Mamma Wannabe

Uppdatering

2011-04-04T21:05:00.005+02:00

Det känns som en tripp längs memory lane att läsa bloggen. På ett sätt var det alldeles nyss som alla de där känslorna, tankarna och den oändliga väntan var en sådan stor del av vårt liv. Eller helt enkelt var vårt liv kanske till och med. Och samtidigt känns det som hundra år sen, nu när jag däckat i soffan efter att ha klarat av en kaosartad (och ganska kladdig) kvällsmåltid, tandborstning, sagor, diskussion om lampor som ska vara tända eller släckta, diskussion om hur mycket dörren ska vara öppen, om katten ska få vara med i sängen eller inte och hundra andra småsaker. Men nu sover de, Stor och Liten. Våra två barn. Vem hade kunnat tro det? Två! Klart vi ville ha två men det fanns ju onekligen stunder då ett enda barn kändes ouppnåeligt.

Att ha två barn borde, rent matematiskt, vara dubbelt så många barn som ett. Men det är det inte. Ett barn är ett barn, två barn är en hel flock. Två barn innebär att man som förälder är i numerärt underläge om den ena föräldern jobbar sent som A gör ikväll. Två barn innebär ett rent otroligt kaos och tumult så fort man ska någonstans. Två barn betyder en oändlig rad av konflikter av olika storleksordning att lösa vareviga dag. Två barn betyder definitivt berg av tvätt och leksaker precis överallt. Två barn är otroligt, himmelskt och fantastiskt och jag glömmer inte för en sekund hur lång vägen till dem var. Okej, ibland kanske, som idag när jag tvättade samma maskin tvätt för fjärde (jag överdriver inte) gången eftersom ingen av oss hunnit hänga den på fyra dagar (men vi har alltså trott var dag att vi skulle hinna) och kläderna blir så skrynkliga när de ligger ett (eller flera) dygn i maskinen. Eller som igår när Liten sparkade av sig stövlarna på bussen - fyra gånger samtidigt som Stor sa "mammamammamammamammajagvillhaglassjagvillhaglassjagvillhaglass hundra gånger i mitt öra utan att ens andas emellan (hur gör ungen?!). Precis då tänkte jag väl inte på hemutredningar, pappersamlande, väntan på barn- och resebesked kanske. Men för övrigt så finns det där i bakhuvvudet, vilket mirakel det är att just de här två barnen, efter alla turer, papper, stämplar och efter all väntan hamnade just hos oss.

2008-10-21T20:18:00.004+02:00

Att inte ha barn är fruktansvärt. Verkligt hemskt, som ett stort svart, bottenlöst hål liksom. Jag hade aldrig kunnat tro det men att ha ett barn som befinner sig på andra sidan jorden är faktiskt ännu värre. Hur det nu är möjligt. Jag vet inte hur vi lyckades få dagarna att gå till slut. Hur vi orkade gå upp ur sängen, gå till jobbet och svara på frågan "Har ni hört något?" femtioelva gånger om dagen.
Inte ens att göra iordning barnrum kändes riktigt så kul som jag tänkt. Eller jo, det var ju kul alltså, att välja tapeter till VÅRT barn. Att åka till Ikea och få lov att köpa barnprylar, på riktigt, ni vet, små små stolar till ett lite dockaktigt bord. En gullig lampa och en liiiiten liiiiten säng. Som vi först placerade i X rum och sedan, efter lite eftertanke, flyttade till bredvid vår säng. Magiskt att se den där, fint bäddad och med nallarna snyggt uppradade ovanpå. Katten var överförtjust - äntligen än lagom stor, alldeles egen säng! Och länge kändes det som om katten var den ende som någonsin skulle sova där faktiskt.

Det gick så långt att jag en morgon inte kunde gå upp. Jag låg i sängen, stirrade upp i taket och försökte ignorera den lilla sängen bredvid mig. Försökte att inte tänka på en liten kinesisk unge som var alldeles ensam långt borta på ett stort barnhem bland en massa andra barn som kanske inte alls var snälla mot varandra. Och jag kände att nej, jag mår inte bra. Faktum är att jag mår skit och mår man skit ska man inte gå till jobbet, inte ens om man har ett viktigt möte. Så jag sjukskrev mig. Skolkade helt enkelt. A sa inget, lommade i väg till jobbet (han tyckte det skingrade tankarna, eh, hur är killar funtade egentligen?!) och jag själv släpade mig till soffan och la mig och tittade på talkshows med katten på magen. Efter några timmar släpade jag mig ut i köket för att hitta något att äta och när jag stod där, i joggingdress, rufsigt hår och näsan i kakburken så ringde det. Det Ringde. Samtalet med stort S. Och jag fick veta att allt var klart, vårt LOA hade kommit och vi kunde boka resan. Jag lovar, mina knän bara vek sig och där, sittande på köksgolvet insåg jag att nu jävlar var det på riktigt.

2008-10-08T21:10:00.005+02:00

Ikväll kikade jag igenom alla bloggar som jag inte läst på så länge. Alla bloggar jag har länkar till och en massa andra som jag brukade läsa och som brukade läsa här. En del väntar fortfarande men så många har blivit föräldrar - stort grattis! Det kändes så märkligt att läsa om er vardag, som om jag skuttat fram i tiden liksom men det var härligt.

Här hemma är allt alldeles, alldeles underbart. För det mesta. Någonstans i tumultet har vi hittat en vardag tillsammans, vi och vår lilla X. Vår unge. Wow liksom. Det är knappt att vi fattat det ännu trots den tid vi varit hemma.

Jag hade inte tänkt skriva mer här, kände att jag var färdig. Men efter en hel bunt härliga mail, alla kommentarer och övriga påtryckningar (du vet vem du är!) så ska jag försöka berätta allt som hänt, lite i taget. När jag hinner. För ingenstans längs vägen fram till att jag blev mamma berättade någon något om hur mycket tid små barn tar.

2007-12-07T21:20:00.004+01:00

Jag har faktiskt velat skriva, återigen, men har ingen ork.

Förut var man bara lycklig, vi har fått barn, X väntar på oss, jag är mamma sov. Nu har jag insett att X inte väntar på oss eftersom X inte vet att vi finns, det är bara vi som väntar och jävlar vad vi har väntat nu. Tillräckligt skulle man kunna kalla det. Faktum är att det känns som om vi väntat ungefär sju evigheter och undertiden har man tappat tron på att det faktiskt kommer att hända. Den enda skillnaden, eller ja, den STORA skillnaden, är att vi nu har tre dåliga fotografier av en underbar unge som vi längtar efter så att det gör ont. Det gör ont att var dag som går är ännu en dag som X tillbringar på barnhem - helt i onödan. Vi är klara, X papper är klara, para ihop oss för fan! Hur många minuter kan det ta?! Hur kan detta vara för barnens bästa? Faaan alltså, jag vet att jag inte borde beklaga mig, jag vet att det finns så många av er därute som sitter fast i någon evighetskö eller som kanske inte ens kan få barn på något sätt alls och Organisationen säger att vi faktiskt kommer att få åka och hämta X en dag (även om det är svårt att tro) men ändå. Vi pallar inte mycket mer nu. Faktiskt.
Återigen känns det som om jag bara vill sova, sova och sova tills de ringer. Jag orkar inte jobba. Fan, vi berättade ju på jobbet, var tvugna att tala om för chefen och nu vet alla och alla frågar hela tiden. Hör jag "har ni hört något?" en gång till så smäller jag till nån. Fast nej, troligen inte för det skulle betyda att jag skulle dela ut smockor till höger och vänster på jobbet på måndag, typ hela tiden och då skulle jag troligen få sparken och då har förutsättningarna i vår hemutredning ändrats och vi kommer garanterat ALDRIG att få åka och hämta X. Suck.
Jag kanske helt enkelt ska stanna hemma från jobbet på måndag...

2007-11-02T17:35:00.001+01:00

Jag har köpt barnvagn!

A tyckte vi skulle vänta eftersom den tar upp typ hela vår hall men vem bryr sig! Den är fin, den är grön och den är Brio. I love Blocket!
I brist på X har jag skjutsat runt katten i den lite. Man kan väl säga att jag tyckte det var roligare än vad katten gjorde. Den rullar så fiiiint vagnen, och jag känner mig otroligt vuxen när jag kör runt den i vardagsrummet. Skäms lite för att berätta det men jag var tvungen att prova köra runt den iförd olika jackor och kappor. Bara för att se hur det ser ut alltså, för att se hur JAG såg ut som mamma liksom. A bara skrattade och skakade på huvudet. Men han har också provkört den faktiskt.
Jag är grymt sugen på att ta den med nu när jag ska till affären, för att se hur den känns i utemiljö men dels är jag rädd att folk ska tro jag glömt ungen någonstans när jag kör runt med en tom barnvagn och dels är det väldigt jobbigt att bära den ner för trapporna. Även utan att ha ett barn med sig.
Måste verkligen övertala hyresvärden att fixa ett barnvagnsförråd.

2007-10-29T17:59:00.001+01:00

Man blir liksom aldrig nöjd. Först tänkte jag att om vi bara blir godkända på hemutredningen så kommer jag vara evigt tacksam så länge jag lever. Sedan lyckades vi på något mirakulöst sätt få ihop en Kina-ansökan och skicka iväg.Väntetiderna steg och jag tänke att den dagen vi får barnbesked ska jag aldrig någonsin önska mig något igen. Men here we are. Nu önskar jag ända nere i från tårna att tiden ska gå fort, fort, fort och att någon på CCAA ska lägga in högsta växeln och ro hit med vårt LOA.

För ni trodde väl inte att papperssamlandet var över? Oh nej. När man får äran att bli greenline-förälder så är det nya papper att fylla i, som ska stämma med gamla papper (fast det gör de inte för dollarkursen skiftar ju heeeela tiden!) och hela tiden får man hetsa för man vet att varenda minut är dyrbar, varje sekund. Om vi är slöa med detta får X tillbringa extra tid på barnhem, och jag får vänta med att kalla mig mamma på riktigt. Alltså hetsar vi och papperna flyger till Kina. För andra gången. Men den här gången ska de inte ligga och samla damm i ett par år innan någon hanterar dem. Den här gången är det ju LOI, letter of intent, och det betyder att LOI-bunten ska snarast paras ihop med X's papper och vår huvudansökan, stämplas lite (antar jag) och sedan skickar CCAA LOA, letter of acceptance, tillbaka till oss och först efter det får vi åka. Mellan LOI och LOA är det 3-6 månader. Organisationen har sagt åt oss att ställa in oss på den långa väntetiden eftersom våra papper varit i Kina så kort tid.
Konstigt, när vi just skickat LOI kändes sex månader ganska kort. Nu känns det oändligt.

2007-09-24T17:45:00.001+02:00

Jaha. Vad ska jag skriva? Jag har faktiskt velat skriva de senaste veckorna men för en gångs skull har jag inte kunnat hitta orden. Märklig upplevelse för någon som skrivit sig igenom livet kan jag meddela. Men någon gång måste jag väl försöka sätta ord på det hela, X kommer ju att fråga i framtiden, hur det var, innan hxn kom till oss, och då är det ju bra att vara förberedd så jag ska göra ett försök. Göra som vanligt, bara skriva precis så som det dyker upp i min skalle. Och det första som dyker upp är....

Jag har SHOPPAT!!!

Inte en pryl, inte ett plagg, ingenting hade vi köpt innan Det Magiska Telefonsamtalet men nu, nu jävlar. Jag shoppar, alltså finns jag, typ.

Nej, inte riktigt för vi ska ju pytsa ut en del pengar nu, för adoptionen och inte minst redan men i alla fall. Nu är det ju tillåtet! Ljuvlig känsla. Men trots det går det trögt i början.

Första gången efter Beskedet som jag går in på HM för att shoppa går jag därifrån utan att ha köpt något. Jag blir så förvirrad av alla storlekar och måttabeller. Inser att alla gånger jag handlat barnkläder förut har jag ringt den lilla parvelns föräldrar och frågat vilken storlek som är lämplig. Nu har jag ingen att ringa. A har inte mer koll än jag, uppgifterna i papperna är gamla och CCAA tillhandahåller inte direkt den här informationen. Jag kommer mig inte för att fråga någon i butiken. Känner mig dum och får för mig att de har noll koll på små kinesiska ungar. A garvar åt mig när jag kommer hem och förklarar varför jag är tomhänt men tycker det verkar rätt ekonomiskt med min shoppingspärr.

Pratar med mamma som undrar om jag tänker låta vår efterlängtade unge gå naken. Nej, så kan vi ju inte ha det. Jag gör alltså en grundlig telefon enkät i bekantskapskretsen angående storlekar och rustad med en lista som mer eller mindre kan liknas vid ett ganska avancerat diagran så styr jag stegen mot PoP. PoP är förkortning för Polarn och Pyret har jag fått lära mig (tydligen är det så, är man förälder säger man aldrig barnklädeskedjors hela namn typ PoP alternativt drar man ihop namn så att Me and I blir Meandi, hm, skumt men det är väl bara att vänja sig).

Nåja, väl inne i affären ställer jag mig framför en hylla med små tröjor. Underbara små tröjor. Fantastiska små tröjor och jag erkänner, jag börjar bokstavligen nästan gråta. Jag står i en butik, redo att köpa den allra första saken till vår alldeles egna unge! Man kan ärligt talat bli religiös för mindre.

Trots mitt storleksdiagram och min upprymdhet känns det fortfarande lite förbjudet, inte helt verkligt så jag ringer en vän (jag kände inte att jag kunde fråga publiken) och hon får sedan coacha mig medan jag, salig och vördnadsfull, plockar ihop två små tröjor och en pyjamas. Mer grejar jag inte första gången. Observera att jag skriver "första gången"

2007-09-02T09:09:00.002+02:00

Först av allt, tusen tack allt, för kommentarer, gratulationer, cyberchampagne och mail! Att ni alla bryr er, engagerar er och skriver bidrar till den fantastiska, rätt så overkliga lyckobubbla jag befinner mig i.

Jag har funderat på om och hur jag ska kunna fortsätta skriva och tror å ena sidan att det skulle vara möjligt. Men å andra sidan finns det ett litet problem: jag har de senaste dagarna fått några mail där folk spekulerar om vem jag är.
Adoptionsvärlden i Sverige är inte stor vilket jag kanske inte insåg från första början. Som jag skrev förut var bloggen mest tänkt som terapi för mig själv under väntan. Jag har alltid ventilerat mig genom att skriva och trodde inte särskilt många skulle vara intresserade av mitt otåliga svammel.
Jag valde redan då att skriva anonymt av den enkla anledningen att jag inte vill ha hela vårt privata liv (och ja, när, var och hur man får sina barn tycker jag är högst privat) utfläkt på internet. Sedan började alla ni gulliga människor läsa bloggen och jag stod inför samma dilemma som nu: ska jag fortsätta skriva och lämna ut oss eller ska jag lägga av. Jag kände en stor gemenskap med mina cyber-adoptions-systrar och ville fortsätta bygga på den. Plus att jag med Kinas ökade väntetider fortfarande behövde skriva av mig. MEN, jag tog ett beslut. Jag bestämde mig för att skriva vår story men inte vara trogen varenda bokstav, av sekretesskäl. Jag har alltså under historiens gång ändrat på saker, detaljer, tid, personer mm. Det är fortfarande vår historia, jag lurar er inte där, men jag har inte skrivit allt, inte varit helt kronologisk och ändrat på en del, i sammanhanget, små detaljer. Detta har jag gjort för att jag inte vill att mina läsare ska veta vem jag är.
Om någon eller några fortsätter denna, som det känns för mig, hetsjakt på att avslöja vem jag, min man och X är, kommer jag att sluta skriva. Det är liksom inte värt det eftersom jag, av skäl som är mina egna, valt att vara anonym. Jag ber alltså er alla (och uppmaningen gäller ju egentligen bara ett fåtal av er) om förståelse. Sitt gärna hemma på kammaren och fundera över vem vi är (vad som stämmer i min story och vad som är ändrat) men snälla, respektera min önskan om att jag inte vill att de som besökt bloggen otroliga 62000 (!!!) gånger ska veta vem vi är.
Respekteras detta kommer jag att fortsätta skriva, åtminstone en tid till.

Tack för er förståelse.

2007-08-30T10:44:00.002+02:00

Jag vet inte ens om jag KAN berätta mer.
Är helt yr och förvirrad. Sitter på jobbet och glor på datorn, darrig i knäna och utan att kunna tänka en enda klar tanke. Mer än möjligen att jag skulle vilja sova. Vi kunde nämligen inte sova i natt, helt omtumlade, vi bara låg där, stirrade i taket (ungefär lika produktivt som att stirra på datorn) och försökte fatta det stora som hänt.
Att ett enda telefonsamtal, ett ganska kort sådant dessutom, kan göra så stor skillnad! Ingenting är som saker och ting var före telefonsamtalet!
Nu vet vi att det inte var meningen att jag skulle bli gravid, inte meningen att vi skulle göra IVF, inte meningen att vi skulle vänta tre-fyra år i den vanliga kön för det var meningen att X skulle komma till vår familj, nu, eller ja, inte riktigt nu men mer nu än vi någonsin skulle kunna tänka oss.
Saken är den att mitt i detta hysteriska lyckorus så har vi bara berättat för våra föräldrar och en nära vän. Vi måste ju höja medgivandet och skicka en massa papper igen. För ja, det är ett litet barn som sökte föräldrar som blivit vårt. Men dels är det ju en del pappersarbete och väntan kvar (4-6 månader) plus höjt medgivande och så ska ju kineserna godkänna oss som föräldrar till just X. Så här sitter jag nu, på jobbet och vill bara skrika rakt ut av lycka men i stället säger jag inte ett ord. Hjälp, känns som jag kommer spricka!

En annan sak behöver jag fundera över. När jag påbörjade bloggen var det mest som terapi för mig själv. Jag trodde inte att någon verkligen skulle läsa den men hjälp, jag är helt överväldigad av all respons jag fått. Tusen tack alla.
Nu vet jag inte om jag kan fortsätta skriva. Det handlar inte längre om bara mig och A, nu finns en liten X inblandad och jag har aldrig tänkt lämna ut en enda liten detalj om mitt barn på Internet. Jag vet alltså inte om jag kan fortsätta skriva. Vet inte hur jag i så fall ska göra det. Måste tänka. Samla mig,. Inse att det är sant. Jag är mamma! Det är fan i mig helt jäkla otroligt.

2007-08-30T08:12:00.001+02:00

Jag.har.blivit.mamma.

2007-08-23T18:02:00.001+02:00

Tack för alla era kommentarer, de värmer. Och det hjälper att veta att man inte är ensam om detta. Att vi inte är konstiga eller unika som brottas med tankar och funderingar.

Jag vill inte leva livet utan barn och det vill inte A heller. Men vi skulle hemskt gärna vilja leva under tiden fram till att vi får barn. Vi har, som jag ser det bara testat ett sätt av tre: hemmagjorda barn i sängen. Det funkade inte. Vi kan inte riktigt säga att vi uttömt alternativet adoption eftersom vi väl inte ens kommit halvvägs ännu. Vi undersöker fortfarande möjligheterna att byta land längre fram i höst.
När det gäller det tredje alternativet, konstgjord befruktning, så har vi knappt nosat på det ens. Det är fortfarande vårt sista alternativ, det är vi båda överens om, det är ett sådant lotteri men fan heller att vi lägger av, ger upp eller accepterar att leva ett liv vi inte vill leva förrän vi testat allt.
Vi informerar oss om läget: vi pratar med våra organisationer, vi går på informationsmöte på IVF-kliniken.
Under tiden LEVER vi. Inget mer jävla sparande, bantande och annat. Vill jag köpa nya stövlar för att vara glad under den här evighetslånga transportsträckan tänker jag göra det. Vi kan ta ett lån till den förbannade adoptionen om vi mot förmodan får barnbesked inom de närmaste tre åren.
Vi ska sluta prata om hur vi ska barnsäkra lägenheten, sluta drömma om små mörkögda kina-ungar, sluta prata om när vi blir föräldrar och ägnar tiden åt vettga saker som spa, champagne, bio och weekend-resor. Det bara måste funka, det gjorde det ju förut?!

2007-08-18T10:10:00.001+02:00

Ibland funderar jag på om vi inte kan ha ett bra liv utan barn. Inte för att jag vill utan för att jag vill slippa det här. Om vi avbröt adoption och struntade i IVF skulle mardrömmen på något vis vara över. Ingen mer väntan. Inget mer hoppas hela tiden. Ok, vi skulle inte få barn men vi kanske skulle kunna LEVA. Det känns inte som om vi kan det, inte som om vi kunnat göra det de senaste åren.

