torsdag, januari 18, 2007

Jag fick detta på mailen idag från en snäll läsare – tack! Helt fantastiskt träffande texter. Fler variationer på samma tema hittar man på här


Samtal mellan två kvinnor i en värld där adoptioner är vanligast

"Nääää, men ska du föööda ditt barn, vad spännande! Vet du, jag känner en tjej som också valde att föda sitt barn, och den lilla pojken kom ut jääättefint, det gick helbra och han haaar faktiskt klarat sig och är till och med riktigt duktig i skolan också!
...Men...... fick ni inte medgivande eller? Var det din man eller du som inte gick igenom? Ja ja, du ska se nu, när du bara föder det här barnet kommer ni båda att spänna av och utredningen kommer kännas myyyycket lättare och ni kommer få ett alldeles eget adoptivbarn också!
Varifrån nånstans ska ni få barnet då? Ja just det ja, ni åker till BB... ja, tääänk vad olika det är, vi som åkte till Brasilien! Men sjukhus kan nog vara jätteintressanta dom med... maten till exempel är väl rätt bra... och läkarlatin är ju också ett spännande språk även om det säkert är svårt att lära sig innan.
Ja tänk va, ni har bara nio månader på er - hur ska ni hinna förbereda er för allt? Och hur kääänns det att inte kunna välja ålder på barnet? Men vad fantaaastiskt roligt ändå - att ni ska bli föräldrar ni med, på ert eget lilla vis. Utan medgivande och allt, ja själva gick vi igenom utredningen med glans och det känns faktiskt jättebra att ha fått sånt tydligt stöd och omgivningens godkännande... men ni klarar nog det jättebra ändå, ni har ju alltid valt era egna vägar.
Hur har ni tänkt att barnet ska klara sig utan att ha kämpat sig igenom separationer då? Ska ni lämna ungen ett tag eller skapa trauma på nåt annat sätt? Ja vet du själv skulle jag haaaa så svårt att knyta an till ett barn om jag inte kände att det klarade av separationer. Men så är jag inte så speciell som du heller.... Jag och Kalle är ju mer vanliga liksom och jag tror faktiskt inte att vi skulle vilja skaffa barn om vi inte fick den här kontakten med omvärlden som kommer med automatiskt när man får barn på vanligt sätt.
Men jag tror visst att du kommer att känna att du är riktig mamma också, trots att du inte måste tänka igenom det och motivera det så noga. Jag tror att det är viktigt att du säger som det ÄR till barnet, att du faktiskt har fött det själv och att det bara har EN mamma och EN pappa.
Men vet du aaaakta dig för sjukhussjukan, den kan man ju inte ens vaccinera sig emot och den har jag hört kan vara välllldigt skadlig för barnet. Jag kände en som..." osv.




Och här ett samtal mellan två mormödrar i en värld där adoptioner är vanligast

"Ohhhh! ska du bli mormor!!! Va kul!!!! Varifrån kommmer barnet? VA!! Ska din dotter fööööda sitt barn? Ska du bli GENETISK mormor? GUUUUD så modigt! Ja, vår familj är ju inte så ovanlig som din, vi är ju mer vanliga, så att säga, men jag är då väldigt glad att min dotter har lyckats bli godkänd.
Har ni kollat alla era gener? Nu för tiden med all modern genforskning ska du se att det går bra. Oroa dig inte. Barnet ärver nog ingenting av dina åldersprickar och neurotiska läggning. Jag har hört att sånt brukar hoppa över en generation. Har din dotter prickar? Ja men va braaaa!
GUD men TÄNK om hon spricker! Jag hörde en som sprack nästan ända upp till naveln! Fast det är nog inte så vanligt. Fast spricker dom inte lite så blir babyns huvud lite toppigt, som en oval ungefär. Men det går nog över. Tror jag i alla fall. Tror inte du?
Hur är din dotters man? Är han inte lite mörkhårig? Och din dotter blond? Ja då blir barnet rödhårigt, men det klarar dom nu i skolorna med all terapi och sånt som finns. Det blir säkert inte mobbat. Ja, tänk... en del ynglar då av sig, hihihi... kan inte hålla på sig kanske... MIN dotter har alltid haft sån karaktär! Du ska se att du kommer att tycka om barnet! Oroa dig inte!
Va? Är du glad? Ja men va bra! Jag har alltid tyckt du är så strong. Och du är ju så speciell i din livsföring redan innan detta. MEN så JAG oroade mig! Man GÖÖÖR ju det för ett litet adoptivbarn. DET slipper du i alla fall! Klart du inte behöver oroa dig så mycket som JAG gjorde.
Och SOM du har väntat!! I evigheter... det är klart att du är glad för vilket barn som helst! Jag är så glad för dig! OCH jag håller tummarna! Du ska se att hon inte spricker... etc"

