Uppdatering

Det känns som en tripp längs memory lane att läsa bloggen. På ett sätt var det alldeles nyss som alla de där känslorna, tankarna och den oändliga väntan var en sådan stor del av vårt liv. Eller helt enkelt var vårt liv kanske till och med. Och samtidigt känns det som hundra år sen, nu när jag däckat i soffan efter att ha klarat av en kaosartad (och ganska kladdig) kvällsmåltid, tandborstning, sagor, diskussion om lampor som ska vara tända eller släckta, diskussion om hur mycket dörren ska vara öppen, om katten ska få vara med i sängen eller inte och hundra andra småsaker. Men nu sover de, Stor och Liten. Våra två barn. Vem hade kunnat tro det? Två! Klart vi ville ha två men det fanns ju onekligen stunder då ett enda barn kändes ouppnåeligt.


Att ha två barn borde, rent matematiskt, vara dubbelt så många barn som ett. Men det är det inte. Ett barn är ett barn, två barn är en hel flock. Två barn innebär att man som förälder är i numerärt underläge om den ena föräldern jobbar sent som A gör ikväll. Två barn innebär ett rent otroligt kaos och tumult så fort man ska någonstans. Två barn betyder en oändlig rad av konflikter av olika storleksordning att lösa vareviga dag. Två barn betyder definitivt berg av tvätt och leksaker precis överallt. Två barn är otroligt, himmelskt och fantastiskt och jag glömmer inte för en sekund hur lång vägen till dem var. Okej, ibland kanske, som idag när jag tvättade samma maskin tvätt för fjärde (jag överdriver inte) gången eftersom ingen av oss hunnit hänga den på fyra dagar (men vi har alltså trott var dag att vi skulle hinna) och kläderna blir så skrynkliga när de ligger ett (eller flera) dygn i maskinen. Eller som igår när Liten sparkade av sig stövlarna på bussen - fyra gånger samtidigt som Stor sa "mammamammamammamammajagvillhaglassjagvillhaglassjagvillhaglass hundra gånger i mitt öra utan att ens andas emellan (hur gör ungen?!). Precis då tänkte jag väl inte på hemutredningar, pappersamlande, väntan på barn- och resebesked kanske. Men för övrigt så finns det där i bakhuvvudet, vilket mirakel det är att just de här två barnen, efter alla turer, papper, stämplar och efter all väntan hamnade just hos oss.

Att inte ha barn är fruktansvärt. Verkligt hemskt, som ett stort svart, bottenlöst hål liksom. Jag hade aldrig kunnat tro det men att ha ett barn som befinner sig på andra sidan jorden är faktiskt ännu värre. Hur det nu är möjligt. Jag vet inte hur vi lyckades få dagarna att gå till slut. Hur vi orkade gå upp ur sängen, gå till jobbet och svara på frågan "Har ni hört något?" femtioelva gånger om dagen.
Inte ens att göra iordning barnrum kändes riktigt så kul som jag tänkt. Eller jo, det var ju kul alltså, att välja tapeter till VÅRT barn. Att åka till Ikea och få lov att köpa barnprylar, på riktigt, ni vet, små små stolar till ett lite dockaktigt bord. En gullig lampa och en liiiiten liiiiten säng. Som vi först placerade i X rum och sedan, efter lite eftertanke, flyttade till bredvid vår säng. Magiskt att se den där, fint bäddad och med nallarna snyggt uppradade ovanpå. Katten var överförtjust - äntligen än lagom stor, alldeles egen säng! Och länge kändes det som om katten var den ende som någonsin skulle sova där faktiskt.

Det gick så långt att jag en morgon inte kunde gå upp. Jag låg i sängen, stirrade upp i taket och försökte ignorera den lilla sängen bredvid mig. Försökte att inte tänka på en liten kinesisk unge som var alldeles ensam långt borta på ett stort barnhem bland en massa andra barn som kanske inte alls var snälla mot varandra. Och jag kände att nej, jag mår inte bra. Faktum är att jag mår skit och mår man skit ska man inte gå till jobbet, inte ens om man har ett viktigt möte. Så jag sjukskrev mig. Skolkade helt enkelt. A sa inget, lommade i väg till jobbet (han tyckte det skingrade tankarna, eh, hur är killar funtade egentligen?!) och jag själv släpade mig till soffan och la mig och tittade på talkshows med katten på magen. Efter några timmar släpade jag mig ut i köket för att hitta något att äta och när jag stod där, i joggingdress, rufsigt hår och näsan i kakburken så ringde det. Det Ringde. Samtalet med stort S. Och jag fick veta att allt var klart, vårt LOA hade kommit och vi kunde boka resan. Jag lovar, mina knän bara vek sig och där, sittande på köksgolvet insåg jag att nu jävlar var det på riktigt.