Det är lite som när man var tillsammans med något pucko till kille i tonåren och satt hemma och väntade på att han skulle ringa jämt. Visst blev man lite ledsen när han till sist dumpade en men samtidigt var det en befrielse att slippa vänta, slippa bli besviken.

Om vi la ner hela barngrejen skulle vi ha råd att köpa hus. Vi skulle kunna spara pengar och resa till spännande exotiska platser. Kanske till och med jobba utomlands. A skulle våga byta jobb totalt som han drömmer om. Vi skulle fortfarande ha varandra. Och vi skulle slippa den förbannade jävla väntan.

2007-08-16T21:11:00.001+02:00

Okej, det enda som verkligen får mig att tro på att tiden går är det faktum att jag emellanåt behöver klippa mina tånaglar. För övrigt är det som om jag vore en zombie i vakum. Vi har bestämt att vi inte ska prata om IVF-grejset förrän efter informationsmötet. A tycker inte det är något att prata om nämligen. Han säger att han är lite (troligen dagens understatement) trött på mitt tjat om att vi sviker vår Kina-unge eftersom det med dagens väntetider inte ens är troligt att barnet är fött ännu. Dessutom, påpekar han när jag rycker honom i kavajärmen så fort vi ser ett litet asiatiskt barn någonstans, så är det inte synd om barnet för barnet i fråga blir inte kvar på barnhemmet utan får andra, alldeles utmärkta och av myndigheter godkända föräldrar.
Hm, det må väl vara hänt men man måste väl få tro att man skulle bli typ bättre föräldrar än precis alla andra?! Och då är det ju lite synd om barnet för att det inte hamnar hos just oss. Dessutom är det synd om oss, eller i alla fall mig, för jag förlorar mitt lilla Kina-barn.

Kompisen M säger att jag inte får tänka så, om jag inte vill bli gravid med IVF så kommer det aldrig att lyckas. Hm, märklig teori, hur kan det då komma sig att små tonårstjejer som hellre skulle ta livet av sig än bli gravida blir just gravida? Våldtäktsoffer? Nej, den teorin är lika dum som att man blir gravid när man slappnar av.
Mamma säger att vi inte ska göra IVF om vi inte vill. Problemet är att hälften av oss vill. Och den andra hälften av oss vill ha barn om än ett som är runt året (minst), har sneda, vackra ögon och svart hår...
Fan, A har kanske rätt. Kanske borde man inte prata om det och kanske inte heller tänka på det. Något tips om hur man låter bli?

2007-08-01T09:27:00.002+02:00

Jag äter folsyra för det ska man göra innan man gör IVF men jag vill inte göra IVF. Jag solar för det ska man göra på sommaren (speciellt om man får tillfälle efter x antal veckor med regn) och vill inte göra IVF. Jag surfar på adoptionssidor för annars blir jag galen (ja, jag har erkänt mitt beroende en gång för alla nu) och vill inte göra IVF.
Jag vill inte göra IVF. Men jag vill inte vänta 3-4 till på att bli mamma. Den här bloggen skulle liksom vara tillfällig, inte någon långkörare i klass (om man kan tala om klass i detta sammanhang) med Rederiet.

A vet inte vad han vill göra. Han vill inte prata om det så mycket säger han. Men sen pratar han i alla fall och då säger han obehagliga sanningar som att: "Vi sa ju att vi kan tänka oss vilket barn som helst, då kan vi ju inte välja bort ett för att det är biologiskt", "Vi valde adoption för att det var det säkraste och nu är det inte det längre", "Vi vill ju ha BARN, inte just ett kinesiskt barn" osv.
Jag vet att det stämmer men vill likt en liten unge (sådan vi inte har) vifta händerna för öronen och säga aaaaaaaagrrrrrrrr så jag inte hör hans förbaskade sanningar. Faktiskt.
Jag vill ha min lilla kina-unge. Det är min sanning och det svider när A säger att jag är fixerad vid adoption. Jag ÄR fixerad vid adoption men det är inte fel faktiskt, det SKA man vara. När man gör hemutredningen ska man vara till 100% inställd på adoption och jag är det. Jag gör RÄTT! Men inte fasen får man någon belöning för det. Inte de närmaste 3-4 åren i alla fall.
Så ja, vi är nog idioter om vi inte tar den här chansen. Faktiskt. Man kan ju adoptera ett syskon. Och förresten så kanske det inte ens blir något på de tre försöken vi får. Hm. Fan.
Jag känner ju inte ens för att vara gravid.

2007-07-29T09:47:00.001+02:00

Jag ringer.
Med svettiga handflator och en otäck känsla av oförlåtligt svek mot vårt lilla kinabarn så slår jag numret till fertilitetsavdelningen på sjukhuset. En vänlig sköterska bläddrar i en massa papper och säger:
- Ja, det ser ju ut om det skulle bli er tur i oktober eller i alla fall senast i början av november. Jag blir alldeles ställd.
- Öh, menar du oktober…i år?!?!
Sjuksköterskan skrattar lite och eftersom hon troligen aldrig ens varit i närheten av en adoptionsorganisation förstår hon inte att min fråga är synnerligen relevant. Jag är helt enkelt inte van vid väntetider som faller inom så snäva tidsramar.
- Javisst, självklart i år. Faktum är att jag skulle kunna boka in er på ett informationsmöte i september om det passar?
Informationsmöte? Vi var på informationsmöte om adoption en gång, man fick se filmer från barnhem i olika länder, härliga ungar och lyckliga adoptivföräldrar som förenades med de härliga ungarna. Vilken sort filmer får man se på ett informationsmöte för IVF?!
Jag säger att vi gärna ville komma på ett informationsmöte och sköterskan förklarar att det faktiskt är två möten, ett informationsmöte där man får generell information tillsammans med andra par. Sedan ett enskilt möte där vi får träffa vår läkare och komma överens om vilken metod som man ska använda i vårt fall. Den här informationen får mig att råka i panik.
- Läkare? Öh, jaha, ja. Men man MÅSTE inte göra det va? För att man får informationen alltså? Man är inte tvungen att göra det sen?
Sköterskan låter väldigt förvirrad när hon försäkrar mig att nej, det är ingen som tvingar en att göra något alls, detta är ju frivilligt men om man avstår mister man sin plats då det är många som står på kö.
Knäppt system hinner jag tänka, man kan ju köa till en adoptionsorganisation så länge man vill liksom. Men å andra sidan betalar man för den kö-platsen, det här är ju faktiskt gratis.
För omväxlings skull.

När jag lägger på luren har vi två datum i september inbokade. Och jag är mer förvirrad och osäker än någonsin.
Hur jag än gör kan jag inte få små ledsna kinesiska ögon ur min skalle. Fan, vi har ju tagit ett beslut redan. Valt bort IVF. Men då visste vi inte att vi samtidigt valde 3-4 år till av barnlöshet. Kina finns kvar. Det kommer finnas föräldralösa barn där när det är dags för syskon också. Men ändå…
Jag pratar med A och sedan slänger vi oss i väg på en sista-minuten-resa. Man tänker bättre när man inte är hemma. Och dessutom går tiden fortare när man inte är hemma.
Fortsättning följer alltså.

2007-07-04T17:31:00.001+02:00

Jag har semester men det regnar och vi kommer aldrig att få barn.
Jag börjar inse det nu. CCAA har erkänt det som alla andra (till och med jag) insett för månader sedan: väntetiden kommer att gå över tre år. TRE ÅR!
Jag kommer att vara gråhårig innan jag blir mamma. Jag kommer vara på närmre fyrtio än trettio när jag blir mamma (eller nä, nu räknade jag fel men i alla fall). Jag kommer ha firat en jävla massa midsomrar och jular med tårar i ögonen och tillkämpade leenden när alla andras ungar tindrar ikapp med ljusyktor och tomtebloss. Jag kommer kanske till och med ha avancerat på jobbet och jag vill inte avancera på jobbet för helvet - JAG VILL HA BARN!!!

Helt allvarligt, idag ringer jag IVF-kliniken.

2007-06-27T11:49:00.001+02:00

Vi beslöt oss för att fira en barnfri midsommar. Detta var en ursprunglig plan, från den tiden då vi trodde att detta skulle bli vår sista barnfria midsommar. Att vi faktiskt skulle få barn innan nästa midsommar. Nu vågar vi knappt hoppas på att midsommar 2009 är vår sista barnfria midsommar men det är ju en annan historia.

I vilket fall som helst så kände vi att det var läge för party i stället för småbarn. Vi laddade alltså med nubbe i systemkassen, bästa finkläderna på och förväntningarna i topp. Dags att kliva rakt in i Pripps blå-reklamen, den perfekta midsommarfesten väntade!
Men nej. Jag vet inte riktigt hur vi svenskar tänker. Vi förväntar oss midsomrar med strålande solsken, värme och ljuvlig sommarkvällssolnedgång på ett datum då det statistiskt sett oftast är duggregn och ca 14 grader varmt. Precis som att vi förväntar oss att det ska vara -5 grader och en meter nysnö den 24 december trots att det i stora delar av landet även då är ca 14 grader och duggregn.

Så ja, det regnade på midsommarafton. Och det blir liksom inte fullt så Pripps blåigt när man inte kan plocka blommor, inte kan bada, inte kan sitta ute osv. Vi satt alltså ihopträngda i ett alldeles för litet kök, fast beslutna att party skulle det bli i alla fall, tuggandes på sillbitar för att det hör till…och sedan liksom, på någon ohörbar, given signal, så började alla prata - om barn. Märkligt. Och oerhört irriterande. Speciellt eftersom vi efteråt kom fram till att vi hellre hade tillbringat en regnig midsommar med våra kompisars ljuvliga barn i stället för att sitta med dessa människor och höra på hur de planerade att skaffa barn lagom till nästa sommar. "Skaffa" barn! Hm.

Människors öden ser verkligen olika ut.

2007-06-18T21:04:00.001+02:00

Ett par timmar efter mitt senaste inlägg här i bloggen postades en tråd om just detta ämnet på sajten Familjeliv.se och jag har nu fått mail med frågan om jag är trådstartaren. Det är jag inte men det är trevligt att se att ni tar upp diskussionen även på annan plats.

2007-06-18T16:21:00.001+02:00

Idag fick en kollega nys om att vi ska adoptera. Vet inte riktigt hur det sipprat ut och förresten så är hon inte en kollega utan mer en-som-befinner-sig-på-samma-arbetsplats-och-som-jag-vet-namnet-på liksom. Vi har pratat med varann max tio gånger.
Missförstå mig inte nu, jag kan förstå att folk är nyfikna på adoption och tycker vanligen det är positivt att man frågar, det tyder ju i alla fall på ett visst intresse. Men denna kvinna inleder sitt frågeanfall med frågan:

- Vems fel är det att ni inte kan få barn?

Eeeeeeh?! Ursäkta mig, vad är det för jävla fråga?!
Först av allt så undrar jag VARFÖR hon vill inhämta denna kunskap? På vilket sätt blir hennes liv mer innehållsrikt för att jag redogör för min mans spermier och mina äggledare? Eller att jag säger som det är; vi är oförklarligt barnlösa? Fattar hon att det är vårt sexliv hon frågar om?! Och för det tredje (eller vilket nummer jag nu är på, kan definitivt inte räkna när jag är upprörd): vilket sorts svar förväntar hon sig?! Hade hon tyckt att något av nedanstående svar skulle vara normala på frågan Vems fel är det:

A) - Det är min mans FEL, funderar på att dumpa honom men adoptionsköerna för singlar är helt oändliga för tillfället så vi kör den här adoptionen först så tar jag ställning till honom och hans sorgliga snigel-simmare till spermier efter det.
B) - Det är helt och hållet mitt FEL men juryn friade mig och nu är jag ute, fast med fotboja så klart!
C)- Det är president Bushs FEL (för att det mesta onda i den här världen är faktiskt hans fel).

Ursäkta mig, jag kanske överreagerar men vad faaaan alltså! Och som vanligt är det ju så att man inte kommer på och inte vågar komma med det där dräpande svaret som man känner för i ilskan så jag svarar beskedligt:
- De vet inte varför det inte blir något.
Varpå hon slänger ur sig nästa hat-objekts-kommentar:
- Men nu när ni adopterar så kommer du bli gravid direkt!

Då kan jag faktiskt inte hålla mig längre. Irriterat frågar jag hur många adoptanter hon känner (inga) och hur många av dem som blivit gravida (ingen, så klart) varpå jag fortsätter predika om att fem procent, fem jävla ynka procent av de som adopterar blir gravida sedan (vet inte var jag fått denna siffra ifrån men jag har läst den och kommit fram till att den verkar rimlig) och de hade blivit det OAVSETT! Det handlar om kemi, inte ödet eller annat krafs.
Trots att jag inte alls använder orden ovan när jag redogör för detta märks det att hon blir sur och känner sig tillrättavisad. Jag ångrar mitt utbrott helt grymt när jag inser att hon nu tycker synd om mig, att hon tror jag försvarar mig och att det är jobbigt att prata om graviditeter eftersom jag EGENTLIGEN hellre vill ha ett biobarn.

Fan alltså. Om det mot förmodan är någon som INTE håller på att adoptera som läser den här för tillfället rätt ilskna bloggen så snälla, fråga gärna men TÄNK först.
Ingen vill sitta och prata om sitt sexliv och sina kroppsvätskor med nästan främmande människor.
Om någon ska adoptera, utgå från att de är skitglada över det men att de troligen haft en rätt jobbig (och lång, se föregående inlägg) väg ditt och att det är PRIVAT information.
Fråga om landval, väntetider och så vidare.
Var positiv, kom inte med några jävla skräckhistorier om grannens systers svägerskas kusin som adopterade en kille från Brasilien och han brände ner deras hus men för eeeeeeer går det säkert bra.
Inse att familjen ska få en ny familjemedlem och är LYCKLIGA!!!
Förstör inte för fan.
Suck vad trött jag blir.

2007-06-12T20:42:00.002+02:00

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra följande när jag klagat på hur jobbig väntan är:

- Åh, två (tre, fyra eller fem) år går jättesnabbt ska du se!
- Det kanske kommer gå snabbare! När man minst anar det du vet...
- De som är gravida får också vänta, det är samma sak för alla.

Öh, ursäkta men hur mycket bullshit ska man stå ut med egentligen?! Tror de här människorna på detta själva eller? Hur svårt kan det vara att bara säga: "Fan, jag fattar att det är skitjobbigt!" i stället?!?!

Först av allt, flera år går inte snabbt. En helg går snabbt. Sommarsemestern går snabbt men när fasen gick månaden oktober, eller januari tillexmpel, snabbt?! När man är nittio kanske man kan luta sig tillbaka i gungstolen och säga att de fem åren mellan 15 och 20 gick alldeles för snatt men när man är trettio - nej.
Våra papper har varit i Kina några månader bara och det känns som evigheter. Bokstavligen. Vi ska inte tala om hur lång tid det känns sedan vi påbörjade adoptionsprocessen. Eller sedan vi började prata om att skaffa barn.
Och, när vi är inne på ämnet tid så ja, gravida väntar så klart också. I nio månader. Eller mindre. Inte särskilt många dagar mer än så dock. Dessutom har de kontakt med barnet, varenda dag. Lär känna det, skapar kontakt och knyter an. När man adopterar väntar man mer än dubbelt så lång tid för det mesta och man väntar på "någon". Något extremt diffust känns det som. Dessutom så har ju de flesta som adopterar redan väntat på barn rätt länge när det är dags för barnbesked.

Jag är ju som bekant urusel på att matte men låt oss ändå göra ett litet räkneexempel:

*De allra flesta som adopterar har först försökt hemma i sängen, det är ju trots allt det billigaste (och klart roligaste, rent processmässigt) sättet. Man försöker i regel ett år men många kör ju på betydligt längre än så innan man går vidare till nästa steg. Låt oss räkna med 1,5 år, för att inte dra ner snittet i vårt lilla räkneexempel.

* Nästa steg är förmodligen, för de flesta, en fertilitetsutredning. Låt oss säga att den tar ca...tja, 2-4 månader kanske.

* Efter beskedet av fertilitetsutredningen kan man gå flera olika vägar. En del gör som vi, sparar tid (tror de i alla fall) och går direkt på adoption men min uppfattning är att de flesta provar någon sorts konstgjord befruktning först. Jag är inte så insatt i detta men jag vet att de flesta landsting har kö (så klart) till detta, allt från ett par månader till nästan två år. En del finansierar själv ett par försök under tiden. Sedan till kommer tiden för x försök. Ska vi säga totalt två år? Tror att det kanske är i mesta laget för många men med tanke på landstingsköerna så kör vi på det.

* Nu har tanken på adoption mognat hos vårt genomsnitts-par och de anmäler sig till hemutredning och kurs. Vi behövde inte vänta så länge på detta men i många kommuner är det väntetid (så klart - igen) för detta. En del hemutredare kräver att man ska ha gått kursen för att få påbörja hemutredningen. Dessutom är det många som inte knutit hymnens band förut, att vara sambo är ju helt ok men inte om man ska adoptera eftersom man måste vara gift för att få godkänt på hemutredningen. Sååå, väntetid för hemutredning och kurs, ev bröllop och sedan själva tiden för hemutredningen/kursen...Ska vi säga ett år?! Eller något mindre. Ok, vi säger nio månader.

* Godkända! Troligen har man¨siktat in sig på ett land nu och nu kommer det trixiga. Har man surfat så pass mycket på adoptionssidor att man i ett tidigt skede fattat att man måste bli sökande-medlem i minst en organisation? Eller är man total adoptions-rookie och först nu anmäler sig? Stooor skillnad i tid på detta numera.
Det finns egentligen två varianter här: antingen har man inte blivit medlem tidigare och då kan man bara skicka till typ Kina och Colombia (grattis, låååååååååång väntetid i landet eller låååååååång väntetid i Sverige, svårt val). Eller så har man varit medlem ett tag och behöver bara vänta kanske 6 månader tills man kan skicka.
Har man väntetid och lever upp till Koreas krav så är det bara att säga ett äka grattis, snart har ni en baby. Om inte, då är det värre. Räkna med minst ett års väntan. Vi sätter väntan på den här punkten mellan 1-4 år. I genomsnitt alltså. Fast först måste man samla papper, översätta, legalisera. Gissar på i alla fall 2 månader här även om det skiftar från land till land.

Dax att summera de röda siffrorna!
18 månader för sänghalmen
4 månader för fertilitetsutredning
24 månader för IVF och dyl
9 månader för kurs/hemutredning
2 månader för papperssamlandet
24 månader (ett genomsnitt) väntan på barnbesked
------------------------------------------------------
81 månader

81/12 = 6,75 dvs över 6 år. I genomnsnitt. Så samma sak för gravida och de som adopterar? Don't think so....

2007-06-04T17:09:00.001+02:00

Jag tänker ta mig tusan bara på adoption nu! När jag borde tänka på grillning och kall öl liksom. Hm. Men det kommer kanske nu med värmen

.

2007-06-01T08:56:00.001+02:00

Sugen på att tatuera kinesiska tecken för att visa din kärlek till barnet eller dess ursprungsland? Kolla in den här bloggen först: http://www.hanzismatter.com/.
Det gäller att det blir rätt minsann och jag skulle då inte lita på att en tafflig tatuerare kan få något som komplicerat som asiatiska skrivtecken rätt….