Och mormödrarna fortsätter
"Men duuuu, hur har dom ordnat resan till BB?? Jag har hört att man numera nästan måste ha ett slags visum eller nått för att över huvud taget komma in på BB i Sverige. Dom skjutsas ju från det ena fullbelagda sjukhuset efter det andra. Jaha... så dom åker till Styngeröds lilla sjukstuga.. va mysigt! Ja dom har ju alltid tyckt om att campa... och lite primitivt så där.
Finns det doktor där? Oh va bra att dom håller på att utreda den frågan! Det hinner nog bli färdigt i tid. Och så tar dom väl taxi dit förstår jag. Ja jag hörde om en som fastnade i en snödriva och ... ja men DET vill du väl inte höra om nu... va DUM ja är! Men det händer nog inte din dotter. Nej då... Och efteråt kan dom ju gå på pizzerian och fira. I Styngeröd. Så treeeevligt.
Ja... och om dom inte på dom här korta nio månaderna hinner kolla läkarna kan du ju hjälpa till också. Ni måste verkligen SE TILL att läkarna finns och är bra i Styngeröd. Jag har hört så mycket om dom därute i landsbygden, och minsann inte allt är så bra. Dessutom har dom ju inte garantin som dom vanliga adoptivföräldrarna har... den här internationella pressen på sig att göra ett bra jobb. Styngeröds läkare är väl inte anslutna till nåra internationella organisationer? Eller har dom regeringar som bryr sig om vad dom egentligen gör med dom där födande kvinnorna va? Ja, ja, man ska alltid hoppas på det bästa iallafall.
Till och med på dom mörkaste ställena finns det ett och annat guldkorn. Vi håller tummarna för det. Så kuuul att din dotter valt att föda själv! Men... blir det inte fasligt dyrt där på Styngeröds BB?"


Den vanliga mormodern måste ringa upp igen
"Ja jag kände att jag bara MÅSTE prata med dig igen, för ju mer jag tänker på det så tycker jag att du är så tapper! Jag menar, ett GENETISKT barnbarn ÄR ju lite som att köpa grisen i säcken i alla fall. Om du förstår vad jag menar. Jag pratade med MIN dotter om det oxå. Men du vet, hon har ju alltid varit så ANSVARSFULL. Hon vill ju aldrig ligga någon eller samhället till LAST. Resurserna ÄR ju inte så stora, och varje BB-plats TAR ju från åldringsvården, och vet du, hon har alltid varit så MÅN om sin gamla mamma. Men nu var det ju inte politik vi pratade om, utan vi glädjer ju oss SÅ åt ditt lilla barnbarn."