Ikväll kikade jag igenom alla bloggar som jag inte läst på så länge. Alla bloggar jag har länkar till och en massa andra som jag brukade läsa och som brukade läsa här. En del väntar fortfarande men så många har blivit föräldrar - stort grattis! Det kändes så märkligt att läsa om er vardag, som om jag skuttat fram i tiden liksom men det var härligt.

Här hemma är allt alldeles, alldeles underbart. För det mesta. Någonstans i tumultet har vi hittat en vardag tillsammans, vi och vår lilla X. Vår unge. Wow liksom. Det är knappt att vi fattat det ännu trots den tid vi varit hemma.

Jag hade inte tänkt skriva mer här, kände att jag var färdig. Men efter en hel bunt härliga mail, alla kommentarer och övriga påtryckningar (du vet vem du är!) så ska jag försöka berätta allt som hänt, lite i taget. När jag hinner. För ingenstans längs vägen fram till att jag blev mamma berättade någon något om hur mycket tid små barn tar.

Jag har faktiskt velat skriva, återigen, men har ingen ork.

Förut var man bara lycklig, vi har fått barn, X väntar på oss, jag är mamma sov. Nu har jag insett att X inte väntar på oss eftersom X inte vet att vi finns, det är bara vi som väntar och jävlar vad vi har väntat nu. Tillräckligt skulle man kunna kalla det. Faktum är att det känns som om vi väntat ungefär sju evigheter och undertiden har man tappat tron på att det faktiskt kommer att hända. Den enda skillnaden, eller ja, den STORA skillnaden, är att vi nu har tre dåliga fotografier av en underbar unge som vi längtar efter så att det gör ont. Det gör ont att var dag som går är ännu en dag som X tillbringar på barnhem - helt i onödan. Vi är klara, X papper är klara, para ihop oss för fan! Hur många minuter kan det ta?! Hur kan detta vara för barnens bästa? Faaan alltså, jag vet att jag inte borde beklaga mig, jag vet att det finns så många av er därute som sitter fast i någon evighetskö eller som kanske inte ens kan få barn på något sätt alls och Organisationen säger att vi faktiskt kommer att få åka och hämta X en dag (även om det är svårt att tro) men ändå. Vi pallar inte mycket mer nu. Faktiskt.
Återigen känns det som om jag bara vill sova, sova och sova tills de ringer. Jag orkar inte jobba. Fan, vi berättade ju på jobbet, var tvugna att tala om för chefen och nu vet alla och alla frågar hela tiden. Hör jag "har ni hört något?" en gång till så smäller jag till nån. Fast nej, troligen inte för det skulle betyda att jag skulle dela ut smockor till höger och vänster på jobbet på måndag, typ hela tiden och då skulle jag troligen få sparken och då har förutsättningarna i vår hemutredning ändrats och vi kommer garanterat ALDRIG att få åka och hämta X. Suck.
Jag kanske helt enkelt ska stanna hemma från jobbet på måndag...

Jag har köpt barnvagn!

A tyckte vi skulle vänta eftersom den tar upp typ hela vår hall men vem bryr sig! Den är fin, den är grön och den är Brio. I love Blocket!
I brist på X har jag skjutsat runt katten i den lite. Man kan väl säga att jag tyckte det var roligare än vad katten gjorde. Den rullar så fiiiint vagnen, och jag känner mig otroligt vuxen när jag kör runt den i vardagsrummet. Skäms lite för att berätta det men jag var tvungen att prova köra runt den iförd olika jackor och kappor. Bara för att se hur det ser ut alltså, för att se hur JAG såg ut som mamma liksom. A bara skrattade och skakade på huvudet. Men han har också provkört den faktiskt.
Jag är grymt sugen på att ta den med nu när jag ska till affären, för att se hur den känns i utemiljö men dels är jag rädd att folk ska tro jag glömt ungen någonstans när jag kör runt med en tom barnvagn och dels är det väldigt jobbigt att bära den ner för trapporna. Även utan att ha ett barn med sig.
Måste verkligen övertala hyresvärden att fixa ett barnvagnsförråd.