2007-05-31T09:02:00.002+02:00

Igår gick jag förbi tvn när jag hörde en röst som sa något om IVF.
Eftersom broschyren fortfarande ligger på köksbordet och skräpar stannade jag till för att se vad programmet handlade om. Tänkte att man kanske kunde få lite tankar och tips kring hur man hanterar barnlöshet, väntan och eventuella IVF. Men nä.
Inslaget handlade om en familj med 13 (ja, du läste rätt – tretton!!!) barn som nu var helt förtvivlade för att den 45-åriga kvinnan inte blev gravid med det fjortonde och därför tänkte de nu prova IVF.
Seriöst!!! Är det bara jag som tycker detta är sjuk och själviskt?!?!
Okej, jag är väl inte helt opartisk i frågan eftersom jag tycker det är aningen orättvist fördelat här när vissa har tretton barn och andra inga alls men framför allt – barnen! Kan det vara kul att ha 13-14 syskon?! Att aldrig få en minut för sig själv, att ha föräldrar som jämt är slutkörda och säger ”vi har inte råd” och så vidare bara för att deras föräldrar har en psykisk störning som gör att de vill ha en bebis hela tiden.
Missförstå mig inte, jag är inte emot stora familjer och tror nog att det finns familjer med många barn där både pengarna, utrymmet och kärleken räcker till. Men när en förälder jobbar dygnet runt, den andra föräldern driver hotell/barnhem och varken tid, rum eller annat räcker till varför?!?!?! Och varför dra det till ytterligheter?! Varför kan man inte älska de tretton barn man har utan att ta till drastiska åtgärder som IVF för att skaffa fler?! Jag tycker de borde uppsöka en psykolog i stället för en fertilitetsklinik. Faktiskt.
Både jag och A hamnade där i soffan, satt och bara stirrade på dessa familjer som alla hade 10-13 barn. En familj hade 13 barn och tyckte inte att de snyltade på samhället trots att båda föräldrarna var arbetslösa och familjen levde helt och hållet på bidrag. Hm, synd att de inte utvecklade sin teori om på vilket sätt de inte snyltade.
Jag kanske är en extremt konstig människa men jag tycker att två barn är lagom. Kanske, kanske tre (fast det tror jag inte A går med på). Sen vill vi liksom ha tid att umgås med dem. Njuta av dem. Det är faktiskt anledningen till att vi inte bad om att få medgivande för syskon, vi vill ha ett barn i taget, ta oss tid och fokusera på den lille individen. Ta vara på lyckan av ett barn innan vi försöker oss på syskon.
Dessutom bor vi inte (tyvärr) och kommer troligen aldrig bo i någon jättevilla med massor av rum. Jag vet, barn behöver inte egna rum men vi vill ändå att våra barn ska kunna få ha det. Vi vill att vi ska ha råd att låta våra barn spela hockey eller ta ridlektioner. Vi vill att de ska kunna följa med på klassresor utan att vi går i konkurs. Överhuvudtaget vill vi att vår familj ska kunna hålla en dräglig levnadsstandard även om jag eller A skulle bli arbetslös/sjuk/handikappad.
Men vi är kanske helt udda?!

2007-05-27T22:10:00.001+02:00

Har grym söndagsångest, vill inte jobba. Har absolut noll koncentration för jobb just nu och vill faktiskt bara ha semester. Förstår inte hur jag ska orka jobba typ en månad till. Är det inte märkligt att tiden före semestern bara kryper fram medan fyra veckors semester swichar förbi på nolltid?! Mycket konstigt.
Jag har i alla fall bestämt mig för att fördriva tiden fram till semestern med husvisningar och A har efter viss tveksamhet bestämt sig för att hänga på. Vi har dock strukit skånelängan på Österlen och den timrade gården i Västerbotten eftersom A så klokt kommenterade att det blir struligt med adoptionen om vi flyttar utanför kommunen.

Jag försöker alltså att inte tänka på adoption alls, fokusera på husköp (aningen svårt när man inte har pengar bara), sommar (hm, 11 grader och regn) och kommande semestern (bockar av på väggalmanackan till min chefs irritation). Det går sådär.

2007-05-23T15:32:00.001+02:00

Jag har bestämt mig för att vårt barn inte kan bo i lägenhet.
Alltså, kan det verkligen vara lämpligt om man är tillbringat sin första tid i livet i en torftig miljö att flytta till en annan liknande (nåja) miljö? Borde man inte bo i hus med ett litet före detta barnhemsbarn? En vacker villa med stor trädgård, gräsmattor, blommande äppleträd och kanske en liten bäck…Nej, ingen bäck förresten, det kan ju vara farligt om barnet ramlar i. Stryk bäcken. Men hus i alla fall. Frisk luft på landet. Eller vid havet fast då är vi där vid vattnet igen så klart. Nåja, barnet kan ju ha flytväst på sig så klart.

Det är förresten inte alls svårt att hålla sig ifrån adoptionssidor på nätet. Numera är jag bara på www.hemnet.se. Älskar hemnet! Kan sitta i timmar och drömma mig bort till skånska gods, bohuslänska villor vid havet, småländska röda torp och så vidare. Kan se vår lilla kinaunge som springer i syrénbersån, plaskar i strandkanten (med flytväst), plockar lingon i skogen…

”Vi kan inte bo i stan” säger jag bestämt till A. ”Det är farligt för barn. Och förresten, om man har växt upp på ett barnhem ska man väl inte behöva komma till sitt nya liv i en sådan här skittrist lägenhet. En betongklump liksom! Kolla här, en villa i Ystad nära havet för bara fem miljoner:..”
”Ja, det låter ju som ett jättebra sätt att spara hundratusen till adoptionen vet ja’” säger A ironiskt. ”Förresten, vad ska vi göra i Ystad? Blir det inte lite långt att pendla till jobbet?”
”Äh, fnyser jag, var inte så negativ! Skulle du inte vilja bo hus?”
”Jo, jag och jag vill ha två ungar också. Får vi en enda innan vi går i pension blir jag glad och kommer vara hur nöjd som helst att bo i lägenhet med honom eller henne.”
Det tar mig två dagar att övertala honom att gå med på visningen av ett radhus i utkanten av stan. Det är ingen herrgård i Värmland direkt men det finns tre sovrum och en liten altan att grilla på. Ett litet kinesiskt barn som bott på barnhem skulle älska det.

2007-05-14T10:06:00.001+02:00

Jag vet inte riktigt om jag är bönhörd eller inte men AC har i alla fall fått ett nytt land, Lesotho, superspännande även om det ju säkert kommer krävas typ nio års kö-tid för att skicka papper. Plus att det är lite läskigt med nya länder, Ecuador tillexempel har det ju inte kommit en unge från så ja, hm. Men goda nyheter, det är det, helt klart!

För övrigt får jag erkänna att jag fuskat och kikat in på adoptera.nu.

Jag läser om Rumor Queen och ett eventuellt adoptionsstopp i Kina. Åh, vad skulle det betyda för oss?!?! Skulle det verkligen öka takten eller vill kineserna inte slussa ut fler barn innan OS 2008? Finns det barn på barnhemmed CCAA jobbar med? Kan CCAA tänka sig inleda samarbete med fler barnhem och hur lång tid tar i så fall det? Suck, varför kan de inte tänka högt så vi kan få veta?!?! Rumor Queen hade ju rätt om de nya reglerna så kanske, kanske har hon rätt nu också.

Under tiden ligger det en broschyr om IVF på vårt köksbord. Ingen av oss kommenterar, än mindre läser den. Men den finns där.

Lesotholandskap

2007-05-11T07:28:00.001+02:00

Jag talar om för kompisen X att jag inte pallar med negativa adoptionsforum just nu men eftersom jag inte heller står ut med att inte få reda på saker får hon kolla åt mig. Jag vill bara veta positiva saker!
”Ok”, säger hon, ”vad klassas som positiva nyheter?”
Tja, att CCAA börjar beta av 14 dagar eller mer per månad till exempel. Att något nytt land öppnar som antingen vi eller en massa andra i Kina-kön kan byta till. Eller att Organisationen går ut med att alla som är födda just det datum som jag har vunnit högsta vinsten i adoptions-lotteriet och kan beställa biljetter redan idag för att hämta hem sina efterlängtade små.
Det blir alldeles tyst i luren och sedan säger X:
”Okej.”
En kvart senare surrar min mobil till, jag har fått ett sms som lyder:
”En glad nyhet: syrénträdet vid min hållplats doftar gudomligt :-)”
Det är sådana vänner man vill ha. Tack, jag mår faktiskt redan mycket bättre.

2007-05-09T11:47:00.001+02:00

Känner mig rätt deppig trots mitt nya projekt.
Trött på jobbet, trött på lägenheten, trött på det mesta. Säger något orden "väntetid", "logg in" eller "kö" en gång till så spyr jag nog. Den som frågar "Hur det går med adoptionen?" alternativt "Har ni hört något" riskerar att åka på en fet smäll. ALLA har fått information om att det kommer dröja minst två år innan vi hör ett jävla pip från någon, varför frågar de då?! Fattar de inte hur jobbigt det är?! Suck.
Har tillsammans med A kommit fram till att ett totalt internet-förbud när det gäller adoptionsrelaterade sidor gäller för mig just nu. Vi kan inte göra något just nu i alla fall, inte få CCAA att öka på takten, inte byta till något annat land för närvarande. Fan, hatar när jag inte kan göra något åt saker och ting. Det är såååå frustrerande. Och orättvist. Så det så.

2007-05-08T11:44:00.001+02:00

Hm, det känns som om allt går emot mig nu. Inte nog med att väntetiderna stiger, det gör även min vikt! Helt tvärs emot planerna. Hm. Är jag möjligen den enda i världshistorien som gått upp i vikt av att banta?! Visserligen har jag ju uppenbarligen mer tid på mig nu innan vi ska åka men i alla fall, inte bra.

Jag har alltså bestämt mig för att göra viktminskningen till ett Projekt. Jag tror stenhårt på Projekt. Projekt är bra, man kan planera, kartlägga, genomföra och framför allt, fokusera på Projekt. Så jag tänkte att om jag fokuserar på Projekt viktminskning så kanske tiden går snabbare. Då kanske jag glömmer väntetider, söta green line-barn och annat som stökat till i min hjärna på senaste tiden.
Innan man påbörjar ett projekt bör man göra research och efter mycket surfande beslutar jag mig för att det faktiskt är GI-metoden som är min grej. Jag är alltså nu nybliven medlem på Expressens GI-viktkoll och känner mig väldigt motiverad. A däremot är skeptisk.
”Jag vill inte äta en massa kaninmat” protesterar han och blänger på min enorma hög med utskrivna GI-recept.
” Det är inte kaninmat, det är bra mat, med bönor, linser och sådant” förklarar jag och förpassar djärvt högen med hämtmatsmenyer till papperskorgen.
A tar upp dem igen och förklarar trotsigt att även det bästa Projekt behöver en reservplan om allt skiter sig och har jag förresten en aning om ens hur alla dessa bönor och linser ser ut och för att inte tala om hur man lagar till dem?!
Det har jag inte men hallå, man kan ju lära sig. Och förresten så får man inte äta bönor i Rivstarten. Då får man inte heller äta bröd, ris, potatis, pasta eller frukt. Ööööh, jaha?! Vad ska man då äta?! Jasså, kött och ägg. Hm. Till frukost?!
”Vi kan inte börja med den skiten nu” ,påpekar A, ”vi ska ju ut på restaurang med gänget xx i helgen. Och bjuda på brunch på söndag”
Jag inser att han har rätt, rivstart blir svårt just den här veckan. Men man kan ju börja i smyg liksom och köra hårt nästa vecka. Och brunch måste man ju kunna göra GI-aktigt, eller hur?! Nu jäklar ska ni får se! Det är nästan lite synd att vi redan gjort hemutredningen faktiskt, det skulle ju vara trevligt att visa hur hälsosamma vi nu är. Inga mer chips och hamburgare här inte!
Nu ska jag bara googla på svartbönor och se vad det kan vara…

2007-05-07T11:16:00.001+02:00

Vi bestämde rätt tidigt att vi skulle vara öppna för en del så kallade special needs (gräsligt uttryck!).
Till Kina skriver man inte detta i ansökan fick vi reda på, utan man ansöker om de barn som organisationen söker föräldrar till. Då, när vi gjorde hemutredningen och pratade med Konsulenten, lät det så enkelt: man ser ett barn man kan tänka sig adoptera, talar om det för Organisationen och sedan, efter att man samlat lite extra papper och så där, då åker man och hämtar sin lilla unge. Poff, bara så där, man rasslar förbi hela kön och no more mamma wannabe, plötsligt är man en hel familj och man behöver inte ens åka på adoptions-charter utan får ofta förtroendet att klara sig själva.
Jag vet inte om detta påverkade oss när vi valde Kina men tanken har liksom funnits där, att jaja, väntetiderna stiger men vi kommer ju välja ett green line-barn och inte alls påverkas av det där.

Nu har vi ansökt om olika barn i fyra omgångar (ja, på inrådan från Organisationen sökte vi även innan vi hade papper i landet) av kinesiska små kottar som söker föräldrar. Och uppenbarligen inte blivit valda. Känns inte som om vi kommer bli det inom överskådlig framtid heller för jag tror, oavsett vad det står i infon, att man går efter inloggningsdatum och ja, vi har ju som bekant en miljard par framför oss.
Det positiva med de långa väntetiderna är att alla dessa barn, även de som inte vi vågar ansöka om, får föräldrar vilket man bara kan anta att de inte hade fått om väntetiden legat på ett år. Det negativa? Tja, vår plan om att smita förbi kön har visat sig vara en usel plan.

Jag vet att vi nästan har noll procents chans men var gång är det en eller flera små ögonpar som liksom borrar sig in i mitt mamma wannabe-hjärta och liksom ropar ”Jag vill vara er son/dotter! Vi hade varit perfekta tillsammans! Välj mig!” Och vi väljer, anmäler intresse och fast vi vet att det inte kommer bli så går vi här och hoppar till lite när telefonen ringer. Jag veeet att det är fel men jag föreställer mig det där telefonsamtalet om och om igen, fantiserar om hur vi hämtar just den här ljuvliga ungen och om hur det kommer att bli att vara just hans/hennes mamma. Var gång ser vi ”våra” barn försvinna från sidan säger vi ”Åh vad bra att de har fått föräldrar, allihopa, det är ju härligt!” men inom mig vill jag sparka och skrika och vara allmänt arg och besviken över att inte vi blev utvalda. Vi, som skulle blivit världens bästa föräldrar, faktiskt bättre än alla andra, till just dessa barn.

Och nu är det dags igen. Jag vet att vi inte blir valda, inser ju att vi inte har en chans. Men åååååååååh vad jag önskar och drömmer…

Ingen tur i det här lotteriet för vår del...

2007-05-04T08:31:00.002+02:00

Jag tänkte svara i en kommentar men bestämde mig för att helt enkelt göra ett inlägg i stället.

När vi inte fick till ett litet knytte i sänghalmen och man efter utredning, alltså fertilitetsutredning, inte hittade ett enda litet fel på oss kändes det lite som om man föstes mot IVF med milt tvång av läkare, släkt och vänner. Vi skulle ju ha såååå goda chanser! Och inte är det såååå besvärligt inte, tänk på vad ni får ut av det. Och så vidare.
Men jag, som ju är känt Internet-beroende hade tagit mig en (läs hundra) sväng in och läst på Familjelivs avdelning för provrörsbefruktning och mådde faktiskt illa av bara tanken.
Jag vet, de som härjar runt där och slänger sig med förkortningar som ingen oinvigd kan gissa sig till vad de betyder (frågan är väl om man ens vill gissa sig till det), de är ju de tjejer som inte lyckats med IVF. De som svävar mellan hopp och förtvivlan.
Det kändes som om de var helt fartblinda, dessa tjejer (obs! Jag generaliserar!), de gjorde liksom försök på försök och tycktes inte fatta hur slutkörda de var, både mentalt och fysiskt. Dessutom gjorde dessutom många av försöken privat och jag kunde bokstavligen se tusenlapparna, tiotusentals, fladdra i väg, borta med vinden. Och jag svor på att jag aldrig skulle hamna där, att vi inte skulle utsätta oss för detta, inte när det finns ett säkrare och lugnare sätt att bli förälder på.

När man gör hemutredning ska man vara fokuserad på adoption, ha kommit över sorgen över att det inte blev några biologiska barn. Jag har egentligen inte haft någon sorg över missade biologiska barn. Jo, för stunden, alltså, var månad när mensen kom, då var jag så klart ledsen men det var en lättnad att släppa allt det där och kasta oss in i adoptionsvärlden där det fanns mer påtagliga och säkra resultat att vänta på och längta efter. Det är skitsvårt att förklara för någon som inte upplevt det men vi har skyddat oss sen vi var klara med kursen och vi, framför allt jag, är liksom Kina-gravid. Skulle vi ge oss in på IVF skulle vi, alldeles medvetet, öka riskerna för Kina-missfall (hoppas ingen tar illa upp av mina hemsnickrade termer). Som ni kanske läste så var jag inte det minsta glad över att kanske vara gravid (utan IVF) för i min hjärna finns mitt barn i Kina. Jag antar att jag är ett perfekt exemplar av adoptant enligt diverse hemutredare, jag vill adoptera ett barn från Kina. Jag vill ha en 1,5-åring (typ), inte en liten nyfödd. Jag vill lära äta med sked, inte amma. Jag vill, jag vill, jag vill.
Samtidigt som man inte ska vara korkad. Främst vill jag bli mamma.

Vi pratar noga igenom våra alternativ här hemma nu. Vi har en del kötid och kan därför kanske komma fram i kön i ett par olika länder (ja, minst ett östeuropeiskt land finns på den listan) i sommar eller fram emot hösten. Men vi kan ju som sagt bli omkörda också.
Samtidigt spökar de där IVF-försöken. Vi har våra gratisförsök kvar. Vi kan få utnyttja dem. Självklart borde vi göra det om väntetiden blir så lång som tre, fyra eller fem år. Men tänk om väntetiden landar runt två år. I två år är jag beredd på att vänta på mitt Kina-barn. Fan, kan man inte få ett garantikvitto eller något av CCAA?!?!

Att adoptera efter att man fått ett biologiskt barn kan försvåra. Vissa länder tillåter inte biologiska barn (Kina gör det dock). Man måste också ta ställning till bland-familjsproblematiken. Hur är det att vara den enda i en släkt som är född i ett annat land? Den enda som ser annorlunda ut? Den enda som blivit övergiven av sina föräldrar?
Om vi hade adopterat båda våra två barn (vi drömmer om två, eller kanske tre, i smyg, fast det går nog A aldrig med på och under rådande omständigheter vore en enda liten unge toppen faktiskt) hade våra barn haft någon att dela upplevelsen med, någon som förstod och kunde stötta.

Det är med andra ord mycket som virvlar runt i våra tankar just nu.

2007-05-03T20:18:00.001+02:00

Överläggningar pågår.

Den Andra Organisationen har några länder som kan vara aktuella att byta till men inte just nu, kötiden räcker inte till.

Tycker by the way ordet kötid är missvisande i det här sammanhanget. Säg att vi ställer oss i kö för att få skicka till , låt oss säga Etiopien. Så får vi reda på att vi har nummer fem i kön och eftersom det flyter på bra i landet bör det vara vår tur snart. Nästa gång man ringer för att höra om hur man ligger till så är man plötsligt på typ nittonde plats. Eh, hallå, vaddå kö?!?! Tänk om de hade tillämpat samma sätt på till exempel Systembolaget en fredagseftermiddag. Uppror lär ju vara ett svagt ord i sammanhanget.

Så även om vi just nu ligger bra till i ett par länder om någon månad så lär det ju se helt annorlunda ut då. Vi får avvakta helt enkelt men det är svårt. Mycket svårt. Speciellt när en god vän slänger ur sig "Men ni borde ju verkligen testa IVF! Går det så långsamt i Kina hinner ni ju bli tvåbarns föräldrar genom IVF innan ni kommer fram i kön"

Jag vill inte göra IVF. Helt logiskt nog eftersom:

1. Jag vill ha vårt barn från Kina

2. Vi har bestämt oss för att adoption är den säkra vägen

3. Jag får olustkänslor bara av att tänka på IVF

4. Jag vill ha vår unge från Kina ju!

Men, när vi tog beslutet pratades det inte om åratals väntan. Tänk om vi väntar i typ tre-fyra år och sedan stänger Kina av nån anledning, utan att vi fått barn! Och då kanske alla andra länder har så lång kö att vår kötid aldrig räcker till. Vi kanske får vänta fem, sex, sju, hundra år innan vi blir föräldrar! Åh, jag blir helt kallsvettig av sådana här tankar.

Vi har inte provat IVF. Vi har alla våra gratisförsök kvar. GRATIS.

A påpekar detta när han sitter i soffan med miniräknaren i högsta hugg och räknar på vad det skulle kosta att byta land. Gratis. Att byta land är inte gratis. Inte alls.

Kanske har vi jättelätt för att bli gravida med IVF? De har ju inte hittat något fel på oss faktiskt. Kanske skulle vi bli gravida på första försöket. Kanske skulle vi ha en liten unge om bara nio månader. Månader! Alltså inte nio år.

Som ni hör håller jag på att bli galen. Spritt språngande galen. Jag vill ju inte ens vara gravid, jag vill vara mamma till en liten krabat från Kina. Men mest vill jag vara mamma...

En normal kö...