onsdag, januari 17, 2007

Åh, jag hade inte fattat att Alice-programmet var så kort!
Och åååååh, så hemskt det var!
Jag vet att det inte är lätt att få en främmande 1,5-åring i famnen, jag förstår att det är traumatiskt för barnet och jag har läst (på adoptera.nu så klart) att det inte alls är så rosenskimrande fantastiskt att bli förälder i just det ögonblicket.
Jag förstår ju allt detta, vi har pratat om det hemma och på kursen också och ändå tyckte jag det var fruktansvärt att se hur lilla Alice bara grät och skrek helt hysteriskt. Hjälp!
Det var liksom när jag satt där (A hade inte kommit hem från jobbet än, de är inte riktigt barnprograms-anpassade på hans jobb, så jag och katten bänkade oss framför tvn) som det gick upp för mig allt som jag läst och hört, att det stämmer! De små barnen har inte bett om att få nya föräldrar. De vill inte vara hos människorna som ser märkliga ut, gråter (det kommer jag garanterat att göra!) och håller dem hårt intill sig på ett sätt de inte är vana vid. De tycker inte att de har det dåligt på barnhemmet för det är invant och tryggt. Oh shit liksom, har jag varit orolig inför anknytningen tidigare så är jag bokstavligen helt darrig nu. Hur ska det gå?!?! Hur kunde de godkänna oss för det här?! Måste man inte vara…typ väldigt vuxen för att klara detta?
- Jag tror inte vår hemutredare riktigt fattade detta, sa jag upprört till A efter att ha förklarat hur förskräckt och orolig jag med ens blivit. Jag menar, hur det går till! Tror du verkligen att hon skulle godkänt oss då?
- Klart hon hade gjort, vi är väl inte sämre än någon annan?!
- Näää, men kommer du ihåg kursen, alla andra där var ju så himla vuxna liksom. Vi är ju inte det. Vi pensionssparar ju inte ens.
- Jag gör, invände A helt onödigt för det var ju inte ens det vi diskuterade. Men va fasen, kan man inte ta med en leksak och ge henne när de räcker över henne?
- Eller honom, påpekar jag strängt eftersom vi sagt att det kaaan ju bli en pojke och vi gärna blir föräldrar till en liten kille, men visst. Det kanske är bra. Något lite skramligt och lagom spännande. Hm. Men varför gör inte de andra föräldrarna det? Om det funkar?
- De kanske inte har kommit på det? föreslår A. Eller så är det inte tillåtet. Fast varför skulle det inte vara det?
- Jag ska köpa en skrammelsak, en sådan där nyckelknippa kanske eller nån sådan där bur-aktig sak med bjällra i, det tror jag alla barn tycker är intressant, säger jag bestämt. Så ger jag henne…
- Eller honom!
- …henne eller honom den och så kommer han eller hon sitta där i min famn och vara helt glad medan du filmar.
- Jag vill inte filma, protesterar A, jag vill hålla först! Du får inte vara först bara för att du är mamman! Det är inte rättvist!
- Hör här, säger jag, fattar du hur viktigt det är för ungen att ha den där filmen, när han eller hon träffar sina nya föräldrar för första gången?! Hon kommer att titta på den jämt! Och jag tror inte hon vill vara den eeeeenda ungen från vår omgång som inte har någon film.
- Klart hon ska ha film, säger A, men vad…
Så tystnar han och minns hur det var i somras, när jag skulle filma då han och C åkte vattenskidor och först lyckades få det alldeles svart trots att linsskyddet inte ens var på och sedan, andra försöket, på något mystiskt vis fortfarande inte fick bild utan bara spelade in ljudet trots tydliga instruktioner. Sedan började det regna och de skulle inte åka mer. A var sur i två dagar.
- Och nu gäller det ju lite mer än vattenskidor, påpekar jag och A blänger.
- Fan, du får väl börja då. Men i så fall ska jag byta första blöjan OCH bada ungen första gången!
- Visst, säger jag belåtet. Visst, visst älskling.

Längtar till del nummer två av Alice ikväll.

tisdag, januari 09, 2007

Är det okej att tycka hela det här papperssamlandet är rätt jobbigt faktiskt? Någon skrev att deeeet är iiiiinga problem, man bara tar en dag och ringer runt och sen är det klart, typ. Hm. Men om man jobbar heltid, kontorstider då, och har väldigt begränsad möjlighet att ringa privatsamtal från jobbet? Då är det rätt slitigt och drygt faktiskt. Inte för att jag vill skrämma upp någon men så här har vårt papperssamlande sett ut i korta drag:

Vigselbevis: Övertalning av pastorsexpeditionsdam som ansåg sig veta mer om adoption än vår organisation. Flera samtal innan hon är övertygad och skickar skiten.

Utdrag ur polisregistret: Papperstrassel i kopieringsmaskinen (igen, när ska de byta ut den?!) när jag kopierar passen en kväll efter att kollegorna gått (de såg väldigt förvirrade ut när jag sa jag skulle stanna kvar efter och ”göra klart lite, brukar befinna mig utanför jobbet en sekund över fem ungefär). Faxar papperna och väntar. Efter rätt många dagar ringer jag och frågar var utdragen har tagit vägen. Visar sig att vi har blivit bortglömda trots fax och betalning. Får faxa en gång till (av okänd anledning) och vänta ytterligare nio dagar innan de dimper ner i lådan.

Utdrag ur dopbok: Intensivt surfande på nätet för att ta reda på vad en dopbok är. Får sedan svaret här i bloggen, tack alla!
Fem samtal för att lokalisera A:s utdrag (han har flyttat mycket och visste inte riktigt var han var född eller vilket stift/församling det var), ett för mitt. Papperna kommer efter ett par dagar men räkningen för mitt saknas (har blivit skickat till fel adress?!?!). Två samtal innan ny räkning skickas (jag är både ärlig och rädd för kronofogden).

