Det känns som en tripp längs memory lane att läsa bloggen. På ett sätt var det alldeles nyss som alla de där känslorna, tankarna och den oändliga väntan var en sådan stor del av vårt liv. Eller helt enkelt var vårt liv kanske till och med. Och samtidigt känns det som hundra år sen, nu när jag däckat i soffan efter att ha klarat av en kaosartad (och ganska kladdig) kvällsmåltid, tandborstning, sagor, diskussion om lampor som ska vara tända eller släckta, diskussion om hur mycket dörren ska vara öppen, om katten ska få vara med i sängen eller inte och hundra andra småsaker. Men nu sover de, Stor och Liten. Våra två barn. Vem hade kunnat tro det? Två! Klart vi ville ha två men det fanns ju onekligen stunder då ett enda barn kändes ouppnåeligt.
Att ha två barn borde, rent matematiskt, vara dubbelt så många barn som ett. Men det är det inte. Ett barn är ett barn, två barn är en hel flock. Två barn innebär att man som förälder är i numerärt underläge om den ena föräldern jobbar sent som A gör ikväll. Två barn innebär ett rent otroligt kaos och tumult så fort man ska någonstans. Två barn betyder en oändlig rad av konflikter av olika storleksordning att lösa vareviga dag. Två barn betyder definitivt berg av tvätt och leksaker precis överallt. Två barn är otroligt, himmelskt och fantastiskt och jag glömmer inte för en sekund hur lång vägen till dem var. Okej, ibland kanske, som idag när jag tvättade samma maskin tvätt för fjärde (jag överdriver inte) gången eftersom ingen av oss hunnit hänga den på fyra dagar (men vi har alltså trott var dag att vi skulle hinna) och kläderna blir så skrynkliga när de ligger ett (eller flera) dygn i maskinen. Eller som igår när Liten sparkade av sig stövlarna på bussen - fyra gånger samtidigt som Stor sa "mammamammamammamammajagvillhaglassjagvillhaglassjagvillhaglass hundra gånger i mitt öra utan att ens andas emellan (hur gör ungen?!). Precis då tänkte jag väl inte på hemutredningar, pappersamlande, väntan på barn- och resebesked kanske. Men för övrigt så finns det där i bakhuvvudet, vilket mirakel det är att just de här två barnen, efter alla turer, papper, stämplar och efter all väntan hamnade just hos oss.
