigt har tagit tag i detta på allvar. Det är ju så himla lång tid kvar = inte bråttom med att börja spara liksom. Och under två långa år behöver man ju liksom saker. Typ kläder, smink, elektronikprylar och annat livsviktigt. Funderar om man skulle anmäla oss till lyxfällan men eftersom vi inte ens äger ett kreditkort så tyckte A det var lite överdrivet. Så vi ska ta tag i det själva i stället. Nästa månad. Eller efter semestern i sommar. Jag lovar.

* Min viktnedgång – hm, ja, ungefär samma status som med sparande tror jag, den har inte riktigt kommit igång men jag känner ingen superstress över detta direkt. Jag behövde ju bara gå ner knappt två hekto i månaden så även om jag nu missat en månad kan jag ju ta i och köra tre hekto två månader i stället och vips så är jag ikapp. Dessutom har vi faktiskt försökt lite. Jag läste på om GI-metoden och älskade den från första stund eftersom man får äta choklad (visserligen bara mörk men i alla fall) och jordnötter. Så vi körde igång. Men det gick sådär. Tyckte inte författarna till GI-boken jag köpt hade riktig koll. De påstod bland annat att man lugnt kunde köpa hem mörk choklad eftersom det var omöjligt att få i sig mer än två rutor åt gången. Eh, hur menade de då?! Jag åt glatt en hel kaka medan jag låg i badet en kväll. Visserligen inte alls så gott som mjölkchoklad men nog gick det ner utan större svårigheter. Hm. Så nu är GI-metoden skippad och jag funderar på alternativa lösningar medan gymkortet dammar igen i plånboken. Man kan ju inte träna inomhus på våren när det är så fint väder!!!

* Mitt hår – ny punkt, jag vet, men jag kom på att håret växer ju minst en centimeter i månaden så innan vi ska till Kina bör mitt hår alltså ha växt minst 24 centimeter! Jag blev så lycklig när jag insåg detta för då kommer jag inte bara vara smal och snygg utan även ha långt böljande hårsvall på videon! Underbart! Fast märkligt nog har mitt hår liksom fastnat i växten vid axlarna ungefär och jag måste snart klippa mig – igen. Suck. Men sedan är det utväxt som gäller.

Min mamma tycker att man måste försöka se positivt på saker och ting. Tror det är en generationsgrej, typ alla i hennes ålder är så där otäckt äppelkäcka och kommer alltid med hurtiga tillrop om att "Det finns de som har det värre!" när man beklagar sig. Och ja, det är klart att det kunde varit värre, jag menar, vi kunde ju fått nej på hemutredningen. Eller blivit jättesjuka eller något. Det är bara så himla svårt att tänka så tycker jag men bestämmer mig för att försöka. Tyvärr går det trögt.

- Jag kan inte komma på någon fördel med att vänta en massa år på att få barn, beklagar jag mig.

- Men tänk på allt du kommer hinna göra innan det är dags, säger min mamma som fött ett mindre gäng ungar utan att behöva vänta ett dugg mer än de obligatoriska nio månaderna. Ja, knappt det ens med min bror som hade väldigt bråttom ut i stora vida världen.

- Ååååh, kom inte dragande med att vi ska göra saker som man inte kan göra med småbarn, stönar jag otacksamt, det har vi redan gjort! Vi är trötta på sådana saker.

- Det kommer ni minsann inte vara sedan när ni knappt kommer ihåg hur sovmorgon stavas längre, replikerar mamma glatt. Men jag menar projekt, saker du påbörjat eller hinner göra. Du kan säkert komma på något.

Och det kan jag faktiskt. En grej. Jag tänkte bli himla smal och snygg tills vi reser till Kina. Man vill ju se snygg ut på videofilmen liksom.

Jaja, skratta ni åt min fåfänga men inse att man kommer att få se den filmen cirka en miljon gånger och då vill jag minsann slippa dallriga lår och putmage!

Och ur slimnings-synpunkt är två år rätt bra tid liksom. Säg att man går ner ett kilo i månaden (det är 2,5 hg i veckan - ingenting nästan!), då skulle jag hinna gå ner 24 kilo innan vi åker. Om jag skulle gå ner 24 kilo skulle jag å andra sidan inte kunna åka till Kina, de skulle inte släppa ut mig från anorexikliniken så vi får vända på det. Om jag vill gå ner sju kilo innan vi åker till Kina, då skulle jag bara behöva gå ner....lite mindre än två hekto i månaden!!! Haha, det är ju typ hur lätt som helst! Here we go, jag kommer att vara ursnygg när vi åker!

Ok, dags för tidsspekulation.