Arbetsgivarintyg: Mycket svammel och vita lögner om varför vi behöver dessa. Trots tydliga muntliga instruktioner blir det fel, A:s får skrivas om tre gånger (deras lönetant har knappt ledsyn så jag tror det var anledningen), mitt två gånger. Sura miner från lönekontoren som inte alls förstår hur bråttom det är.

Läkarintyg: samma som för hemutredningen fast på annan blankett. Självklart måste den göras om för annars hinner det bli för gammalt. Märkligt.
Vi har fortfarande varken aids eller fågelinfluensa men snälla doktorn tabbar sig, minns plötsligt A:s jorgubbsallergi och skriver in att han är allergisk (men inte mot vad) varpå organisationen säger att vi måste ha ett specialistintyg.
Ringer tillbaka till snälla doktorn som inte har någon ny tid för A på flera veckor.
I desperation inviger vi en läkare på A:s jobbs företagshälsa i vårt problem och hon gör då, på organisationens inrådan (de tycker inte heller att just jordgubbsallergi är något man nödvändigtvis måste ta upp), ett nytt intyg och A är därmed friskförklarad. Jag oroar mig dock för vad kineserna ska säga om att vi har olika läkare, speciellt då när mitt intyg är gjort av en manlig och A:s av en kvinnlig men, men, inget att göra något åt nu.

Ekonomisk redovisning: Ger oss gråa hår. Totalt. Ringer organisationen tre gånger (skäms åtminstone tredje gången) för att fråga olika saker.

Något mer jag har glömt att ta upp?! Ja, passfotona. Vi hittade vars ett i en bra-att-ha-låda och C scannade och skrev ut på sin fotoskrivare. Sköööönt att slippa automaten!
Det enda jag tycker är riktigt enkelt är att skriva det personliga brevet. Tio minuter och både vi och organisationen är helnöjda.

Phu!

måndag, januari 08, 2007

Åh, onsdagarna är mina nya lördagar! Fram med popcorn och mysfilten för nio onsdagar i rad ska svt1 visa serierna om Alice från Kina.
Kan knappt tro det, ska vrålstirra och njuuuuta av kinatjejen och hela historien. Måste köpa nya videoband också förresten så jag kan spela in. Fasen också att jag inte köpte den där inspelningsbara DVD-spelaren som A önskade sig i julklapp åt honom men det gick liksom inte alls ihop med vår sparplan (som i ärlighetens namn mest existerar på pappret än så länge men det är ju tanken som räknas). Men kanske nån kompis har? Måste ringa runt och kolla. Och ringa mamma så klart, så att hon inte missar det. De måste ju få se hur det går till och hur deras blivande barnbarn kommer att se ut. Åååååh, läääängtar till onsdag!

Här är mer info om programserien och här kommer sändningstiderna:

Alice från Kina (1:3)- 10 jan kl 18.05
Alice från Kina (2:3)- 17 jan kl 18.10
Alice från Kina (3:3)- 24 jan kl 18.10
Alice åker till Kina (1:3)- 31 januari kl 18.10
Alice åker till Kina (2:3)- 7 februari kl 18.10
Alice åker till Kina (3:3)- 14 februari kl 18.10
Alice börjar skolan (1:3)- 21 februari kl 18.10
Alice börjar skolan (2:3) 28 februari kl 18.10
Alice börjar skolan (3:3 - 7 mars kl 18.10

onsdag, januari 03, 2007

Hm, bytte till nya versionen av Blogger och nu ser länkarna märkliga ut....?! Nån som vet varför och hur man lättast åtgärdar det?!?!
När det är dags att ta fotona för adoptionsansökan inser vi att vi behöver hjälp. Vi ska ju vara med på bilderna båda två liksom och det där med självutlösare på kameran är waaaay to avancerat för oss som dessutom tappat bort bruksanvisningen för länge sedan.
Alltså bjuder vi in C på brunch en söndag. C blir väldigt glad. Och mycket överraskad. Extremt överraskad när han inser att brunchen bara är en förevändning för att han ska agera fotograf i vårt superviktiga hemma-hos-reportage. Först blir han besviken över avsaknaden av ägg och bacon men efter lite lirkande lyckas jag få honom att förstå att detta är en stor ära, att han kommer ha en historisk roll i vår adoption. Och han kapitulerar.