PS. På adoptera.nu presenterar folk sig i en sk presentationstråd och minst en person har i sin presentation skrivit så man av misstag kan tro att hon ligger bakom den här bloggen. Så är inte fallet. Jag läser periodvis (ok, nästan jämt) på adoptera.nu men skriver sällan och använder i stort sett aldrig den här signaturen utan något som passar in i tråden. Den dagen jag faktiskt slutar vara wannabe och ÄR mamma ska jag skaffa en fast signatur på sidan men tills vidare är det alltså inte så. Ville bara klargöra. DS

2007-04-30T15:58:00.001+02:00

Jag har faktiskt inte, hur märkligt det än kan tyckas, fastnat i statistiksidor som tex Rumor queen och sådant. Har tänkt att jag blir knäpp nog som det är av att läsa på olika adoptionssajter dag ut och dag in. Men nu känner jag (läs vi, till och med A är gravt orolig) lätt panik alltså. Två dagar förra omgången. Nu säger ryktena sex dagar i nästa (källa: adoptera.nu). Sex dagar är väldigt mycket bättre än två dagar men i alla fall. Med sex dagar i stöten blir inte vår väntetid två år utan betyyyyydligt längre. Shit. Vad göra? För något måste göras, det står klart.

Igår var vi på picknick i parken, hade gjort tjusiga mackor, hade med cider och allt men jag kunde knappt få ner en bit när vi väl satt där på den rutiga picknickfilten. Det visade sig vara något familjetjohejsan i parken just den dagen, clowner, tipspromenader och korvgrillning. Vi var fan i mig de enda utan barn i hela jävla parken. Jag lovar, till och med pensionärerna var där med barn, sina små söta glada barnbarn med ballonger i näven. Dessutom såg vi två familjer med små adopterade asiatiska flickor. Och i min skalle dunkade det liksom bara; fem års väntetid, fem års väntetid, fem års väntetid....

Jag grät bakom solglasögonen och A instämde snabbt när jag föreslog att vi skulle åka hem och äta på balkongen i stället.

Fan, vi kan inte ha det så här i flera år till! En kompis till mig, som också ska adoptera, sa "jag vill inte bli den där bittra tanten som inte klarar av att gå på barnkalas".

Jag känner att jag snart är den tanten!!! Fan, fan, fan, jag orkar inte med fem år. Jag orkar inte med fyra eller ens tre år heller. Vi MÅSTE göra något.

Snälla, ni som har koll på statistik och annat, ärligt, vad tror ni? Utan önsketänkande alltså, vad blir väntetiden för dem med LID kring årsskiftet?!?!

2007-04-28T09:17:00.001+02:00

Jag är inte gravid. Det är med stoooor lättnad jag konstaterar det.
Samtidigt som vi bestörta kan se att CCAA bara har med två ynkliga dagar den här omgången. Två dagar! För få pappersklara barn?!?! Vem lurar de kinesiska myndigheterna egentligen, utom möjligen sig själva?!
Två små ynkliga dagar?!?! Om man räknar snabbt med de inofficiella siffror som figurerar i div bloggar på nätet (för dessa siffror känns rimliga) så skulle det, om de håller den här takten nu, ta ca 5,5 år för oss att få barn. Fem och ett jävla halvt jävla år?!?!?!?!?!
Ursäkta, måste sitta ner och hyperventilera lite faktiskt.
"Fan att du inte var gravid", säger A dystert och slår av miniräknaren (för ni trodde väl inte jag klarade av att räkna ut något sådant i huvudet?!).
Jag vill inte vara gravid. Verkligen inte. Och mitt barn finns i Kina. Men seriöst. Vi vill bli föräldrar innan vi går i pension. För jössenamn, detta är ju bara vårt första barn! Vi vill ha minst två barn. Innan vi går med i PRO.
"Vi måste göra något", säger jag till A. "Vi måste byta land eller vad som helst. Vi kan inte sitta här och bara....låta tiden gå!"
Han nickar och vi kommer överens om att ringa organisationerna efter helgerna, när vi lusläst informationen om vart enda land som en svensk människa kan tänkas adoptera från. Något måste göras. Fan ta CCAA, vad håller de på med?!?!

2007-04-27T09:56:00.001+02:00

A tycker det är ganska ok om jag skulle vara gravid. Aningen stressigt med tanke på den korta väntetiden men helt ok.
”Vi vill ju ha barn” påminner han snusförnuftigt och tycker jag tar i lite (läs mycket) när jag pratar om Kina-missfall. Dessutom föreslår han (han!!!) att jag ska göra en graviditetstest.
Jag vägrar. Gör jag en test och den visar positivt måste jag börja inse fakta. Vinka adjö till kina-ungen och gå och rota fram det där värdelösa numret av Mama. Och det är jag inte redo att göra. Inte än. Förresten så är jag inte gravid, bara sen. Eller otroligt mycket sämre på matte än till och med mina gamla lärare insåg på den tiden.

Om jag inte är gravid ska jag inte klaga på väntetiderna mer.
Om jag inte är gravid ska jag dessutom dubbla dosen p-piller. Fast det kanske inte hjälper? P-piller är bara 98% säkra (men hur skulle jag kunna veta att jag skulle vara en av de två procenten, just NU?!?!) och min tanke var att om man tog dubbla doser att de liksom skulle gå omlott så att man var helt säker. A tror inte det är en bra idé.
”Då blir det kondom” förklarar jag bestämt. ”Eller avhållsamhet!”
”Gör det jäkla testet” morrar A men nej, jag bestämmer mig för att vänta tills jag är tre dagar sen. Eller kanske fyra. Fast då kommer jag ju ha fått mens. Eftersom jag inte är ett enda dugg gravid.

2007-04-24T11:34:00.001+02:00

Jag har inte fått min mens.

Märkligt, för ett och ett halvt år sedan hade jag hjulat, rusat runt och skrikit av lycka samtidigt som jag tvingat A att köpa graviditetstester på vägen hem från jobbet. Nä, stryk det förresten, jag hade haft en hel bunt graviditetstester hemma och gjort minst en redan veckan innan jag skulle ha mens. Jag skulle räknat ut vilken dag förlossningen skulle äga rum (och surfa på FL för att kolla vilken smärtlidring som verkade bäst), kollat på mamma-kläder online och diskuterat med A om vi skulle ta reda på vilket kön bebisen hade i förväg. Jag vet detta för beteendet upprepades månad efter månad då eftersom jag alltid inbillade mig att jag var minst en dag försenad (matte har aldrig varit min starka sida, jag erkänner) och det bara måste betyda att jag äntligen var gravid.

Nu är jag en dag sen och känner mest för att bryta ihop. Jag vill INTE vara gravid! Inte på några villkor alls! Jag vet att för den oinvigde måste det låta oändligt otacksamt, att efter all den här tiden inte vilja ha barn liksom. Dessutom finns det en hög med människor som säkert menar nu att halåå, detta var ju vad ni ville från början, det ni EGENTLIGEN ville; bli gravida!
Men nepp, det är fel, fel, fel.
Vi ville ha barn. Hur var mindre viktigt och ekonomisk som man är (hm) så försökte vi på det billigaste och, tyckte vi då, roligaste sättet först: sängvägen. Och det var kul i början. Men när tempningen och sexschema-tiden kom var det mindre roligt. Till alla er där ute som fasar för hemutredningen vill jag bara säga att hemutredaningar är skitkul jämfört med sexscheman och temperaturkurvor. Jämfört med en fertilitetsutredning är hemutredningar rätt opersonliga till och med. Så fasa icke, gå vidare med glädje.

Jag är kanske en hemsk person men jag vill inte vara gravid, jag vill inte ha foglossningar och annat hemst och absolut inte föda fram en liten röd bebis med blå ögon och blont hår.
Jag vill ha min lilla svarthåriga, mörkögda kina-unge! Vårt barn finns i Kina! Jag vill inte åka till BB, jag vill ha BB och sedan åka till Kina! Jag vill inte bli snittad och sydd, jag vill shoppa och promenera på kinesiska muren!Och sedan, på ett ytterst normalt sätt bli förälder i en konferenslokal på ett fint kinesiskt hotell.
Och tiden, vi ska inte ens börja prata tidspesepktiv. Jag veeet att jag gnällt över väntetiden, vilken blivande kinaförälder har inte gjort det?! Men om jag är gravid då pratar vi inte 2-2,5 års vänteteid, då snackar vi om att det dimper ner en liten till jul. Till jul?!?!? Hur i all världen skulle vi hinna det? Det är ju snart! Vi hinner inte det, vi har inte handlat en enda pryl och dessutom har vi ju...typ saker vi ska göra!

Men mest av allt vill jag ha vårt barn. Och vårt barn finns i Kina. Realistiskt sett finns vårt barn inte ens ännu men i alla fall. Lika lite vill jag byta mitt ofödda Kinabarn mot ett biologiskt som en mamma som mist sitt biologiska barn genom missfall skulle bli hur glad som helst om nån la ett lite kinesiskt barn i armarna på henne och sa: "Men titta, här får du ett annat barn. Strunt i det andra, det var ju barn du ville ha!" Ingen skulle komma på idén att säga så. Men om någon som håller på att adoptera blir gravid förväntas hon vara överlycklig märkligt nog.
Adoption är inte vårt andrahandsval, det är vårt val och jag vill ha mitt kinabarn. Jag vill inte vara gravid.

2007-03-30T13:33:00.001+02:00

Jag är helt adoptionstrött, har inte läst på varken adoptera.nu eller AC svarar på säkert två veckor. Vissa dagar tänker jag inte ens på att vi väntar barn, glömmer bort det helt och det är superskönt. Jag menar, kan man verkligen uttrycka det som att vi väntar på barnbesked?! Det gör vi ju inte, inte detta året. Och troligen inte under 2008 heller. Sjukt tråkigt men sant.
Så nä, jag försöker helt enkelt låtsas om att det inte har hänt, alla utredningar, HIV-tester, papperskopierande och nervöst väntande på besked. Vi har ju ett hyfsat bekvämt som det är nu liksom. Kan sova länge på helger, äta brunch på stan, träffa kompisar, käka hämtmat och se på våldsfilmer. Gå lääänge i affärer när man är shoppingsugen (detta gäller dock bara när jag är på stan utan A), äta godis fast det inte är lördag och ha pokerkvällar hemma utan att någon behöver tänka på språket. Klart att vi längtar men vem mår bättre av att man går och är olycklig av väntan/längtan?! Nä, än så länge går det bra faktiskt, vilket är förvånande. Mest förvånad är nog A, jag är ju inte direkt känd för att kunna koppla bort saker ur min lilla hjärna…

Nåja, ett par saker är ju planerade under väntetiden och här kommer en uppdatering av statusen på dessa saker:

* Sparandet – går så där. Det kostar pengar att gå i affärer länge och shoppa, äta brunch på stan, köpa godis och äta hämtmat. Tyvärr. Jag känner att vi inte riktigt har tagit tag i detta på allvar. Det är ju så himla lång tid kvar = inte bråttom med att börja spara liksom. Och under två långa år behöver man ju liksom saker. Typ kläder, smink, elektronikprylar och annat livsviktigt. Funderar om man skulle anmäla oss till lyxfällan men eftersom vi inte ens äger ett kreditkort så tyckte A det var lite överdrivet. Så vi ska ta tag i det själva i stället. Nästa månad. Eller efter semestern i sommar. Jag lovar.

* Min viktnedgång – hm, ja, ungefär samma status som med sparande tror jag, den har inte riktigt kommit igång men jag känner ingen superstress över detta direkt. Jag behövde ju bara gå ner knappt två hekto i månaden så även om jag nu missat en månad kan jag ju ta i och köra tre hekto två månader i stället och vips så är jag ikapp. Dessutom har vi faktiskt försökt lite. Jag läste på om GI-metoden och älskade den från första stund eftersom man får äta choklad (visserligen bara mörk men i alla fall) och jordnötter. Så vi körde igång. Men det gick sådär. Tyckte inte författarna till GI-boken jag köpt hade riktig koll. De påstod bland annat att man lugnt kunde köpa hem mörk choklad eftersom det var omöjligt att få i sig mer än två rutor åt gången. Eh, hur menade de då?! Jag åt glatt en hel kaka medan jag låg i badet en kväll. Visserligen inte alls så gott som mjölkchoklad men nog gick det ner utan större svårigheter. Hm. Så nu är GI-metoden skippad och jag funderar på alternativa lösningar medan gymkortet dammar igen i plånboken. Man kan ju inte träna inomhus på våren när det är så fint väder!!!

* Mitt hår – ny punkt, jag vet, men jag kom på att håret växer ju minst en centimeter i månaden så innan vi ska till Kina bör mitt hår alltså ha växt minst 24 centimeter! Jag blev så lycklig när jag insåg detta för då kommer jag inte bara vara smal och snygg utan även ha långt böljande hårsvall på videon! Underbart! Fast märkligt nog har mitt hår liksom fastnat i växten vid axlarna ungefär och jag måste snart klippa mig – igen. Suck. Men sedan är det utväxt som gäller.

2007-03-07T18:43:00.001+01:00

Min mamma tycker att man måste försöka se positivt på saker och ting. Tror det är en generationsgrej, typ alla i hennes ålder är så där otäckt äppelkäcka och kommer alltid med hurtiga tillrop om att "Det finns de som har det värre!" när man beklagar sig. Och ja, det är klart att det kunde varit värre, jag menar, vi kunde ju fått nej på hemutredningen. Eller blivit jättesjuka eller något. Det är bara så himla svårt att tänka så tycker jag men bestämmer mig för att försöka. Tyvärr går det trögt.

- Jag kan inte komma på någon fördel med att vänta en massa år på att få barn, beklagar jag mig.

- Men tänk på allt du kommer hinna göra innan det är dags, säger min mamma som fött ett mindre gäng ungar utan att behöva vänta ett dugg mer än de obligatoriska nio månaderna. Ja, knappt det ens med min bror som hade väldigt bråttom ut i stora vida världen.

- Ååååh, kom inte dragande med att vi ska göra saker som man inte kan göra med småbarn, stönar jag otacksamt, det har vi redan gjort! Vi är trötta på sådana saker.

- Det kommer ni minsann inte vara sedan när ni knappt kommer ihåg hur sovmorgon stavas längre, replikerar mamma glatt. Men jag menar projekt, saker du påbörjat eller hinner göra. Du kan säkert komma på något.

Och det kan jag faktiskt. En grej. Jag tänkte bli himla smal och snygg tills vi reser till Kina. Man vill ju se snygg ut på videofilmen liksom.

Jaja, skratta ni åt min fåfänga men inse att man kommer att få se den filmen cirka en miljon gånger och då vill jag minsann slippa dallriga lår och putmage!

Och ur slimnings-synpunkt är två år rätt bra tid liksom. Säg att man går ner ett kilo i månaden (det är 2,5 hg i veckan - ingenting nästan!), då skulle jag hinna gå ner 24 kilo innan vi åker. Om jag skulle gå ner 24 kilo skulle jag å andra sidan inte kunna åka till Kina, de skulle inte släppa ut mig från anorexikliniken så vi får vända på det. Om jag vill gå ner sju kilo innan vi åker till Kina, då skulle jag bara behöva gå ner....lite mindre än två hekto i månaden!!! Haha, det är ju typ hur lätt som helst! Here we go, jag kommer att vara ursnygg när vi åker!

2007-03-06T10:48:00.001+01:00

Ok, dags för tidsspekulation.

Jag är ingen optimist (som ni kanske märkt) men någon måtta på eländet måste det ändå vara. Jag har, på något märkligt vis, lyckats undgå att bli beroende av Rumor Queens hemsida. Kanske för att ni alla schysst nog fixar det hela åt mig genom att rapportera rykten och annat. Men nej, jag tror inte vi behöver vänta i tre år. Jag tror benhårt på att väntetiden, som för dem som hämtar nu var 19 månader (eller hur?) , kommer att stiga upp till strax över två år och sedan ligga där ett tag innan det märks att man infört nya regler och väntetiden så sakteliga börjar sjunka igen. Jag tror inte den kommer bli så kort som den en gång var, 7-8 månader, men kanske runt 14 månader. På lång sikt. Och tyvärr, med min vanliga otur, så lär detta inte alls inträffa så snabbt att det påverkar oss. Jag tror alltså på runt två års väntetid för oss. Två år. Två hela, jäkla år.

Det är märkligt men alla som inte adopterar anser att två år är superkort tid.
Jag vet inte hur detta kommer sig riktigt, tiden borde ju rimligtvis gå lika snabbt/långsamt för alla men nej, jämt och ständigt får vi höra detta: Åh, jaha, två år får ni vänta säger du? Men två år går ju jättesnabbt snabbt, det är ingenting!
Hm. Men saken är den att vi redan väntat två år. Ett år då vi försökte skaffa säng-barn och sedan ett år av fertilitetsutredningar, hemutredning, föräldrakurs och papperssamlande. Två år då vi var väldigt upptagna med andra ord, på ena eller andra sättet och – newsflash - de två åren gick inte det minsta fort. Faktum är att de två åren var som…tio år! Minst. Faktiskt.
Och jag, som en gång skrev i bloggen att Colombia kan vi inte adoptera från, där är väntetiden ju uppemot två år och så lång tid gör mig yr att tänka på, ja, jag blir faktiskt bokstavligen yr (och aningen illamående också) var gång min hjärna råkar ramla in på området. På tidsspannet liksom. Två ååååååår. Två hela år då vi bara kan jobba och försöka spara pengar (erkänner att det fortfarande går skrämmande trögt på den punkten) och hm, ja, det har jag hört är typiska saker som gör att tiden liksom bara flyyyger i väg. Eller nä.

Så jag har försökt fundera ut lite olika överlevnadsstrategier. Till exempel som att sova så mycket jag bara kan de här två åren. Tiden går väldigt fort när man sover, det kan vi väl alla vara överens om?! Tiden går även märkligt fort när man har semester men någon extra semester går inte riktigt in i spara-pengar-ekvationen så det alternativet går bort.
Vidare bör man så klart följaktligen undvika tråkiga saker/situationer där tiden går väldigt långsamt. Typ släktmiddagar. Och kyrkobesök, tiden står liksom nästan stilla under en predikan och just stillastående tid vill vi undvika just nu. Problemet är bara att vi väl går i kyrkan i snitt 1,5 gånger per år, och att ett sådant kyrkobesök som vanligen infaller i samband med dop, konfirmation, bröllop eller begravning varar max en timme i realtid (realtid, fint ord jag lärt mig från tv-programmet 24) så det är ju inga otroliga mängder tid man kan dra in på.
Tiden går även väldigt långsam på jobbet emellanåt. Inte när jag helt olovandes skriver i bloggen på min rast, då tickar det på minsann, men en måndagseftermiddag släpar ju sig fram i det oändliga. Och det är svårt att undvika måndagseftermiddagar på jobbet.
Hm. På två år kommer det att vara 104 måndagseftermiddagar varav minst typ 90 kommer att infalla på mitt jobb. Deprimerande statistik.
Min enda tröst är att två år även innebär 104 ljuvliga fredagseftermiddagar, 104 lediga lördagar och 104 lata söndagar.

2007-03-01T08:02:00.001+01:00

Enligt tidningarna idag så blir man gravid om man äter glass. Märkligt. Jag har ätit glass massor av gånger och inte blivit gravid. Inte ens de gångerna jag ätit glass och sedan haft sex inom en överskådlig tid efteråt. En av mina bästa vänner är helt galen i glass och har inte en enda unge. Så ursäkta om jag tvivlar.
Fast kanske är det så att vi inte ätit det tillräckligt jämnt? ”En portion om dagen räcker” säger tidningen. Hm. Samtidigt säger alla (och med alla menar jag inte bara folk på adoptera.nu utan även fertilitetsläkare faktiskt) att om man är överviktig minskar chansen att bli gravid. Slutsats: man ska äta glass i stora lass och sedan ut och jogga var dag – phu! Tur att jag inte vill bli gravid säger jag bara.
Men om någon skulle få en hint om något man kan äta eller dricka för att snabbare få sitt Kina-barn så säg till. För tusan, skulle till och med kunna tänka mig jogga om det kunde skynda på det…

2007-02-28T15:27:00.001+01:00

När man nu har lite tid över, alltså när man inte behöver slåss med kopieringsmaskinen eller ringa Organisationen stup i kvarten, ja, då känns det lite tomt. Avstressande men tomt.
Har väldig lust att ringa Organisationen bara för att…tja, fråga om det hänt något. Om de hört något.
Men inser att det är lite väl magstarkt när man har över två år kvar till BB. Och inte ens är speciellt ensam om det.

Suck.