Jag är ingen optimist (som ni kanske märkt) men någon måtta på eländet måste det ändå vara. Jag har, på något märkligt vis, lyckats undgå att bli beroende av Rumor Queens hemsida. Kanske för att ni alla schysst nog fixar det hela åt mig genom att rapportera rykten och annat. Men nej, jag tror inte vi behöver vänta i tre år. Jag tror benhårt på att väntetiden, som för dem som hämtar nu var 19 månader (eller hur?) , kommer att stiga upp till strax över två år och sedan ligga där ett tag innan det märks att man infört nya regler och väntetiden så sakteliga börjar sjunka igen. Jag tror inte den kommer bli så kort som den en gång var, 7-8 månader, men kanske runt 14 månader. På lång sikt. Och tyvärr, med min vanliga otur, så lär detta inte alls inträffa så snabbt att det påverkar oss. Jag tror alltså på runt två års väntetid för oss. Två år. Två hela, jäkla år.

Det är märkligt men alla som inte adopterar anser att två år är superkort tid.
Jag vet inte hur detta kommer sig riktigt, tiden borde ju rimligtvis gå lika snabbt/långsamt för alla men nej, jämt och ständigt får vi höra detta: Åh, jaha, två år får ni vänta säger du? Men två år går ju jättesnabbt snabbt, det är ingenting!
Hm. Men saken är den att vi redan väntat två år. Ett år då vi försökte skaffa säng-barn och sedan ett år av fertilitetsutredningar, hemutredning, föräldrakurs och papperssamlande. Två år då vi var väldigt upptagna med andra ord, på ena eller andra sättet och – newsflash - de två åren gick inte det minsta fort. Faktum är att de två åren var som…tio år! Minst. Faktiskt.
Och jag, som en gång skrev i bloggen att Colombia kan vi inte adoptera från, där är väntetiden ju uppemot två år och så lång tid gör mig yr att tänka på, ja, jag blir faktiskt bokstavligen yr (och aningen illamående också) var gång min hjärna råkar ramla in på området. På tidsspannet liksom. Två ååååååår. Två hela år då vi bara kan jobba och försöka spara pengar (erkänner att det fortfarande går skrämmande trögt på den punkten) och hm, ja, det har jag hört är typiska saker som gör att tiden liksom bara flyyyger i väg. Eller nä.

Så jag har försökt fundera ut lite olika överlevnadsstrategier. Till exempel som att sova så mycket jag bara kan de här två åren. Tiden går väldigt fort när man sover, det kan vi väl alla vara överens om?! Tiden går även märkligt fort när man har semester men någon extra semester går inte riktigt in i spara-pengar-ekvationen så det alternativet går bort.
Vidare bör man så klart följaktligen undvika tråkiga saker/situationer där tiden går väldigt långsamt. Typ släktmiddagar. Och kyrkobesök, tiden står liksom nästan stilla under en predikan och just stillastående tid vill vi undvika just nu. Problemet är bara att vi väl går i kyrkan i snitt 1,5 gånger per år, och att ett sådant kyrkobesök som vanligen infaller i samband med dop, konfirmation, bröllop eller begravning varar max en timme i realtid (realtid, fint ord jag lärt mig från tv-programmet 24) så det är ju inga otroliga mängder tid man kan dra in på.
Tiden går även väldigt långsam på jobbet emellanåt. Inte när jag helt olovandes skriver i bloggen på min rast, då tickar det på minsann, men en måndagseftermiddag släpar ju sig fram i det oändliga. Och det är svårt att undvika måndagseftermiddagar på jobbet.
Hm. På två år kommer det att vara 104 måndagseftermiddagar varav minst typ 90 kommer att infalla på mitt jobb. Deprimerande statistik.
Min enda tröst är att två år även innebär 104 ljuvliga fredagseftermiddagar, 104 lediga lördagar och 104 lata söndagar.

Enligt tidningarna idag så blir man gravid om man äter glass. Märkligt. Jag har ätit glass massor av gånger och inte blivit gravid. Inte ens de gångerna jag ätit glass och sedan haft sex inom en överskådlig tid efteråt. En av mina bästa vänner är helt galen i glass och har inte en enda unge. Så ursäkta om jag tvivlar.
Fast kanske är det så att vi inte ätit det tillräckligt jämnt? ”En portion om dagen räcker” säger tidningen. Hm. Samtidigt säger alla (och med alla menar jag inte bara folk på adoptera.nu utan även fertilitetsläkare faktiskt) att om man är överviktig minskar chansen att bli gravid. Slutsats: man ska äta glass i stora lass och sedan ut och jogga var dag – phu! Tur att jag inte vill bli gravid säger jag bara.
Men om någon skulle få en hint om något man kan äta eller dricka för att snabbare få sitt Kina-barn så säg till. För tusan, skulle till och med kunna tänka mig jogga om det kunde skynda på det…