Tillsammans läser vi instruktionerna. Självklart har jag läst på, alltså på nätet. På adoptera.nu duggar råden tätt och jag har förstått att husdjur är totalt tabu. Om det syns så mycket som ett enda litet katthår på ett foto kommer vi inte att få något barn.
Detta leder till dagens första konflikt (om man inte räknar avsaknaden av bacon) för medan jag absolut inte vill riskera något och därmed vill förpassa katten till badrummet protesterar både A och katten. I instruktionerna från Organisationen står det nämligen inte ett ord om att detta stränga förbud. Skumt. A tycker inte att adoptera.nu verkar vara världens mest tillförlitliga källa och tycker det är idiotiskt att låtsas som om vi inte har katt. Katten har parkerat sig i Cs knä och visar tydligt att han är beredd att agera modell. Efter lång diskussion går C, som börjar bli hungrig, in på min sida och den sura katten låses in i badrummet tillsammans med matskålar och kisslåda.
Iförda finkläder (tjafs om att A inte strukit sin skjorta vilket kanske kommer att synas under kavajen?) och med nyputsade skor (tjafs om att jag inte får ha mina nya stövlar för att det enligt A ser för ”poppigt” ut så jag får byta till tantiga finskor) poserar vi lydigt i soffan, framför tvn och på balkongen. Vi bläddrar i böcker, tittar på varandra, titta på lekplatsen nedanför balkongen, tittar soligt leende på C och det känns faktiskt helt ok när vi kommit över den värsta stelheten.
Faktum är att vi verkar som gjorda för modellandet. CCAA kommer att bli alldeles bländade av de perfekta bilderna och ge oss det vackraste, smartaste och snällaste barnet av alla. Troligen kommer vi att få gå före i kön också, när de ser våra bilder i reviewroom blir de säkert så imponerade att de liksom går direkt med vår akt till dem som delar ut barn och sedan ringer de oss direkt och säger att snälla, kan ni komma på måndag?!
Belåtet ber jag att få se bilderna innan klädbytet inför köksscenerna och C kopplar lydigt kameran till den bärbara datorn. Och till min oerhörda förvåning ser vi inte alls ut som vi gjorde när man kikade i digitalkamerans lilla display. Faktiskt ser vi ut som kompletta idioter.
- De här kan vi inte skicka! utbrister jag förtvivlat. Kolla, jag ser skittjock ut! Och alldeles rödflammig. Och vi ser inte kära och ansvarsfulla ut, vi ser…faktiskt efterblivna ut!
- Larva dig inte, säger A och himla mer ögonen mot C. Varför är tjejer så nojjiga så fort de är med på bild? Det är minsann inget fel på…
Nu är han framme vid datorn och hejdar sig mitt i meningen.
- Åh fan, det ser ut som om jag är puckelryggig! muttrar han och jag nickar i medhåll.
- Lägg av, det är ju ingen skönhetstävling heller, tycker C och sneglar hoppfullt mot kylen. Ni får ju en unge i alla fall, eller hur?
Jag spänner ilsket ögonen i honom.
- De MATCHAR faktiskt föräldrar och barn!
- Ja, instämmer A, och dessutom kan de faktiskt begära in specialistintyg för olika saker. Det hade jag gjort om jag hade sett de här bilderna. Undrar om det är den kavajen som får ryggen att se märklig ut eller...
Det hjälper inte att C försöker tala om för oss att vi överreagerar, matchningsvinkeln har skrämt A också och det är bara att köra igång igen.

Fyra timmar, tre klädbyten och en del trolleri av C i det eminenta datorprogrammet Photoshop senare beställer vi pizza (brunch känns fel när det är mörkt ute i vilket fall som helst) och släpper ut katten som resignerat och somnat under badkaret.
Vi har fått ihop sex bilder som vi båda tycker är acceptabla: Ett i köket där jag lagar mat ivrigt påhejad av min käre make, två i vardagsrummet, iklädda finkläder och fåraktiga flin, ett i arbetsrummet där vi surfar på en sida om Kina (smörigt och smart va?! Fast det syns tyvärr knappt på bilden vad det är för web-sida) samt två utanför vårt hyreshus (C borde få noblepriset eller något för att han lyckas få dessa att se lummiga och gulliga ut).

När C reser sig för att gå kastar han en blick på instruktionerna igen.
- Ni har sett att ni ska skicka med två passfoton var också va?
A och jag ser förtvivlat på varann. Åh nej, inte fotoautomat ovanpå detta också!!!