2007-02-27T14:16:00.001+01:00

Mama är en skittidning. I alla fall på ett sätt.
Tänkte ju att nu när vi faktiskt är officiellt väntande skulle jag få frossa i mammasaker – äntligen - men nej. I stället får jag en miljon sidor om graviditet.
Ok, jag inser, majoriteten av mammorna i välden får sina barn den vägen (bokstavligen) men i alla fall. Såååå många sidor! Jag menar, de flesta som läser Mama väntar väl inte barn heller?! En hel del måste ju redan ha fött alla sina barn och håller bara på att uppfostra dem liksom. En del har kanske fosterbarn och ett gäng är som jag, kommer aldrig att komma i närheten av foglossningar, profylaxer och ultraljud.
Inte nog med att det handlar om graviditet, det känns som om 70% av resterande text och annonser är för babysaker. Alltså för spädbarn. Inget alls man kan klämma ner en tvååring i . Jag menar inte att man måste specialisera sig på adoptivföräldrar eller att man inte ska skriva om epudri….ja, ni vet, den där bedövningen man får när man föder. Jag är bara besviken. Fan. Vad ska jag nu göra för att bekräfta mitt mamma-to-be-status?!?!

2007-02-09T10:41:00.001+01:00

På tv har Alice blivit fem år och åkt tillbaka till Kina. Vi sitter klistrade och tittar i fem- sex minuter. Vet att det är tänkt som ett barnprogram men ingen verkar ha tänkt på att det är tortyr för vuxna som ska adoptera att få så små doser liksom. Självklart spelar vi in så att vi (läs: jag) ska kunna se det under deppiga perioder, i ett sträck, och tänka att japp, stå ut lite till, bara två år till, sedan får ni en sådan!
Nåja, åter till ämnet så att säga, Alice, tillbaka i Kina. Hon verkar tycka att det är sådär. Får känslan av att för hennes del hade de lika gärna kunnat åka till Kanarieöarna liksom. Och jag blir fundersam. Man har ju läst så himla mycket liksom. Till och med A reagerar.
- Sa de inte på kursen att man inte skulle åka tillbaka för tidigt? undrar han när vi suttit några minuter och ojat oss över hur söt och charmig Alice är.
- Jo, säger jag, och det har jag läst på adotpera.nu också… Men alla som åker med syskon då?! Det är ju typ i den åldern och det sägs ju att det är bra om syskonen följer med ju.
- Mmm. Fast filmen skulle blivit bättre om hon varit ett par år äldre när de åkte tillbaka, säger A bestämt. Då hade de ju mer kunnat prata med henne om hur det känns och så. Nu bara lullar hon runt och är söt liksom. Vilket är bra men det ger inte mycket. Och föräldrarna kan inte riktigt veta kanske om hon mår dåligt av det.
- Ja, säger jag, det är som cancer liksom.
- Cancer?
A ser förvirrad ut.
- Ja, cancer. Man får cancer av typ allt, hur man än bär sig åt, vad man än äter eller undviker att äta så man kan lika bra skita i alla regler och restrektioner och göra som man själv tycker känns bäst. Och det är väl så med adoptioner också. Man bli typ yr om man ska lyssna på allt och läsa allt som skrivs på Internet så man kanske ska skita i det och köra sitt eget race helt enkelt.
A skakar på huvudet och förklarar att jag är belagd med Internet förbud.

2007-02-08T12:04:00.001+01:00

Fem dagar efter att vi skickat de färdiga papperna ringer jag Organisationen i smyg från jobbet. Bara för att kolla om det kommit fram. Och när det är dags för vår fina akt att resa till Kina. I fall nån har någon aning. Och får förbluffad svaret:
- Ja, de har kommit fram och dessutom skickats till Kina, vi skickade en grupp igår så nu kan ni förvänta er logg in datum om en månad eller så. Det kan ni se på hemsidan.
Jag tackar och lägger på luren. Wow, det är sant, våra papper är på väg till Kina! Vi kommer att få ett LID! Ett riktigt LID! Jag som inte ens visste vad LID var för typ sex månader sedan har längtat efter det här magiska datumet. Visst, underbart att ha klarat hemutredningen och ja, skönt att vara klar med papperssamlandet men det är ju LID man vill ha. De magiska siffrorna som bekräftar att man är med i matchen. Att man faktiskt håller på att adoptera, att man finns i statistiken och inte bara i marginalen, som nån halvseriös liten parentes. No more ”vi ska adoptera från Kina”. Nu är det snart äntligen så att vi håller på att adoptera från Kina. Och vi kommer att ha bevis för det!

Jag nästan svävar hem den dagen och köper tidningen Mama på hemvägen. Har smygläst den på biblioteket förut men nu jäklar, nu när man nästan ha LID, då är det dags. När jag kommer hem går jag in på nätet och tecknar en prenumeration på Mama och sedan ringer jag några bekanta som vi lärt känna och som också ska adoptera från Kina. Fast de ligger före oss, flera månader och har så klart redan fått sitt LID. Men M blir väldigt glad för vår skull.
-Åh vad bra att papperna kom iväg så snabbt, säger hon entusiastiskt. Nu gäller det bara hur länge vi får vänta innan vi passerat review room.
Fan. Aldrig kan man få vara glad. Vi tittar på Internet och enligt prognoserna är det typ ett år innan våra papper granskat och godkänts. Fan. Suck.

2007-02-01T10:07:00.001+01:00

Om det är sant att man kan få magsår av stress och oro (en läkarbekant till A säger att det inte är så, därav mitt tvivel) så är det ett under att jag inte fått det.
A har, märkligt nog (och relativ ogrundat) en väldig tilltro till svenska posten medan en annan inte kan sova när vår ansökan kuskar landet runt för diverse stämplar. Tänk om den kommer bort, trots rek. Brev? Vad ger rek brev för säkerhet förresten, rent praktiskt? Jag menar, en unge kan ju stoppa en smällare i en brevlåda eller i en postbil (för rek ligger väl inte på lådan?) och ka-boom, där gick ens blod, svett och förhoppningar upp i rök och man vet inte ens om det.

Självklart kan jag inte låta bli att ringa till Kinesiska konsulatet, trots att Organisationen sagt att man inte bör göra det eftersom de sällan svarar och inte pratar svenska.
Vill ju bara höra om våra papper är klara liksom. Eller till och med skickade. Vi betalade ju expresstillägg (onödigt enligt A, och Organisationen, men va fan, finns det något som kan gå snabbt i hela den här sega processen så ta mig tusan, då är det värt att betala för att det ska göra det!).
Så jag ringer och någon svarar "Hallå". På svenska. Och de pratar ju inte svenska på konsulatet. Så jag säger ursäkta, har ringt fel och lägger på. Kollar telefonnumret noga, ringer upp igen varpå jag får samma svar.
-Eh, är detta kinesiska konsulatet? undrar jag försiktig.
- Ja.
- Öh, jaha. Ja, jag ville veta om vår ansökan, för adoption alltså, av ett litet kinesiskt barn (tur att jag sa det by the way, så de inte trodde att det är en liten indier vi vill ha. Hm), om den är klar? Vi betalade expressavgift.
Det blir tyst i luren och jag blir orolig att kinesen (?) i andra änden tycker att jag är ohövlig som antyder att de är långsamma genom att ringa och fråga och påpeka att vi faktiskt betalt för express.
- När kom papperna in?
- För fyra dagar sedan, mumlar jag ödmjukt.
- Då skickar vi nog i morgon. Många ansökningar nu. Det är bra.
- Öh, ja. Jaha. Tack då.
A undrar om jag tycker att samtalet var meningsfullt. Han är lite sarkastisk när han frågar. Men märkligt nog tycker jag faktiskt att det var ganska bra, fast jag inte fick veta något direkt. Personen som jobbar på konsulatet tyckte det var bra med många ansökningar. Det måste väl vara ett gott omen, eller?

Efter lite jagande får vi även tag på en notarius publicus som inte tar en hel vecka på sig att läsa igenom papperna, stämpla (stämplar och åter mer stämplar, hur kan dessa små stämplar vara så viktiga?!?!) och dra en snodd som skulle gjort vår svenske konung stolt och lycklig genom hålen i pappret.
Voilá (eller hur det stavas), en helt färdig ansökan! Den ser väldigt fin och officiell men vi vet fortfarande inte riktigt vad en notarius puplicus gör förutom officielliserar adoptionsakter. Och i det ögonblicket bryr vi oss inte heller. Nästan andäktigt tittar vi på den där den ligger på köksbordet. A tar fram kameran och fotograferar den medan jag motar katten, som är en riktig linslus (han har nog inte riktigt kommit över att han inte fick vara med på bilderna till Kina).
Dagen efter traskar jag åter ner till postens företagsservice och skickar alltihopa i ett rek brev till Organisationen. Vi är KLARA.

2007-01-18T13:14:00.001+01:00

Jag fick detta på mailen idag från en snäll läsare – tack! Helt fantastiskt träffande texter. Fler variationer på samma tema hittar man på här

Samtal mellan två kvinnor i en värld där adoptioner är vanligast

"Nääää, men ska du föööda ditt barn, vad spännande! Vet du, jag känner en tjej som också valde att föda sitt barn, och den lilla pojken kom ut jääättefint, det gick helbra och han haaar faktiskt klarat sig och är till och med riktigt duktig i skolan också!
...Men...... fick ni inte medgivande eller? Var det din man eller du som inte gick igenom? Ja ja, du ska se nu, när du bara föder det här barnet kommer ni båda att spänna av och utredningen kommer kännas myyyycket lättare och ni kommer få ett alldeles eget adoptivbarn också!
Varifrån nånstans ska ni få barnet då? Ja just det ja, ni åker till BB... ja, tääänk vad olika det är, vi som åkte till Brasilien! Men sjukhus kan nog vara jätteintressanta dom med... maten till exempel är väl rätt bra... och läkarlatin är ju också ett spännande språk även om det säkert är svårt att lära sig innan.
Ja tänk va, ni har bara nio månader på er - hur ska ni hinna förbereda er för allt? Och hur kääänns det att inte kunna välja ålder på barnet? Men vad fantaaastiskt roligt ändå - att ni ska bli föräldrar ni med, på ert eget lilla vis. Utan medgivande och allt, ja själva gick vi igenom utredningen med glans och det känns faktiskt jättebra att ha fått sånt tydligt stöd och omgivningens godkännande... men ni klarar nog det jättebra ändå, ni har ju alltid valt era egna vägar.
Hur har ni tänkt att barnet ska klara sig utan att ha kämpat sig igenom separationer då? Ska ni lämna ungen ett tag eller skapa trauma på nåt annat sätt? Ja vet du själv skulle jag haaaa så svårt att knyta an till ett barn om jag inte kände att det klarade av separationer. Men så är jag inte så speciell som du heller.... Jag och Kalle är ju mer vanliga liksom och jag tror faktiskt inte att vi skulle vilja skaffa barn om vi inte fick den här kontakten med omvärlden som kommer med automatiskt när man får barn på vanligt sätt.
Men jag tror visst att du kommer att känna att du är riktig mamma också, trots att du inte måste tänka igenom det och motivera det så noga. Jag tror att det är viktigt att du säger som det ÄR till barnet, att du faktiskt har fött det själv och att det bara har EN mamma och EN pappa.
Men vet du aaaakta dig för sjukhussjukan, den kan man ju inte ens vaccinera sig emot och den har jag hört kan vara välllldigt skadlig för barnet. Jag kände en som..." osv.

Och här ett samtal mellan två mormödrar i en värld där adoptioner är vanligast

"Ohhhh! ska du bli mormor!!! Va kul!!!! Varifrån kommmer barnet? VA!! Ska din dotter fööööda sitt barn? Ska du bli GENETISK mormor? GUUUUD så modigt! Ja, vår familj är ju inte så ovanlig som din, vi är ju mer vanliga, så att säga, men jag är då väldigt glad att min dotter har lyckats bli godkänd.
Har ni kollat alla era gener? Nu för tiden med all modern genforskning ska du se att det går bra. Oroa dig inte. Barnet ärver nog ingenting av dina åldersprickar och neurotiska läggning. Jag har hört att sånt brukar hoppa över en generation. Har din dotter prickar? Ja men va braaaa!
GUD men TÄNK om hon spricker! Jag hörde en som sprack nästan ända upp till naveln! Fast det är nog inte så vanligt. Fast spricker dom inte lite så blir babyns huvud lite toppigt, som en oval ungefär. Men det går nog över. Tror jag i alla fall. Tror inte du?
Hur är din dotters man? Är han inte lite mörkhårig? Och din dotter blond? Ja då blir barnet rödhårigt, men det klarar dom nu i skolorna med all terapi och sånt som finns. Det blir säkert inte mobbat. Ja, tänk... en del ynglar då av sig, hihihi... kan inte hålla på sig kanske... MIN dotter har alltid haft sån karaktär! Du ska se att du kommer att tycka om barnet! Oroa dig inte!
Va? Är du glad? Ja men va bra! Jag har alltid tyckt du är så strong. Och du är ju så speciell i din livsföring redan innan detta. MEN så JAG oroade mig! Man GÖÖÖR ju det för ett litet adoptivbarn. DET slipper du i alla fall! Klart du inte behöver oroa dig så mycket som JAG gjorde.
Och SOM du har väntat!! I evigheter... det är klart att du är glad för vilket barn som helst! Jag är så glad för dig! OCH jag håller tummarna! Du ska se att hon inte spricker... etc"

Och mormödrarna fortsätter
"Men duuuu, hur har dom ordnat resan till BB?? Jag har hört att man numera nästan måste ha ett slags visum eller nått för att över huvud taget komma in på BB i Sverige. Dom skjutsas ju från det ena fullbelagda sjukhuset efter det andra. Jaha... så dom åker till Styngeröds lilla sjukstuga.. va mysigt! Ja dom har ju alltid tyckt om att campa... och lite primitivt så där.
Finns det doktor där? Oh va bra att dom håller på att utreda den frågan! Det hinner nog bli färdigt i tid. Och så tar dom väl taxi dit förstår jag. Ja jag hörde om en som fastnade i en snödriva och ... ja men DET vill du väl inte höra om nu... va DUM ja är! Men det händer nog inte din dotter. Nej då... Och efteråt kan dom ju gå på pizzerian och fira. I Styngeröd. Så treeeevligt.
Ja... och om dom inte på dom här korta nio månaderna hinner kolla läkarna kan du ju hjälpa till också. Ni måste verkligen SE TILL att läkarna finns och är bra i Styngeröd. Jag har hört så mycket om dom därute i landsbygden, och minsann inte allt är så bra. Dessutom har dom ju inte garantin som dom vanliga adoptivföräldrarna har... den här internationella pressen på sig att göra ett bra jobb. Styngeröds läkare är väl inte anslutna till nåra internationella organisationer? Eller har dom regeringar som bryr sig om vad dom egentligen gör med dom där födande kvinnorna va? Ja, ja, man ska alltid hoppas på det bästa iallafall.
Till och med på dom mörkaste ställena finns det ett och annat guldkorn. Vi håller tummarna för det. Så kuuul att din dotter valt att föda själv! Men... blir det inte fasligt dyrt där på Styngeröds BB?"

Den vanliga mormodern måste ringa upp igen
"Ja jag kände att jag bara MÅSTE prata med dig igen, för ju mer jag tänker på det så tycker jag att du är så tapper! Jag menar, ett GENETISKT barnbarn ÄR ju lite som att köpa grisen i säcken i alla fall. Om du förstår vad jag menar. Jag pratade med MIN dotter om det oxå. Men du vet, hon har ju alltid varit så ANSVARSFULL. Hon vill ju aldrig ligga någon eller samhället till LAST. Resurserna ÄR ju inte så stora, och varje BB-plats TAR ju från åldringsvården, och vet du, hon har alltid varit så MÅN om sin gamla mamma. Men nu var det ju inte politik vi pratade om, utan vi glädjer ju oss SÅ åt ditt lilla barnbarn."

2007-01-17T07:39:00.001+01:00

Åh, jag hade inte fattat att Alice-programmet var så kort!
Och åååååh, så hemskt det var!
Jag vet att det inte är lätt att få en främmande 1,5-åring i famnen, jag förstår att det är traumatiskt för barnet och jag har läst (på adoptera.nu så klart) att det inte alls är så rosenskimrande fantastiskt att bli förälder i just det ögonblicket.
Jag förstår ju allt detta, vi har pratat om det hemma och på kursen också och ändå tyckte jag det var fruktansvärt att se hur lilla Alice bara grät och skrek helt hysteriskt. Hjälp!
Det var liksom när jag satt där (A hade inte kommit hem från jobbet än, de är inte riktigt barnprograms-anpassade på hans jobb, så jag och katten bänkade oss framför tvn) som det gick upp för mig allt som jag läst och hört, att det stämmer! De små barnen har inte bett om att få nya föräldrar. De vill inte vara hos människorna som ser märkliga ut, gråter (det kommer jag garanterat att göra!) och håller dem hårt intill sig på ett sätt de inte är vana vid. De tycker inte att de har det dåligt på barnhemmet för det är invant och tryggt. Oh shit liksom, har jag varit orolig inför anknytningen tidigare så är jag bokstavligen helt darrig nu. Hur ska det gå?!?! Hur kunde de godkänna oss för det här?! Måste man inte vara…typ väldigt vuxen för att klara detta?
- Jag tror inte vår hemutredare riktigt fattade detta, sa jag upprört till A efter att ha förklarat hur förskräckt och orolig jag med ens blivit. Jag menar, hur det går till! Tror du verkligen att hon skulle godkänt oss då?
- Klart hon hade gjort, vi är väl inte sämre än någon annan?!
- Näää, men kommer du ihåg kursen, alla andra där var ju så himla vuxna liksom. Vi är ju inte det. Vi pensionssparar ju inte ens.
- Jag gör, invände A helt onödigt för det var ju inte ens det vi diskuterade. Men va fasen, kan man inte ta med en leksak och ge henne när de räcker över henne?
- Eller honom, påpekar jag strängt eftersom vi sagt att det kaaan ju bli en pojke och vi gärna blir föräldrar till en liten kille, men visst. Det kanske är bra. Något lite skramligt och lagom spännande. Hm. Men varför gör inte de andra föräldrarna det? Om det funkar?
- De kanske inte har kommit på det? föreslår A. Eller så är det inte tillåtet. Fast varför skulle det inte vara det?
- Jag ska köpa en skrammelsak, en sådan där nyckelknippa kanske eller nån sådan där bur-aktig sak med bjällra i, det tror jag alla barn tycker är intressant, säger jag bestämt. Så ger jag henne…
- Eller honom!
- …henne eller honom den och så kommer han eller hon sitta där i min famn och vara helt glad medan du filmar.
- Jag vill inte filma, protesterar A, jag vill hålla först! Du får inte vara först bara för att du är mamman! Det är inte rättvist!
- Hör här, säger jag, fattar du hur viktigt det är för ungen att ha den där filmen, när han eller hon träffar sina nya föräldrar för första gången?! Hon kommer att titta på den jämt! Och jag tror inte hon vill vara den eeeeenda ungen från vår omgång som inte har någon film.
- Klart hon ska ha film, säger A, men vad…
Så tystnar han och minns hur det var i somras, när jag skulle filma då han och C åkte vattenskidor och först lyckades få det alldeles svart trots att linsskyddet inte ens var på och sedan, andra försöket, på något mystiskt vis fortfarande inte fick bild utan bara spelade in ljudet trots tydliga instruktioner. Sedan började det regna och de skulle inte åka mer. A var sur i två dagar.
- Och nu gäller det ju lite mer än vattenskidor, påpekar jag och A blänger.
- Fan, du får väl börja då. Men i så fall ska jag byta första blöjan OCH bada ungen första gången!
- Visst, säger jag belåtet. Visst, visst älskling.

Längtar till del nummer två av Alice ikväll.

2007-01-09T11:39:00.001+01:00

Är det okej att tycka hela det här papperssamlandet är rätt jobbigt faktiskt? Någon skrev att deeeet är iiiiinga problem, man bara tar en dag och ringer runt och sen är det klart, typ. Hm. Men om man jobbar heltid, kontorstider då, och har väldigt begränsad möjlighet att ringa privatsamtal från jobbet? Då är det rätt slitigt och drygt faktiskt. Inte för att jag vill skrämma upp någon men så här har vårt papperssamlande sett ut i korta drag:

Vigselbevis: Övertalning av pastorsexpeditionsdam som ansåg sig veta mer om adoption än vår organisation. Flera samtal innan hon är övertygad och skickar skiten.

Utdrag ur polisregistret: Papperstrassel i kopieringsmaskinen (igen, när ska de byta ut den?!) när jag kopierar passen en kväll efter att kollegorna gått (de såg väldigt förvirrade ut när jag sa jag skulle stanna kvar efter och ”göra klart lite, brukar befinna mig utanför jobbet en sekund över fem ungefär). Faxar papperna och väntar. Efter rätt många dagar ringer jag och frågar var utdragen har tagit vägen. Visar sig att vi har blivit bortglömda trots fax och betalning. Får faxa en gång till (av okänd anledning) och vänta ytterligare nio dagar innan de dimper ner i lådan.

