Jag har faktiskt inte, hur märkligt det än kan tyckas, fastnat i statistiksidor som tex Rumor queen och sådant. Har tänkt att jag blir knäpp nog som det är av att läsa på olika adoptionssajter dag ut och dag in. Men nu känner jag (läs vi, till och med A är gravt orolig) lätt panik alltså. Två dagar förra omgången. Nu säger ryktena sex dagar i nästa (källa: adoptera.nu). Sex dagar är väldigt mycket bättre än två dagar men i alla fall. Med sex dagar i stöten blir inte vår väntetid två år utan betyyyyydligt längre. Shit. Vad göra? För något måste göras, det står klart.

Igår var vi på picknick i parken, hade gjort tjusiga mackor, hade med cider och allt men jag kunde knappt få ner en bit när vi väl satt där på den rutiga picknickfilten. Det visade sig vara något familjetjohejsan i parken just den dagen, clowner, tipspromenader och korvgrillning. Vi var fan i mig de enda utan barn i hela jävla parken. Jag lovar, till och med pensionärerna var där med barn, sina små söta glada barnbarn med ballonger i näven. Dessutom såg vi två familjer med små adopterade asiatiska flickor. Och i min skalle dunkade det liksom bara; fem års väntetid, fem års väntetid, fem års väntetid....

Jag grät bakom solglasögonen och A instämde snabbt när jag föreslog att vi skulle åka hem och äta på balkongen i stället.

Fan, vi kan inte ha det så här i flera år till! En kompis till mig, som också ska adoptera, sa "jag vill inte bli den där bittra tanten som inte klarar av att gå på barnkalas".

Jag känner att jag snart är den tanten!!! Fan, fan, fan, jag orkar inte med fem år. Jag orkar inte med fyra eller ens tre år heller. Vi MÅSTE göra något.

Snälla, ni som har koll på statistik och annat, ärligt, vad tror ni? Utan önsketänkande alltså, vad blir väntetiden för dem med LID kring årsskiftet?!?!

Jag är inte gravid. Det är med stoooor lättnad jag konstaterar det.
Samtidigt som vi bestörta kan se att CCAA bara har med två ynkliga dagar den här omgången. Två dagar! För få pappersklara barn?!?! Vem lurar de kinesiska myndigheterna egentligen, utom möjligen sig själva?!
Två små ynkliga dagar?!?! Om man räknar snabbt med de inofficiella siffror som figurerar i div bloggar på nätet (för dessa siffror känns rimliga) så skulle det, om de håller den här takten nu, ta ca 5,5 år för oss att få barn. Fem och ett jävla halvt jävla år?!?!?!?!?!
Ursäkta, måste sitta ner och hyperventilera lite faktiskt.
"Fan att du inte var gravid", säger A dystert och slår av miniräknaren (för ni trodde väl inte jag klarade av att räkna ut något sådant i huvudet?!).
Jag vill inte vara gravid. Verkligen inte. Och mitt barn finns i Kina. Men seriöst. Vi vill bli föräldrar innan vi går i pension. För jössenamn, detta är ju bara vårt första barn! Vi vill ha minst två barn. Innan vi går med i PRO.
"Vi måste göra något", säger jag till A. "Vi måste byta land eller vad som helst. Vi kan inte sitta här och bara....låta tiden gå!"
Han nickar och vi kommer överens om att ringa organisationerna efter helgerna, när vi lusläst informationen om vart enda land som en svensk människa kan tänkas adoptera från. Något måste göras. Fan ta CCAA, vad håller de på med?!?!

A tycker det är ganska ok om jag skulle vara gravid. Aningen stressigt med tanke på den korta väntetiden men helt ok.
”Vi vill ju ha barn” påminner han snusförnuftigt och tycker jag tar i lite (läs mycket) när jag pratar om Kina-missfall. Dessutom föreslår han (han!!!) att jag ska göra en graviditetstest.
Jag vägrar. Gör jag en test och den visar positivt måste jag börja inse fakta. Vinka adjö till kina-ungen och gå och rota fram det där värdelösa numret av Mama. Och det är jag inte redo att göra. Inte än. Förresten så är jag inte gravid, bara sen. Eller otroligt mycket sämre på matte än till och med mina gamla lärare insåg på den tiden.