Man blir liksom aldrig nöjd. Först tänkte jag att om vi bara blir godkända på hemutredningen så kommer jag vara evigt tacksam så länge jag lever. Sedan lyckades vi på något mirakulöst sätt få ihop en Kina-ansökan och skicka iväg.Väntetiderna steg och jag tänke att den dagen vi får barnbesked ska jag aldrig någonsin önska mig något igen. Men here we are. Nu önskar jag ända nere i från tårna att tiden ska gå fort, fort, fort och att någon på CCAA ska lägga in högsta växeln och ro hit med vårt LOA.

För ni trodde väl inte att papperssamlandet var över? Oh nej. När man får äran att bli greenline-förälder så är det nya papper att fylla i, som ska stämma med gamla papper (fast det gör de inte för dollarkursen skiftar ju heeeela tiden!) och hela tiden får man hetsa för man vet att varenda minut är dyrbar, varje sekund. Om vi är slöa med detta får X tillbringa extra tid på barnhem, och jag får vänta med att kalla mig mamma på riktigt. Alltså hetsar vi och papperna flyger till Kina. För andra gången. Men den här gången ska de inte ligga och samla damm i ett par år innan någon hanterar dem. Den här gången är det ju LOI, letter of intent, och det betyder att LOI-bunten ska snarast paras ihop med X's papper och vår huvudansökan, stämplas lite (antar jag) och sedan skickar CCAA LOA, letter of acceptance, tillbaka till oss och först efter det får vi åka. Mellan LOI och LOA är det 3-6 månader. Organisationen har sagt åt oss att ställa in oss på den långa väntetiden eftersom våra papper varit i Kina så kort tid.
Konstigt, när vi just skickat LOI kändes sex månader ganska kort. Nu känns det oändligt.

Jaha. Vad ska jag skriva? Jag har faktiskt velat skriva de senaste veckorna men för en gångs skull har jag inte kunnat hitta orden. Märklig upplevelse för någon som skrivit sig igenom livet kan jag meddela. Men någon gång måste jag väl försöka sätta ord på det hela, X kommer ju att fråga i framtiden, hur det var, innan hxn kom till oss, och då är det ju bra att vara förberedd så jag ska göra ett försök. Göra som vanligt, bara skriva precis så som det dyker upp i min skalle. Och det första som dyker upp är....

Jag har SHOPPAT!!!

Inte en pryl, inte ett plagg, ingenting hade vi köpt innan Det Magiska Telefonsamtalet men nu, nu jävlar. Jag shoppar, alltså finns jag, typ.

Nej, inte riktigt för vi ska ju pytsa ut en del pengar nu, för adoptionen och inte minst redan men i alla fall. Nu är det ju tillåtet! Ljuvlig känsla. Men trots det går det trögt i början.

Första gången efter Beskedet som jag går in på HM för att shoppa går jag därifrån utan att ha köpt något. Jag blir så förvirrad av alla storlekar och måttabeller. Inser att alla gånger jag handlat barnkläder förut har jag ringt den lilla parvelns föräldrar och frågat vilken storlek som är lämplig. Nu har jag ingen att ringa. A har inte mer koll än jag, uppgifterna i papperna är gamla och CCAA tillhandahåller inte direkt den här informationen. Jag kommer mig inte för att fråga någon i butiken. Känner mig dum och får för mig att de har noll koll på små kinesiska ungar. A garvar åt mig när jag kommer hem och förklarar varför jag är tomhänt men tycker det verkar rätt ekonomiskt med min shoppingspärr.

Pratar med mamma som undrar om jag tänker låta vår efterlängtade unge gå naken. Nej, så kan vi ju inte ha det. Jag gör alltså en grundlig telefon enkät i bekantskapskretsen angående storlekar och rustad med en lista som mer eller mindre kan liknas vid ett ganska avancerat diagran så styr jag stegen mot PoP. PoP är förkortning för Polarn och Pyret har jag fått lära mig (tydligen är det så, är man förälder säger man aldrig barnklädeskedjors hela namn typ PoP alternativt drar man ihop namn så att Me and I blir Meandi, hm, skumt men det är väl bara att vänja sig).

Nåja, väl inne i affären ställer jag mig framför en hylla med små tröjor. Underbara små tröjor. Fantastiska små tröjor och jag erkänner, jag börjar bokstavligen nästan gråta. Jag står i en butik, redo att köpa den allra första saken till vår alldeles egna unge! Man kan ärligt talat bli religiös för mindre.

Trots mitt storleksdiagram och min upprymdhet känns det fortfarande lite förbjudet, inte helt verkligt så jag ringer en vän (jag kände inte att jag kunde fråga publiken) och hon får sedan coacha mig medan jag, salig och vördnadsfull, plockar ihop två små tröjor och en pyjamas. Mer grejar jag inte första gången. Observera att jag skriver "första gången"