Utdrag ur dopbok: Intensivt surfande på nätet för att ta reda på vad en dopbok är. Får sedan svaret här i bloggen, tack alla!
Fem samtal för att lokalisera A:s utdrag (han har flyttat mycket och visste inte riktigt var han var född eller vilket stift/församling det var), ett för mitt. Papperna kommer efter ett par dagar men räkningen för mitt saknas (har blivit skickat till fel adress?!?!). Två samtal innan ny räkning skickas (jag är både ärlig och rädd för kronofogden).

Arbetsgivarintyg: Mycket svammel och vita lögner om varför vi behöver dessa. Trots tydliga muntliga instruktioner blir det fel, A:s får skrivas om tre gånger (deras lönetant har knappt ledsyn så jag tror det var anledningen), mitt två gånger. Sura miner från lönekontoren som inte alls förstår hur bråttom det är.

Läkarintyg: samma som för hemutredningen fast på annan blankett. Självklart måste den göras om för annars hinner det bli för gammalt. Märkligt.
Vi har fortfarande varken aids eller fågelinfluensa men snälla doktorn tabbar sig, minns plötsligt A:s jorgubbsallergi och skriver in att han är allergisk (men inte mot vad) varpå organisationen säger att vi måste ha ett specialistintyg.
Ringer tillbaka till snälla doktorn som inte har någon ny tid för A på flera veckor.
I desperation inviger vi en läkare på A:s jobbs företagshälsa i vårt problem och hon gör då, på organisationens inrådan (de tycker inte heller att just jordgubbsallergi är något man nödvändigtvis måste ta upp), ett nytt intyg och A är därmed friskförklarad. Jag oroar mig dock för vad kineserna ska säga om att vi har olika läkare, speciellt då när mitt intyg är gjort av en manlig och A:s av en kvinnlig men, men, inget att göra något åt nu.

Ekonomisk redovisning: Ger oss gråa hår. Totalt. Ringer organisationen tre gånger (skäms åtminstone tredje gången) för att fråga olika saker.

Något mer jag har glömt att ta upp?! Ja, passfotona. Vi hittade vars ett i en bra-att-ha-låda och C scannade och skrev ut på sin fotoskrivare. Sköööönt att slippa automaten!
Det enda jag tycker är riktigt enkelt är att skriva det personliga brevet. Tio minuter och både vi och organisationen är helnöjda.

Phu!

2007-01-08T19:46:00.000+01:00

Åh, onsdagarna är mina nya lördagar! Fram med popcorn och mysfilten för nio onsdagar i rad ska svt1 visa serierna om Alice från Kina.

Kan knappt tro det, ska vrålstirra och njuuuuta av kinatjejen och hela historien. Måste köpa nya videoband också förresten så jag kan spela in. Fasen också att jag inte köpte den där inspelningsbara DVD-spelaren som A önskade sig i julklapp åt honom men det gick liksom inte alls ihop med vår sparplan (som i ärlighetens namn mest existerar på pappret än så länge men det är ju tanken som räknas). Men kanske nån kompis har? Måste ringa runt och kolla. Och ringa mamma så klart, så att hon inte missar det. De måste ju få se hur det går till och hur deras blivande barnbarn kommer att se ut. Åååååh, läääängtar till onsdag!

Här är mer info om programserien och här kommer sändningstiderna:

Alice från Kina (1:3)- 10 jan kl 18.05

Alice från Kina (2:3)- 17 jan kl 18.10

Alice från Kina (3:3)- 24 jan kl 18.10

Alice åker till Kina (1:3)- 31 januari kl 18.10

Alice åker till Kina (2:3)- 7 februari kl 18.10

Alice åker till Kina (3:3)- 14 februari kl 18.10

Alice börjar skolan (1:3)- 21 februari kl 18.10

Alice börjar skolan (2:3) 28 februari kl 18.10

Alice börjar skolan (3:3 - 7 mars kl 18.10

2007-01-03T09:33:00.001+01:00

Hm, bytte till nya versionen av Blogger och nu ser länkarna märkliga ut....?! Nån som vet varför och hur man lättast åtgärdar det?!?!

2007-01-03T09:22:00.001+01:00

När det är dags att ta fotona för adoptionsansökan inser vi att vi behöver hjälp. Vi ska ju vara med på bilderna båda två liksom och det där med självutlösare på kameran är waaaay to avancerat för oss som dessutom tappat bort bruksanvisningen för länge sedan.
Alltså bjuder vi in C på brunch en söndag. C blir väldigt glad. Och mycket överraskad. Extremt överraskad när han inser att brunchen bara är en förevändning för att han ska agera fotograf i vårt superviktiga hemma-hos-reportage. Först blir han besviken över avsaknaden av ägg och bacon men efter lite lirkande lyckas jag få honom att förstå att detta är en stor ära, att han kommer ha en historisk roll i vår adoption. Och han kapitulerar.

Tillsammans läser vi instruktionerna. Självklart har jag läst på, alltså på nätet. På adoptera.nu duggar råden tätt och jag har förstått att husdjur är totalt tabu. Om det syns så mycket som ett enda litet katthår på ett foto kommer vi inte att få något barn.
Detta leder till dagens första konflikt (om man inte räknar avsaknaden av bacon) för medan jag absolut inte vill riskera något och därmed vill förpassa katten till badrummet protesterar både A och katten. I instruktionerna från Organisationen står det nämligen inte ett ord om att detta stränga förbud. Skumt. A tycker inte att adoptera.nu verkar vara världens mest tillförlitliga källa och tycker det är idiotiskt att låtsas som om vi inte har katt. Katten har parkerat sig i Cs knä och visar tydligt att han är beredd att agera modell. Efter lång diskussion går C, som börjar bli hungrig, in på min sida och den sura katten låses in i badrummet tillsammans med matskålar och kisslåda.
Iförda finkläder (tjafs om att A inte strukit sin skjorta vilket kanske kommer att synas under kavajen?) och med nyputsade skor (tjafs om att jag inte får ha mina nya stövlar för att det enligt A ser för ”poppigt” ut så jag får byta till tantiga finskor) poserar vi lydigt i soffan, framför tvn och på balkongen. Vi bläddrar i böcker, tittar på varandra, titta på lekplatsen nedanför balkongen, tittar soligt leende på C och det känns faktiskt helt ok när vi kommit över den värsta stelheten.
Faktum är att vi verkar som gjorda för modellandet. CCAA kommer att bli alldeles bländade av de perfekta bilderna och ge oss det vackraste, smartaste och snällaste barnet av alla. Troligen kommer vi att få gå före i kön också, när de ser våra bilder i reviewroom blir de säkert så imponerade att de liksom går direkt med vår akt till dem som delar ut barn och sedan ringer de oss direkt och säger att snälla, kan ni komma på måndag?!
Belåtet ber jag att få se bilderna innan klädbytet inför köksscenerna och C kopplar lydigt kameran till den bärbara datorn. Och till min oerhörda förvåning ser vi inte alls ut som vi gjorde när man kikade i digitalkamerans lilla display. Faktiskt ser vi ut som kompletta idioter.
- De här kan vi inte skicka! utbrister jag förtvivlat. Kolla, jag ser skittjock ut! Och alldeles rödflammig. Och vi ser inte kära och ansvarsfulla ut, vi ser…faktiskt efterblivna ut!
- Larva dig inte, säger A och himla mer ögonen mot C. Varför är tjejer så nojjiga så fort de är med på bild? Det är minsann inget fel på…
Nu är han framme vid datorn och hejdar sig mitt i meningen.
- Åh fan, det ser ut som om jag är puckelryggig! muttrar han och jag nickar i medhåll.
- Lägg av, det är ju ingen skönhetstävling heller, tycker C och sneglar hoppfullt mot kylen. Ni får ju en unge i alla fall, eller hur?
Jag spänner ilsket ögonen i honom.
- De MATCHAR faktiskt föräldrar och barn!
- Ja, instämmer A, och dessutom kan de faktiskt begära in specialistintyg för olika saker. Det hade jag gjort om jag hade sett de här bilderna. Undrar om det är den kavajen som får ryggen att se märklig ut eller...
Det hjälper inte att C försöker tala om för oss att vi överreagerar, matchningsvinkeln har skrämt A också och det är bara att köra igång igen.

Fyra timmar, tre klädbyten och en del trolleri av C i det eminenta datorprogrammet Photoshop senare beställer vi pizza (brunch känns fel när det är mörkt ute i vilket fall som helst) och släpper ut katten som resignerat och somnat under badkaret.
Vi har fått ihop sex bilder som vi båda tycker är acceptabla: Ett i köket där jag lagar mat ivrigt påhejad av min käre make, två i vardagsrummet, iklädda finkläder och fåraktiga flin, ett i arbetsrummet där vi surfar på en sida om Kina (smörigt och smart va?! Fast det syns tyvärr knappt på bilden vad det är för web-sida) samt två utanför vårt hyreshus (C borde få noblepriset eller något för att han lyckas få dessa att se lummiga och gulliga ut).

När C reser sig för att gå kastar han en blick på instruktionerna igen.
- Ni har sett att ni ska skicka med två passfoton var också va?
A och jag ser förtvivlat på varann. Åh nej, inte fotoautomat ovanpå detta också!!!

2006-11-09T11:41:00.001+01:00

Jag har varit sjuk. Influensan slog till precis när vi skulle dyka in i papperssamlandet jag låg där skakande av frossa med kräkhink bredvid sängen.
- Jättebra, sa A som inte alltid visar sin mest ömsinta sida när han tänker praktiskt, då kan du ju passa på att ringa runt till alla ställen när du ändå bara är hemma.
Och så skuttade han iväg till jobbet, hur frisk och kry som helst. Grrrrr.

Av rent praktiska skäl tvingades jag skjuta upp ringandet en dag (man kan helt enkelt inte prata i telefon när man spyr) men dag två samlade jag kraft och, uppstöttad av oräkneliga kuddar och med en nöjd katt i knät, började jag beta av listan.
Först ringde jag min födelseförsamling eftersom det var där vi gifte oss (ska brudens föräldrar betala bröllopet får bruden minsann gifta sig ”hemma”). Vi hade bestämt oss för att inte slösa tid på att leta upp det förbaskade vigselbeviset (måste bli mer organiserad av mig, vi tappar jämt bort allting! Det funkar inte när man blir mamma. Kommer det med mamma-hormonerna eller bör vi anmäla oss till någon kurs?) utan helt enkelt beställa ett nytt.
- Ja, hej, jag heter S och gifte mig med A i er församling förra året. Vi hittar inte vårt vigselbevis och eftersom vi ska adoptera så skulle vi behöva ett nytt.
Kände mig stolt över min ärliga approach, hade tänkt säga att det kommit bort i flytten, brunnit upp eller något liknande som lät mer dramatiskt än slarvigt men, men, kom fram till att de på pastorsexpeditionen ändå inte har något inflytande över om vi får adoptera eller inte så det var lika bra att säga sanningen.
- Ni behöver inget vigselbevis för att adoptera, svarade pastorsexpeditionstanten.
- Ööööh, mumlade jag och slet papperssamlarlistan från katten som höll på att strimla den till konfetti i mitt knä. Hade jag feberhallucinationer? Stod det inte kopia på vigselbeviset på listan? Jo, mellan avtrycken av små kattänder stod det just så, tydligt och klart.
- Jo, sa jag, det står det. Kan vi få ett nytt tack?
- Nej men det är inget juridiskt papper, svarade damen bestämt, de menar att ni ska skicka ett papper som finns på skattemyndigheten. Ring dit.
- Men… Jag tvekade. Alla adoptivföräldrar är kanske inte lika trögtänkta som jag. Och alla har definitivt inte nästan 40 graders feber när de ringer. Men Organisationens instruktioner har, vid genomläsning i icke-febrigt tillstånd verkat väldigt tydliga. Kan det verkligen vara så att de skriver vigselbevis men menar något annat?
- Jag tror faktiskt att de menar vigselbevis för det står vigselbevis här, sa jag så övertygande jag någonsin kunde och längtade efter en treo. Eller två. Eller kanske ett helt rör när jag ändå är på gång.
- Nejdå, de menar ett papper från skattekontoret, ring dit. Tack så mycket.
Förbluffad insåg jag att hon lagt på.
Efter en plågsam färd till badrummet och intag av två treo (det stod på paketet att man inte skulle ta mer än två och min nya ansvarsfulla livsstil innebär att jag lyder sådana råd) samt en power-nap på ca två timmar ringde jag skattekontoret i stan och fick reda på att det inte finns något sådant papper, alltså ett papper på att vi är gifta.
- Då får jag skicka ett personbevis var, sa den trevliga skattekillen. Där står det ju vem ni är gifta med och sedan vilket datum.
Kisande studerade jag Organisationens instruktioner igen. Nä, vigselbevis. Singular. Ett papper. Kan inte vara dessa personbevis de menar.
- Ska jag skicka dem? undrade killen.
- Kostar det något? frågade jag som börjat föra kassabok över hur mycket adoptionen kostar oss (vuxenpoäng så det skvätter om det! Vet inte varför jag fick den här idén men nu är jag igång. Vet inte om jag ska räkna med utebliven inkomst dock)
- Nej, säger han och lät aningen förvirrad.
- Skicka det då tack.
Jag la på luren, tog ett djupt andetag och ringde pastorsexpeditionen igen. Den trevliga approachen var ett minne blott.
- Det ÄR ett vigselbevis jag ska ha, var snäll och skicka det IDAG, det är bråttom!
- Men, sa damen snorkigt, det är ju inget juridiskt papper…
- Det skiter Kina i! De vill även veta vem som ska ta hand om vår unge när vi dör, tror du det är juridiskt va?! Snälla, skicka bara pappret! Organisationen säger att de vill ha det och vi får väl utgå från att de har koll?!
Damen lovar muttrande att skicka och jag sjönk ner i feberyra igen efter att ha mailat A att han fick beställa ur dopböckerna via Internet. Phu!

2006-10-18T09:10:00.001+02:00

Och så har det börjat.
Vi tittar igenom listan med uppgifter och försöker dela upp dem. A får i uppgift att hitta vårt vigselbevis. Jo, vi vet att vi fått ett men det var verkligen anskrämligt ful med en hiskelig och nästintill skrämmande Jesusbild i guldtryck. Jag troooor att bilden på det ska föreställa att Jesus ger oss sin välsignelse och det är schysst men han såg mer sträng än mild ut och prästen borde ha gått en textningskurs innan han skrev sådana här dokument och… Ja, summan av kardemumman är att jag efter bröllopet tänkte att ”jaja, det där urfula pappret är ju inget vi har direkt nytta av” och stoppade undan det i någon garderob. Eller låda. Eller kartong. Och eftersom A inte kan ringa ostört (den som uppfann det öppna kontorslandskapet har uppenbarligen aldrig försök genomföra en adoption utan att hela världen ska få reda på det) får han leta-vigsel-bevis uppgiften medan jag ska ringa olika register.
Vårt första gräl uppstår när A helt i förbifarten säger att han ska försöka hitta vigselbeviset i helgen.
-Vaddå i helgen?!? utbrister jag. Du måste göra det NU förstår du väl?!
- Vaddå nu? Nu ska jag ju gå och lägga mig. Och i morgon ska jag först jobba och sedan träna. Och sen i veckan är det ju det där projektet på jobbet så jag kommer att behöva jobba över och när jag kommer hem sent kan jag ju inte börja tömma garderober och så.
- Du måste hoppa över träningen, säger jag bestämt. Fattar du inte, varenda sekund är viktig! Ju längre tid detta tar, desto längre tid får vi vänta. Och väntetiderna i Kina kommer bli oääääändliga!
- Hur vet du det?
- Det står på Internet.
A blänger surt.
- Du borde förbjudas att använda Internet. Du är helt internetifierad. Adoptions-site-beroende!
- Det är jag inte alls, fräser jag på bästa 6-årings-manér. Men jag tycker vi har väntat länge nog. Nu kan vi faktiskt påverka själva. Då kan vi väl jobba undan snabbt? Om du bara skippar träningen och hittar det förbannade vigselbeviset så fixar jag resten. Jag lovar! Och förresten så behöver du inte träna, du är ju redan vältränad! Skitsnygg tycker jag...
A ser skeptisk ut men med smicker kommer man långt. Han lovar att komma direkt hem från jobbet och systematiskt, på värsta CSI viset finkamma lägenheten tills han hittar la vigselbevisa. Bra. Nu ska jag bara räkna ut var man hittar utdrag ur dopboken? Vad är en dopbok? Vem har dem?!

2006-10-16T10:02:00.001+02:00

Vi har skrivit ett kontrakt med Organisationen. I kontraktet stod det, rätt översatt från adoptionska till svenska, att de inte på något vis tänkte ta ansvar för att vi kommer få något barn. Det var så många undantag och så många meningar som i klarspråk meddelade att nej, det kommer troligen inte att bli någon kinaunge för oss och blir det inte det får vi inga pengar tillbaka. A såg lätt förfärad ut när han läste igenom det (jag ville skriva på innan jag ens läst det men den mer ansvarsfulle av oss hejdade mig) och vi var tvungna att konsultera min pappa. Som konstaterade att ja, han skulle då aldrig ha skrivit på ett kontrakt i den storleksordningen (rent ekonomiskt) på de villkoren men att vi väl inte direkt befann oss i ett läge där man kunde varken förhandla eller pruta. Så vi skrev, med lite lätt darr på handen, på och sedan betalade A den största räkning vi någonsin fått (var faktiskt tvungen att ta en skärmdump på den och spara).

Nu är vi verkligen officiellt igång!

2006-10-09T18:22:00.001+02:00

I fredags kom vårt medgivande med posten så vi passade på att fira lite till, när vi nu hade det skriftligt liksom. Det är ju det man ska göra säger folk till mig stup i kvarten, passa på att göra saker man inte har tid till sedan när man får barn. Vi antog att champagnefirande tillhör den kategorin så vi körde på.

Nu är det dock måndag igen och vi har begett oss in i Pappers-samlar-land. Eller i alla fall en förort till Pappers-samlar-land. Jag ringde Organisationen i fredags ivrigt hoppande upp och ner med medgivandet i handen, glatt hojtande osammanhängande ord. Vad jag ville ha fram var frågan: Vad gör vi nu?! Och mirakulöst nog så fattade handläggaren detta. Talar leende (ja, ibland kan man faktiskt se leenden genom telefonluren, visste ni inte det?) om att nu ska vi skicka in hemutredningen tillsammans med fullmakten och läkarintygen vi gjorde för hemutredningen.

Alltså har jag idag tagit med hemutredningen, noggrant instoppad i en mapp (har lärt mig lite sedan vi fick fläckar på hemutredningsansökan) till jobbet för kopiering.
Problem som står framför mig:
1. Ingen på jobbet vet att vi ska adoptera så jag måste kopiera hemutredningen i smyg.
2. Vår kopieringsapparat är väldigt temperamentsfull, det tillhör definitivt inte ovanligheterna att den både skenar och slår bakut.
3. Vår kopieringsmaskin verkar avsky mig.