Om jag inte är gravid ska jag inte klaga på väntetiderna mer.
Om jag inte är gravid ska jag dessutom dubbla dosen p-piller. Fast det kanske inte hjälper? P-piller är bara 98% säkra (men hur skulle jag kunna veta att jag skulle vara en av de två procenten, just NU?!?!) och min tanke var att om man tog dubbla doser att de liksom skulle gå omlott så att man var helt säker. A tror inte det är en bra idé.
”Då blir det kondom” förklarar jag bestämt. ”Eller avhållsamhet!”
”Gör det jäkla testet” morrar A men nej, jag bestämmer mig för att vänta tills jag är tre dagar sen. Eller kanske fyra. Fast då kommer jag ju ha fått mens. Eftersom jag inte är ett enda dugg gravid.

Jag har inte fått min mens.

Märkligt, för ett och ett halvt år sedan hade jag hjulat, rusat runt och skrikit av lycka samtidigt som jag tvingat A att köpa graviditetstester på vägen hem från jobbet. Nä, stryk det förresten, jag hade haft en hel bunt graviditetstester hemma och gjort minst en redan veckan innan jag skulle ha mens. Jag skulle räknat ut vilken dag förlossningen skulle äga rum (och surfa på FL för att kolla vilken smärtlidring som verkade bäst), kollat på mamma-kläder online och diskuterat med A om vi skulle ta reda på vilket kön bebisen hade i förväg. Jag vet detta för beteendet upprepades månad efter månad då eftersom jag alltid inbillade mig att jag var minst en dag försenad (matte har aldrig varit min starka sida, jag erkänner) och det bara måste betyda att jag äntligen var gravid.

Nu är jag en dag sen och känner mest för att bryta ihop. Jag vill INTE vara gravid! Inte på några villkor alls! Jag vet att för den oinvigde måste det låta oändligt otacksamt, att efter all den här tiden inte vilja ha barn liksom. Dessutom finns det en hög med människor som säkert menar nu att halåå, detta var ju vad ni ville från början, det ni EGENTLIGEN ville; bli gravida!
Men nepp, det är fel, fel, fel.
Vi ville ha barn. Hur var mindre viktigt och ekonomisk som man är (hm) så försökte vi på det billigaste och, tyckte vi då, roligaste sättet först: sängvägen. Och det var kul i början. Men när tempningen och sexschema-tiden kom var det mindre roligt. Till alla er där ute som fasar för hemutredningen vill jag bara säga att hemutredaningar är skitkul jämfört med sexscheman och temperaturkurvor. Jämfört med en fertilitetsutredning är hemutredningar rätt opersonliga till och med. Så fasa icke, gå vidare med glädje.

Jag är kanske en hemsk person men jag vill inte vara gravid, jag vill inte ha foglossningar och annat hemst och absolut inte föda fram en liten röd bebis med blå ögon och blont hår.
Jag vill ha min lilla svarthåriga, mörkögda kina-unge! Vårt barn finns i Kina! Jag vill inte åka till BB, jag vill ha BB och sedan åka till Kina! Jag vill inte bli snittad och sydd, jag vill shoppa och promenera på kinesiska muren!Och sedan, på ett ytterst normalt sätt bli förälder i en konferenslokal på ett fint kinesiskt hotell.
Och tiden, vi ska inte ens börja prata tidspesepktiv. Jag veeet att jag gnällt över väntetiden, vilken blivande kinaförälder har inte gjort det?! Men om jag är gravid då pratar vi inte 2-2,5 års vänteteid, då snackar vi om att det dimper ner en liten till jul. Till jul?!?!? Hur i all världen skulle vi hinna det? Det är ju snart! Vi hinner inte det, vi har inte handlat en enda pryl och dessutom har vi ju...typ saker vi ska göra!

Men mest av allt vill jag ha vårt barn. Och vårt barn finns i Kina. Realistiskt sett finns vårt barn inte ens ännu men i alla fall. Lika lite vill jag byta mitt ofödda Kinabarn mot ett biologiskt som en mamma som mist sitt biologiska barn genom missfall skulle bli hur glad som helst om nån la ett lite kinesiskt barn i armarna på henne och sa: "Men titta, här får du ett annat barn. Strunt i det andra, det var ju barn du ville ha!" Ingen skulle komma på idén att säga så. Men om någon som håller på att adoptera blir gravid förväntas hon vara överlycklig märkligt nog.
Adoption är inte vårt andrahandsval, det är vårt val och jag vill ha mitt kinabarn. Jag vill inte vara gravid.