Jag väntar till de andra kilar ut för att röka. Himla skönt att man aldrig fallit in i sådana ovanor. Det skulle inte hemutredaren ha gillat minsann… Hm, hemutredaren. Hemutredningen! Jag kommer på vad det var jag skulle göra och sliter hastigt upp mappen ur min väska. Alla papper flyger ut på golvet. En intet ont anande kollega som går förbi böjer sig ner för att hjälpa mig samla ihop dem.
- Neeej! tjuter jag åt kollegan som tar ett skrämt skutt bakåt. Inser att jag måste förklara mitt beteende.
- Alltså, du hinner inte plocka upp för…Camilla ville att du skulle leta upp henne med en gång. Det gällde det där mötet du vet?
- Vilket möte?
- Inte vet jag, fräser jag och samlar ihop papper med en sällan skådad hysteri. Fråga Camilla! Skynda dig!
Kollegan knatar iväg med en bekymrad rynka i pannan. Kommer på att han sitter med på lönesamtal och inser att jag nog inte ska räkna med någon jätteökning i år.
Med papperna slarvigt instoppade i mappen ilar jag bort till kopieringsrummet. Fan också, maskinen är inte påslagen! Nu kommer det ta ett halvår för den att köra igång. Trycker irriterat på on knappen, hårt och bestämt. Maskinen piper motvilligt och kör igång. På displayen blinkar ett retligt ”Värmer upp”. Efter evigheter försöker jag trycka min kod men maskinen piper surt till svar och orden ”Vänta fyra minuter” syns i displayen. Grrrrrrr! Kollegorna lär ju vara tillbaka innan dess. Det är skitkallt ute (fast det nyss var sommarvärme, märkligt).
Hoppar lite jämfota av otålighet medan jag väntar. Försöker lista ut vilken ordning papperna ska ligga men ger upp. Inser att sidorna är numrerade, milde tid så fiffigt. Lyckas få dem i rätt ordning och ska just lägga dem, med texten uppåt, i den där lilla luckan man använder när man ska kopiera flera sidor när Camilla sticker in huvudet i kopieringsrummet. Hon ser något irriterad ut.
- Sa du till Per att jag ville prata med honom?!
- Eh, ja, sa du inte det?
- Är du knäpp eller? Jag har ju varit hos tandläkaren och kom just!
- Öh, jasså, hoppsan ja, då missuppfattade jag visst.
Camilla ser konstigt på mig, skakar lite på huvudet och försvinner sedan bort i korridoren. Jag hör hur de andra kommer tillbaka från rökpausen så jag slänger ner papperna i luckan, knappar hysteriskt in min kod, slår fel två gånger, fattar inte det, var det inte början av telefonnumret till killen jag var kär i när jag gick i sjuan jag hade som kod? Kattens födelsedag då? Faaaan, mormors namnsdag? Jaaaa, bingo! Trycker på knappen och maskinen börjar mata.
Pia sticker in huvudet.
- Ska du kopiera mycket eller? Undrar hon samtidigt som hon kikar mot högen av färdigkopierade papper.
- Nädå, säger jag hastigt och rafsar ihop papperna samtidigt som maskinen ger upp ett triumferande tjut.
- Oj, säger Pia förstrött, ett papper verkar ha fastnat. Hoppas det inte var något viktigt för den bränner ju oftast sönder dem.
Jag känner hur jag börjar kallsvettas i panik. Kan man få en ny hemutredning om man berättar att kopieringsmaskinen åt upp den förra? Eller ogiltigförklaras utredningen om man slarvar så?
Med de färdiga kopiorna under armen (är det ok om hemutredningen är okomplett och skrynklig när man skickar in den till Organisationen?) och svetten lackande bryter jag mig in i maskinens innanmäte med våld. Var är det jävla pappret? Har det redan förvandlats till aska? Som i Harry Potter eller vilken bok det nu var. Fan, fan, fan! Hur kan arbetsplatser vara så oansvariga, bara sätta in livsfarliga maskiner så där, utan att utbilda personalen? De borde ha en speciell person som skötte kopieringen åt folk. Någon som hade kopieringskörkort liksom. Körkort för tung kopieringsmaskin. Det vore ju väldigt bra för dels skulle det skapa fler jobb och det behövs ju i Sverige och dels skulle det skona många människors nerver.
Jag kan inte se pappret. Jag vet inte var man mer kan öppna. Jag är redo att börja storgråta och ge upp drömmen om en liten Kina-unge när jag hör steg bakom mig.
- Behöver du hjälp?
Vaktmästaren! Han kan allt om trilskande kopieringsmaskiner. Knappt har jag hunnit nicka med förkrossande olycklig min och hasplat ur mig att pappret är superviktigt förrän han har öppnat en massa hemliga luckor och plockat ur mitt papper, helt oskatt och fint. Knappt ens skrynkligt (vilket är mer än man kan säga om papperna under min arm men man kan faktiskt stryka papper). I en handvändning har han dessutom kopierat det och sedan, när han räcker över de dyrbara dokumenten säger han lågt och med en förtrolig blinkning:
- Min systerdotter och hennes man adopterade från Korea förra året. En underbar pojke fick de. Lycka till!
Och så är han borta lika fort som han dök upp.

2006-10-05T14:44:00.001+02:00

Tanten är fortfarande sjuk (tvingar A till att ringa och fråga så att jag ska slippa prata med Tara-damen igen) så jag tar itu med projekt Ringa-nämnden. De ska veta säger folk, det ska finnas en styck sekreterare där ute som vet och henne/honom ska jag ha tag på.
Jag ringer kommunens växel, aningen osäker på vem jag ska be att få prata med.
- Eh, ja, hej, jag… alltså, min man och jag ska adoptera, om vi får medgivande alltså, och nu undrar jag om vi har fått medgivande. De hade möte i förrgår och eftersom vår utredare är sjuk…
Jag känner att jag låter fjortonårig och helt osammanhängande och jag förstår om personen i andra änden tänker att ”Jisses, hur kan den förvirrade människan ens komma på frågan för adoption?”
- Ja, det blir väl socialnämnden då va?
- Öh, ja, jag tror det…
Hur ska jag veta det? Hade jag vetat det hade jag väl ringt direkt dit, tänker jag förvirrat.
- Jag kopplar.
Plötsligt får jag en annan människa i luren och efter att återigen ha stammat fram mitt ärende blir jag kopplad till en tredje person.
- Sekreteraren är inte här.
Men hallåååå! Vad är detta?!
- Är hon också sjuk?
Blir lite orolig över om det är någon epidemi som rasar inom de sociala myndigheterna. Eller kanske en komplott?! Någon vill att vi inte ska ha barn och kör med biologisk krigföring, typ virus och så, mot de som bestämmer.
- Nej men hon sitter i möte resten av dagen.
Okej, ingen epidemi. Men vad hjälper det mig.
- Men vem kan då tala om för mig om vi fick ja? Undrar jag undergivet och försiktigt.
- Er utredare får ju svaret och sedan skickas det hem till er.
Jag tror inte att den här damen läser tidning men hon låter ungefär lika engagerad som jag skulle göra om jag skulle prata om frimärkssamlingar.
- Men utredaren är ju sjuuuuk! protesterar jag.
- Ja, men då får ni brev hem.
- Nej men vänta! Det kan ju ta flera dagar! Och det är ju snart helg! utbrister jag förtvivlat. Vi måste få reda på detta! Jag kan fatta att du kanske inte tycker det är så viktigt, du kanske har en hel hop ungar eller kanske har bestämt dig för att inte ha barn men vi vill ha barn och det här beslutet avgör om vi får det eller inte! Det är faktiskt otrooooligt viktigt för oss så snälla, hämta någon som kan titta i ett papper och svara!!!
Det blir tyst i luren och jag inser att jag troligen förstört alltihopa. Nu hatar oengagerad dam nummer två mig och jag kommer aldrig få svar. Alternativt kommer hon att se till att vi inte får godkännandet.
Och faktum är att just nu bryr jag mig nästan inte. Varför fattar de här människorna inte hur viktigt detta är?! Varför är de så likgiltiga???
Så ljuder damens stämma i telefonen igen och jag kan knappt tro att det är sant när hon säger:
- Förlåt mig, jag förstår hur viktigt det är och att det är jobbigt att vänta. Kan jag få ditt mobilnummer så ska jag försöka ta reda på om ni fått medgivandet.

Tjugo minuter senare ringer hon tillbaka. Vi har fått vårt medgivande.

2006-10-04T15:39:00.001+02:00

Nu är det ju eftermiddag. Och tanten har inte ringt. Så, fast jag inte tänkt göra det, ringer jag. Hon svarar inte. Efter en millisekunds tvekan ringer jag växeln i stället.
- Hon är sjuk idag, säger en oengagerad dam i andra änden av tråden.
Sjuk?!
- Men vi skulle ju få vårt medgivande idag! protesterar jag lamt. Alltså få veta vad nämnden sa.
- Ni har säkert fått medgivande, säger damen, fortfarande i samma oengagerade tonfall och jag ser för min inre syn hur hon sitter och bläddrar i Amelia samtidigt som hon pratar med mig. Eller nä, inte Amelia, vad heter den där andra tidningen, den för tanter?! Tara! Hon sitter där och läser Tara och säger att vi har fått medgivande fast hon inte vet vem vi är ens. Vi kan ju vara ett par där han har testickelcancer och hon håller på att återhämta sig från tyfus! Eller ett par som haft fyra biologiska barn som blivit omhändertagna av socialen. Hur kan hon säga att vi har fått medgivande bara sådär, tänk om jag tror på henne och så firar vi järnet och sedan är det fel, vi har fått avslag och kommer få leva utan barn resten av vårt patetiska liv! Det borde vara kriminellt.
Jag harklar mig och säger morskt:
- Det är möjligt att vi har fått medgivande men vi skulle faktiskt vilja ha ett säkert besked. Som du säkert förstår.
- Nåja, hon är i alla fall sjuk så hon har inte varit här och kollat mailen eller öppnat sin post.
- Du skulle inte kunna kolla hennes post då? föreslår jag och kan själv höra desperationen i min röst.
Hennes iskalla tystnad får mig att inse att jag gått för långt. Jag mumlar ett tack och lägger på. Verkar inte som om vi ska fira i kväll heller.

2006-10-04T11:19:00.001+02:00

Hon har inte ringt.

2006-10-03T10:59:00.001+02:00

Idag är det nämndmöte.

Jag har köpt bubbel, eller ja, Pommac, eftersom jag inte hann till Systemet innan de stängde men det är ju tanken som räknas. Det ska skålas. Frågan är bara när (såg ni?! Jag skrev inte om utan när!).
Utredningstanten har lovat ringa och meddela så vi slipper vänta på Brevet. Men hon har varnat oss att hon kanske inte får reda på det idag. Nämndmänniskorna har nämligen ibland möten som drar ut på tiden och vips så är det efter gå-hem-dags för tanten och hon har inte fått något besked.
- Men strunt i det ni, säger hon glatt, ni kommer ju få godkänt så ni kan fira i kväll i alla fall. Jag lovar att äta upp min hatt om ni inte får godkänt!
Ok, hur betryggande känns det då? Inte alls därför att
1. Tanten bär inte hatt (även om det troligen skulle klätt henne)
2. Vad fasen är det för tröst att hon käkar hatt om nämnden bestämmer att jag inte kommer att bli mamma?!?! Svar: Nada så klart.

- Här ska minsann inte firas förrän vi säkert vet, muttrar jag.
A, som svängt från orolig till orubbligt säker menar att vi kanske inte ska fira alls, bara se det som en punkt på den oändliga att-göra-för-att-någon-gång-i-den-avlägsnaste-framtid-man-kan-tänka-sig-få-ett-adoptivbarn-listan och gå vidare med vardagen. Men jag vill fira. Faktiskt. Det är inte så mycket att fira i den här oäääändliga processen så man får liksom passa på. Måste bara få beskedet först.

Huuuuuuuur ska jag få något gjort på jobbet idag!?!?!

2006-10-02T12:36:00.001+02:00

Jag är absolut kolugn inför nämndmötet. Det är ju, som tanten säger, bara en formalitet.
De går i 99,99% av fallen på utredarens rekommenderade linje. Och det finns inget som skulle kunna få dem att ge oss avslag har hon försäkrat.
Vi har inga konstiga sjukdomar, inga stora svåra familjetrauman och hyfsade jobb. Vi har rätt ålder och har varit gifta ett tag. Vi är psykiskt stabila eftersom vi hoppat över IVF (obs! Inte mina ord utan utredar-tantens). Vi är adoptivföräldra-drömmen personifierade (återigen tantens ord när hon försäkrar mig att de kommer ge oss medgivandet).
Så jag är jättelugn. Så lugn att jag inte ens har frågat A om han är orolig. Gör det i förbifarten och han svarar:
- Ja, alltså egentligen har vi väl inget att oroa oss för men lite läskigt är det ju ändå…
Jag nästan dör. Va?!?! Är han orolig?! Han är ju den lugna av oss! Om han är orolig måste det finnas orsak! Fan! Kommer inte kunna sova förrän vi vet nu.

2006-09-29T07:48:00.001+02:00

Jag visar A testet men han är skeptisk redan innan han får reda på vem som gjort det. När det går upp för honom att jag själv knåpat ihop det diskvalificerar han det helt. Onödigt tycker jag, det är ju ändå en test och vi behöver en sådan.
Jo, medger A, men jag kanske kan hålla med om att det är något vinklat, detta test? Hm.
- Älskling, det är inte det att jag har något emot Kina, säger han, men vi kan väl sätta oss ner och gå igenom alla våra alternativ?
Hm igen, är det inte det vi gjort det senaste halvåret?! Men visst.
Vi stryker Colombia/Brasilien. Inte för att det är dåliga länder (speciellt inte Brasilien med åtta månaders väntetid) utan för att man måste vara i landet i upp till åtta veckor. Personligen är jag mer än gärna åtta veckor i Brasilien, any day. Men min chef har nog lite andra åsikter. Ärligt talat vet vi faktiskt inte hur folk löser det?! Jag menar, barnbeskedet kan komma typ när som helst och sen ska man resa direkt efter, hur går det till? Går man inte till chefen och säger ”Hej svejs, på måndag åker jag till Brasilien en sväng. Vi ses om sju-åtta veckor. Ni fixar vikarie va?!”
Min chef hade inte blivit glad. As chef hade troligen fått en hjärtattack och dött. Då hade hela firman gått omkull och A skulle visserligen kunna resa till Sydamerika men inte ha något jobb när han kommer tillbaka. Hm, nej det går inte.
Thailand verkar trevligt men vi är båda överens om att vi inte vill vänta i Sverige på att få skicka papper. Vi har insett att många köat i Sverige läääänge för att skicka till Vietnam t.ex. och sen tvingats byta land. Nej, Thailand går tyvärr också bort.
– Men Indien då? säger A entusiastiskt.
Jag tvekar. De går ju inte efter någon turordning alls där.
– Men kan ju vara positivt, påpekar A. Vi kanske får barn direkt! Vi kanske är föräldrar innan sommaren. Kom igen gumman, du brukar ju vara så spontan!
Tja, det kanske man kan säga. Jag kan spontant köpa en ny vinterkappa eller ett par coola stövlar, inga problem. Jag kan spontant ringa runt och bjuda in våra vänner på en improviserad fredagsmiddag. Eller lura med A på en spontan weekendresa. Så ja, jag kan vara spontan. Men när det gäller vårt barn… Om vi skickar papper till Indien kan vi få barnbesked någonstans mellan direkt och två år. Vilket betyder att jag kommer att vänta på TELEFONSAMTALET varenda dag. Och att jag kommer att vara besviken varenda kväll. I upp till två år. Det klarar jag inte. Jag har för svaga nerver. A:s peppande om att vi kanske bara behöver stå ut med det i en månad eller två hjälper inte ett dugg alls.
Det är ju så att jag har haft tur i kärlek. Jag trodde länge att det inte var så men sen upptäckte jag att A fanns där och väntade på mig och insåg att det är sant. Jag har tur i kärlek och följaktligen otur i allt annat. Definitivt i spel och lotterier. Och detta är ett lotteri. Kan garantera att jag (vi) hade fått vänta längst av alla. Medan mina nerver totalt trasades sönder undertiden. Jag varnar A om att jag inte kommer bli kul att leva med om vi väljer Indien och han förstår faktiskt.
Kvar finns Kina. Och Kina it is.

2006-09-28T15:51:00.001+02:00

Här kommer det, testet alla har väntat på:

Mamma Wannabes välja-land-test

1.Jag tycker väntetiden för vårt barn..
A: Blir som den blir. Det kan bli i morgon, nästa vecka eller om två år. Vi kommer får rätt barn i slutänden.
B. Gott kan ta två år. Vi har ingen brådska. Den som väntar på något gott…
C. Bör kunna beräknas någorlunda.
D. Bör ske i rättvis turordning. Ingen som ansökt efter oss ska gå före, det är ju orättvist!

2. Min bild av vårt kommande barn….
A. är en mörklockig liten flicka, eller kanske pojke.
B. Har ingen bild, vårt barn kan ju se ut precis hur som helst & det är underbart!
C. Tror det är en mörk, vacker pojke. Kaaaanske en liten flicka
D. En snedögd liten söting. Stoooor risk att det är en flicka.

3. När vi får barnbesked (ljuvliga tanke) vill vi…
A. Ha typ ett halvår på oss att inreda barnrummet, skicka presenter till vårt barn och i lugn och ro förbereda vår resa.
B. Störta iväg och vara i landet en längre tid. Underbart att slippa jobbet och lära känna kulturen under 6-8 veckor!
C. Boka en resa kombinerat med sol och bad på någon paradisstrand.
D. Ha några veckor på oss så man hinner fatta det som hänt och köpa barnvagn.

4. När det gäller språket…
A. Känns det som om det är bra om folk kan engelska, i alla fall på barnhemmet och i domstolen. B. Jag läste spanska i skolan!
C. Föredrar vi lite turistigare ställen där många förstår svenska eller i alla fall turistengelska.
D. Så är vi språkgenier. Det finns inte ett språk vi inte kan lära oss bemästra, både i tal och skrift. Vi är redo för utmaningen!

5. Väl i landet vill vi….
A. Klara oss själva och vänja oss vid barnet genom att besöka barnhemmet flera gånger först. Eventuellt reser bara en av oss. Förhoppningsvis är det inte regnperiod.
B. Genast ha hand om vårt barn och sedan lära känna det under åtskilliga veckor, i lugn och ro på pensionatet. Vi vill också hålla hårt i plånböcker och vigselringar.
C. Sola, bada, äta god mat och akta oss för tsunamis.
D. Åka på sightseeing! Man måste ju känna till barnets ursprungsland ordentligt. Lyxhotell är skönt och vi älskar charterresor.

Testresultat:
Om du har flest A. ska ni välja Indien
Om du har flest B. ska ni välja Colombia (eller kanske Brasilien)
Om du har flest C. ska ni välja Thailand
Om du har flest D. ska ni välja Kina

Jag fick mest D och eftersom sådana här tester (särskilt de man konsturerat själv) är 100% tillförlitliga så avgör det väl saken antar jag.

2006-09-09T10:03:00.001+02:00

Brasilien?! Det kan ju inte komma nya länder ner-ramlande så där, och störa vår valprocess! Brasilien! Det är ju ett jättefint land! Hm, attans, varför ska det vara så svåååååårt!!!

2006-09-08T19:31:00.001+02:00

Jag läser era bloggar också! Inte var dag och jag kommenterar inte alltid men ni ska veta att jag läser och att det hjälper mig.
För att hitta er lätt har jag listat några bloggar bland länkarna men jag tar gärna emot förslag på fler! Så har du eller nån anna du känner till en blogg som ni vill jag ska länka till så maila eller kommentera adressen. Mitt enda villkor är att den ska ha något med adoption att göra. Dvs att man har, ska eller funderar på att adoptera och skriver om detta ibland i bloggen.

Hör av er!

2006-09-07T15:15:00.001+02:00

Jag bestämmer mig för att ringa runt till organisationerna. Det finns ju faktiskt flera och även om det väl inte är direkt troligt att någon av dem har något kul test som kommer ge oss alla svar vi behöver så kanske man kan få rekommendationer och närmre besked om väntetid.
Vi, som säkert då enligt x antal experter på adoptera.nu (har ni lagt märke till att 99 % av folket där anser sig vara just experter) är hemska blivande adoptivföräldrar, känner nämligen inte alls att det ”sjunger i hjärtat” eller att vi ”kommit hem” när vi tänker på ett specifikt land. Vi tycker alla verkar ok. Alla är spännande och fascinerande så japp, väntetiden är en viktig punkt i det hela.

Jag stänger alltså in mig på jobbet och ringer upp organisationerna.
Alla är trevliga entusiastiska och berättar gärna vilka länder de tror vi kan vara aktuella för. Inga direkt nyheter men i alla fall, skönt att bolla lite tankar och idéer. Det enda jag tycker är märkligt är att det verkar hur vanligt som helst att vänta i Sverige! Alltså sikta in sig på ett land, bli medlem och så vänta tills man får skicka. Milde tid, hur vågar man det undrar jag?! Under den tiden man väntar kan det ju hända vad som helst i landet och så har man kanske väntat ett år eller mer helt förgäves! Nä usch och fy! Det är vi helt överens om att vi inte vill.

Strax före lunch ringer jag den sista organisationen. Vår organisation. Jag säger att vi är sökandemedlemmar, att vi snart (för allt är ju faktiskt relativt) får vårt medgivande och nu skulle vilja veta vilka länder vi kan välja mellan.
- Det kan vi inte svara på.
- Nähä, vem kan då svara på det? undrar jag som tänker att kvinnan på andra sidan luren kanske har en liten släng av schizofreni och därför säger "vi" om sig själv men menar att någon annan på organisationen kan hjälpa mig.
- Ja, alltså vi måste ju först få in er hemutredning.
- Eh, jaha, säger jag lite förvirrat, men vi är ju helt friska och jag har ju gett dig vår ålder, samlevnadstid och hur länge vi varit gifta. Och vi klarar alla BMI-krav utan problem. Religiösa kan vi inte påstå att vi är. Och vi har papper på att vi har svårigheter att få biologiska barn. Vad mer behöver du veta för att kunna tala om vilka länder vi kan söka från?
- Vi kan inte svara på det förrän vi fått in er hemutredning.
- Men den är ju inte klar ännu!
- Då får ni vänta.
- Man hallå, hör på här, säger jag som börjat titta mig överaxeln efter Dolda kameran-teamet (fast det programmet är väl nedlagt i Sverige?!). Ni skriver ju ut kraven på hemsidan. Och att man ska kontakta en adoptionskonsulent för mer information! Är du inte adoptionskonsulent? För jag bad faktiskt växeln koppla mig till en sådan!
Jo, kvinnan är adoptionskonsulent visar det sig och nu verkar hon vara en irriterad sådan. Konstigt nog. För det är ju jag som borde bli irriterad, eller? Jag har ju bara följt instruktionerna på Organisationens hemsida.
- Okej, säger jag till sist, så du säger att man inte kan få information om något förrän ni har fått hemutredningen? Så om jag faxar den till dig så fort vi får den så kan jag ringa sedan och få svar?!
- Ni måste skicka den och sedan kontaktar vi er inom två veckor med förslag på länder ni skulle kunna passa för…
Två veckor?!?! Är hon rent från vettet?! TVÅ VECKOR!!! Alltså, vad är det MED folk?! Tid kanske inte är pengar i detta fallet men den är fan ta mig värdefull!!! Och nu tycker hon att vår hemutredning ska samla damm hos dem i ytterligare två veckor innan vi kan börja samla papper?! No way säger jag bara.
Kvinnan anar väl på min upprörda flämtning och sedan kompakta tystnad att detta inte direkt var vad jag ville ha till svar.
- Det är faktiskt helt omöjligt att rekommendera land utan att ha läst hemutredningen! säger hon med väldigt defensivt tonfall.
- Jasså, svarar jag, konstigt då att de andra organisationerna inte hade några som helst problem med det.

Den kvällen byter vi organisation. Vi har nu fyra länder att välja mellan:

Colombia
Thailand
Kina
Indien

2006-09-06T21:24:00.001+02:00

Jag vet att ni tror jag har bestämt mig för Kina men det har jag inte. Inte helt. Och jag har i alla fall inte erkänt det. Inte för A i alla fall. Även om man kan tycka att min kina-matsfixering och mina lyckliga utrop var gång jag ser ett litet adopterat asiatiskt barn borde ge honom en ledtråd. Men men.
Vi är ju två om detta och jag bestämde mig för att lyssna på hans förslag. Generös som man är.
Det är ruggigt irriterande att vi är kvalificerade för typ 20 länder och så är det stopp i minst tio. Och av övriga tio är det låååång eller osäker väntetid i Sverige i sex stycken.
Vilket ger....fyra länder, som känns realistiska. Fyra länder. Fyra olika kulturer. Fyra valmöjligheter. Fan. Hatar välja. Jag är livrädd för att välja fel. Att vi ska välja land och nån annan från kursen välja ett annat (läs Kina) och få barn snabbare än vi. Då döööööööör jag! Även om vi får rätt unge i slutänden (vad jag nu har för nytta av det när jag är död).

Jag önskar det fanns ett test man kunde göra. Ni vet, som i Vecko Revyn när man var i tonåren. X antal frågor som man svarade på och sen vänder man på tidningen och får svar. På precis ALLT! Och även om jag växt ur Veckor Revyn så finns det ju faktiskt vuxenvarianter. Av testerna alltså. Jag gjorde en på nätet häromdagen, i en alldeles rumsren dagstidning, angående vilket parti jag ska rösta på. Varför kan du inte organisationerna då ha en?! Tror de hade vunnit många "kunder" på det...

2006-09-05T09:46:00.001+02:00

Vad händer nu vill jag så klart veta, när hemutredningen är i hamn?
Jo, säger Tanten glatt, nu ska jag skriva utredningen och sedan ska den ju upp i nämnden. Nu ska vi se här när nästa nämndmöte är…Om tio dagar, jaha, nej det hinner vi ju inte…
Öh, va?! Vaddå inte hinner?! Hon ska knacka ner en hemutredning på fyra-fem sidor, inte skriva av bibeln. Och ja, hon har dator så hon behöver inte hugga ut orden bokstav för bokstav i sten heller. Hur kan detta ta mer än tio dagar?!
Tanten ler åt min otålighet (och A sparkar mig på smalbenet under bordet).
Jo förstår vi, först ska hon skriva ner alltihop. Sen ska vi läsa igenom och rätta det och så ska hon skriva om och sedan se till att nämnden har den färdiga hemutredningen två veckor före mötet där beslutet ska klubbas.
Men, säger hon och ler, de goda nyheterna är att det inte finns något som helst skäl till att vara oroliga eftersom vi är unga, friska och har bra jobb så nämnden kommer garanterat gå på hennes linje och godkänna oss. och det godkännandet kommer ske vid mötet i slutet av månaden, om lite mer än tre veckor.

Tre veckor. 21 dagar. Eller snarast 25 om man ska vara noggrann. Whooops, bara sådär så flyttas vårt barn ytterligare 25 dagar bort från mig. Och det hjälper inte det minsta att folk på adoptera.nu och familjeliv.se kommer med hurtiga tillrop om att man inte ska deppa, att processen är så för det är det bästa för baaaaarnen och dessutom är det ju helt fantastiskt för hur länge man än måste vänta blir det ju otroligt nog alltid rätt barn som hamnar i rätt familj. Då så! Då hade vi ju fått ”rätt” unge även om vi kommit med i nästa nämndmöte! Grrrrrr.
Vad ska vi göra under tiden, tills nämnden godkänt oss? undrar jag matt eftersom jag vet att man inte kan börja samla papper innan Organisationen fått in godkänd hemutredning (jo se lite lär man sig när man tvångsmässigt surfar genom varenda adoptionssida Sverige kan uppbringa elva gånger om dagen).
Ni kan ju försöka sikta in er på ett land, säger Tanten glatt.
Land. Ja, det var ju det också.

2006-08-30T12:33:00.001+02:00

Inför sista hemutredningsträffen hamnar jag in någon sorts vakuum. Rent teoretiskt sett borde vi klara oss. Inga lik i garderoben som skuttat fram. Inget finns i några register som skulle kunna ställa till det. Snälla doktorn har sagt att vi är superfriska. Lägenheten klassades som normal. Vi adopterar inte för att rädda världen. Vi vill ha barn och har gått kursen så vi vet exakt hur hemskt det kan bli på ca åttio punkter. Vi har till och med lyckats få vårt äktenskap att framstå som så normalt det faktiskt är (även om jag ibland tvivlar)(på normalitetsgraden alltså, inte på äktenskapet).
Ändå är det på darriga ben vi går till sista mötet. Båda inser att det är idag domen faller. Visst, ärendet ska upp i nämnden också men det är ju rent formellt, något de klämmer in medan bullfatet går runt liksom. Det är Tanten som bestämmer. Som har den verkliga makten och nu är det dags.
– Tänk om hon tycker att trappan i trappuppgången är för brant och smal, säger jag oroligt. Var det inte en unge som ramlade där och fick näsblod förra året?!
– Hur ska hon veta det?! invänder A. Hon har ju knappast kameraövervakning i vår trappuppgång.
Vi tittar snabbt och oroligt på varandra men inser sedan det något orimliga i misstanken.
- Jag är mer orolig för vår ekonomi, medger A. Tänk om hon la märke till den nya tvn och tycker vi är alldeles för slösaktiga och ytliga som lägger pengar på sådant nu när vi ska adoptera?!
Han ser djupt oroad ut och tillägger trotsigt: Fast vi köpte ju den innan vi visste att det skulle kosta en förmögenhet att få barn!
– Vi kanske ska säga till henne idag att vi ska sälja tvn och leva utan. Att vi bara kommer lyssna på radio och läsa intressanta böcker i fortsättningen, föreslår jag. Eller nej, vi ska ge bort den! Till… till något kvinnohus eller härbärge!
– Aldrig i livet, vi kan ju inte vara utan tv! Utbrister A förskräckt.
Tysta går vi resten av vägen, var och en försjunkna i sina tankar. Ser nervöst på varann innan vi knackar på, tar ett djupt andetag och sätter sen på bästa ”jag-är-en-otroligt-kompetent-och-ansvarsfull-blivande-a-förälder-minen när vi kliver in på Tantens kontor med ett, förhoppningsvis, professionellt, varm och avslappnat leende.

Det är i slutet av mötet, när jag, helt utan avsikt har råkat vandra i väg i tankarna och nästan slutat lyssna på As beskrivelse av hur bra hans mamma är med barn som jag plötsligt, som ur någon sorts dimma hör hur tanten säger:
- … så när ni kommer hem med barnet är det viktigt att ni kommer hit med det för att…
Jag hör inte fortsättningen. När vi kommer hem med barnet! NÄR! Inte OM. Utan NÄR. Vi ska bli föräldrar. På riktigt! Nu kan jag le på riktigt också.

2006-08-11T09:09:00.001+02:00

Jag har utvecklat ett aningen ohälsosamt (för vikten i alla fall?) intresse för Kina restauranger. Var gång någon vill luncha med mig föreslår jag, i lagom uttråkad och nonchalant ton, en Kinarestaurang. Har snart avverkat alla i stan tror jag. För jag vill till olika hela tiden, hur god maten än var på den jag åt på sist. Mina jobbarkompisar och bekanta, som inte vet att vi ska adoptera, förstår ingenting. Har adlrig haft något emot kinamat men jag har heller aldrig direkt älskat det. Någon frågade till och med om jag var gravid och detta var min nya matnojja. För att bevisa att det inte är så drack jag öl till maten. Allt medan jag girigt spanade mot personalen innanför disken.
Så vackra de är kineserna! Tonåringarna slanka, gracila och nätta. De vuxna starka och stolta. De gamla ser så kloka ut, som visemännen liksom där de står och slevar upp biff med bambuskott. De gamla kvinnorna som moder jord liksom. Och så barnen. Barnen så underbara med sitt blanka svarta hår, klara ögon och söta små näsor!
-Alltså nu har du släpat oss tvärsöver stan för att äta just här och så rör du inte din mat!!!
Vaknar ur mina drömmar och tittar förvirrat på min kollega. Böjer mig över tallriken och börjar peta i mig friterade räkor medan jag kikar på kvinnan som dukar av bordet bredvid. Om jag får en dotter från Kina, kommer hon se ut så när hon blir vuxen? Eller om det blir en son, kommer han likna hennes man, med glesnande hår och ett leende som en sol?
Hm, undrar om man kan övertala A att äta Kinamat från kvartersrestaurangen ikväll - igen?!

2006-08-08T09:35:00.001+02:00

Igår läste jag en artikel i Aftonbladet om att företagen gör OCR-numren onödigt långa.

Visste det, tänkte jag genast! De gör det med flit, för att man ska sitta där som en närsynt höna, kisa och försöka få in en oändlig radda nummer. Bara för att få upp ett retligt felmeddelande; Fel OCR-nr, räkningen kunde inte registreras. Och så får man börja om igen. Vid tredje försöket börjar svetten rinna nedför ryggen och man sliter sitt hår. Man börjar fundera över om man verkligen behöver mobiltelefon. Eller el för den delen. Om fördelarna verkligen uppväger dessa förbaskade räkningar som är så förbaskat svåra att registrera. Jag trodde IT-revolutionen skulle underlätta livet?! Var det ändå inte lättare att gå till posten och skriva alla räkningar för hand?!

Enligt artikeln var det inte alls nödvändigt att ha så långa nummer och flera företag kunde inte svara på varför de hade det. Kände att jag eldade upp mig när jag läste, tänkte att det är skandal, de slösar min tid med det här! En räkning skulle kunna ta en minut att registrera men nu sitter man typ en kvart och pysslar och sliter, grrrrrr! Jag hade kunnat använda tiden till sååå mycket annat; läsa, träna, lyssna på musik, umgås med vänner, sova.

Och sedan slog det mig; snacka om I-landsproblem! Milde tid. Det handlar om en räkning liksom, som innehåller sju nummer mer än jag vill. Och de sju siffrorna är inte ens inblandade i summan jag måste betala! Jag vill inte gå så långt som att säga att jag är tacksam över att ha räkningar att betala men ändå. Om man tänker på att det någonstans på jorden idag föds en massa barn av mammor som vet att de inte kommer kunna behålla sitt barn. Som vet att de måste lämna bort barnet. Lägga ut det någonstans i hopp om att någon hittar det. Som bara kan hoppas att någon kommer adoptera barnet och älska det som sitt eget. Tja, då är ju långa OCR-nummer inget jätteproblem.

*Lutar mig rodnande över datorn och knappar ivrigt in siffor*

2006-08-04T23:43:00.001+02:00

Jag sällar mig till skaran som piper av förskräckerlse när jag läser ACs info om Korea. Stängt?! Hur kan de stänga Korea?! Hur kan de tro att de plötsligt ska kunna adoptera bort så många barn inom landet?
Jag lider med de familjer som höll på att samla papper till Korea och nu inte kommer att ha någon liten baby hos sig om 6 månader. Och jag bävar för vad det kommer betyda för väntetiderna i mitt Kina. Nej, vi har inte bestämt oss än men när alla nu börjar prata om vad detta med Korea kommer betyda för väntetiderna i Kina inser jag att jag varit helt inställd på att vi ska skicka dit. Jag har bara inte talat om detta för A. Måste kanske göra det. Eller så borde vi välja annat land. Hjälp!
Hur stor kan den här Korea-invasionen tänkas bli? Hur många barn har Korea adopterat på per år på senaste tiden, alltså till alla länder? Shit, jag får panik. Måste jag vänta typ tre år på en liten kina-unge nu?! Aaaaahhhhggggrrrrrr!!!!

2006-08-01T16:23:00.001+02:00

Idag insåg jag att jag är seriöst adoptionsinsnöad.
Surfar på familjeliv.se, kollar på en tjejs presentation där det står att hon är 21 och hon och sambon planerar skaffa barn. Jag har skrivit ett halvt inlägg om att man man måste vara gift och dessutom ha fyllt 25 år för att godkännas för adoption i Sverige när jag inser att hon faktiskt menar att de ska ha sex och skaffa barn den vägen. Och för en kort sekund tycker jag det verkar vara ett så....bakvänt sätt liksom.
Men sedan insåg jag att om de lyckas behöver hon bara vänta 9 månader. För att få ett barn! Inte 9 månader innan kursen börjar eller 9 månader innan de kan skicka sina papper. Total-total väntetid= nio kort månader!!! Så visst, jag förstår dem. På sätt och vis.
Jag skrev i alla fall inget i hennes gästbok.

2006-08-01T12:04:00.001+02:00

Nu kan man maila mig om man vill. Min mailadress är themammawannabe@yahoo.se

2006-07-31T19:39:00.001+02:00

Läste just en mycket tänkvärd grej på Ericas blogg:

"Lika ofta som föräldrar tänker på sina barn, lika ofta tänker ofrivilligt barnlösa på sina obarn."

Precis så är det ju. Och det är därför jag inte vet hur jag ska stå ut med den här väntan.

2006-07-31T17:34:00.001+02:00

När det var dags för hembesöket var till och med A tvungen att erkänna att han inte var helt lugn, trots att alla försäkrade oss om att det bara var till för att de ska kolla så att man inte bor i en knarkar-kvart och det gör vi ju faktiskt inte.
Vi kände att vi inte var 100% övertygade om att utredningstanten inte skulle ha med sig någon från hälsovårdsmyndigheten och ägnade därför tre kvällar efter jobbet att vrålstäda. Grannarna måste ha trott att vi förlorat förståndet. Vi dammsög mer de kvällarna än vi gör per kvartal annars. Tvättade golv, duschade katt (i hopp om att en del lös päls skulle lossna i badkaret i stället för på utrednngstanten), hängde upp tavlor som stått ett halvår, placerade ut trevliga foton i fina ramar, tryckte in allt missprydande i klädkammaren (och låste den), rengjorde ugnen (jag vet, lite i överkant nojjigt men det behövdes) och rensade kylskåpet. Homestyling av stora mått alltså.
Jag gick dessutom förbi plantskolan och köpte tre nya pigga krukväxter dagen före, som vi ställde framför de gamla, halvdöda.

Eftersom mötet skulle vara mitt på dagen bestämde A sig för att jobba hemma. Va bra tyckte jag, då kunde ju han hinna med att damma allting en gång till och sätta på ugnen i tid så vi kunde värma kanelbullarna (bake off typen, här chansades det inte med hembakt). Själv skulle jag komma hem en halvtimme innan det var Dax.
Vilket jag också gjorde, för att hitta A i full färd med att plocka i arbetsrummet. Klädd i joggingbyxor och t-shirt. Orakad. Och ugnen var inte på. Aaaaaaagggggrrrr! Vi har nog aldrig varit så när skilsmässa!
"Men jag ska ju hoppa in i duschen nu" protesterade han förvirrat när jag slet mitt hår i förtvivlan.
"Nu?! Men tänk om hon kommer när du står naken i duschen!"
"Jag tänkte stänga dörren" lugnade han mig, helt oförstående för min fasa. "Och dessutom är det ju en halvtimme tills hon skulle komma."
"Hon kanske kommer tidigare, för att kolla hur vi är om vi är oförberedda" nojjade jag mig men A bara skrattade och gick in i badrummet. Själv slängde jag mig över bullarna och hann även med att fluffa upp kuddarna på sängen innan det ringde på dörren, exakt på utsatt tid.

Märkligt nog gick hembesöket också bra. Tanten tyckte vi hade inrett lägenheten sååå fint och lyssnade intresserat på hur vi (läs jag) tänkt inreda barnrummet. Vi hade, tack vare tips jag läst på adoptera.nu stenkoll på skolor och dagis i området och jag hade till och med lyckats ta ut bullarna innan de blev brända. Inte en enda fråga om sexliv eller annat konstigt. Faktum är att hon knappt frågade något alls. Hon mest fikade liksom. Och beundrade våra nya krukväxter. Ironiskt. Men bra.

2006-07-30T22:48:00.001+02:00

Jag har blivit utmanad av Pia och här kommer mina svar:

1. Hur länge har ni/försökte ni bli gravida?
Det är snart två år sedan vi började försöka få mig gravid (uttrycket "skaffa barn" använder jag inte längre för det har ju blivit kristallklart för oss att barn är inget man skaffar, som en ny bli eller så) men sedan vi påbörjade kursen har vi ju egentligen inte försökt. Och nu skyddar vi oss så klart.

2. Vad är/var det jobbigaste med att inte kunna få barn?
Väntan! Det är det fortfarande. Det är min sämsta gren av alla i hela världen. När vi försökte på det gamla vanliga hederliga sättet blev jag besviken var månad för då flyttades min dröm fram ytterligare en månad. 30 evighetslånga dagar. Gång på gång. Det blir många dagar.
Jag visste att adoption tar lång tid men kunde nog ändå inte föreställa mig vilken väntan som låg framför oss. Först vänta på kursen. Sedan utredningen. Och så medgivandet. Och sedan, efter allt detta, den riktiga väntan, på vårt barn. Jag svär på att jag kommer vara totalt gråhårig när det är dags att resa! Och det finns dagar (många dagar) då jag på fullt allvar inte vet om jag kommer överleva väntan. Rent fysiskt gör jag väl troligen det men det känns inte så psykiskt. Brrrrr!
Fast ett litet PS måste jag lägga till; jag ser det inte som att vi inte kan få barn. Om vi fått nej på utredningen och om vi provat IVF tills någon läkare sa att det är kört, det kommer aldrig gå, DÅ hade vi inte kunnat få barn. Men vi har ju bara uteslutit ett (det enklaste) av tre möjliga sätt.

3. Vilken är den mest idiotiska kommentaren/frågan ni fick under er barnlöshetsresa?
Jag vet att det är dumt, att ingen menar något illa utan att det bara är som folk inte vet vad de ska säga. Men jag blir verkligen vansinnig när folk på fullt allvar tror att jag kommer bli gravid bara för att vi adopterar. Som om mina knäppa äggstockar tex vet att vi är klara med hemutredningen. Eller att As spermier firar att papperna landat i Kina med ett lopp av olympisk klass. Bullshit!!!

4. Trodde ni att ni skulle ha svårt att få barn, eller kom det som en överraskning?
Jag trodde att man "skaffar barn". Att missfall är ganska vanligt visste jag ju men det hade inte direkt fallit mig in att jag inte skulle bli gravid trots många och entusiastiska (i början i alla fall) försök.
A blev nog rätt snabbt orolig för att det var något fel men jag, som då inte gillar att vänta och som vetat i tio år att jag skulle kunna tänka mig adoptera, jag skred ju till handling så fort som vi hade passerat 12 försök liksom. Utredas ska vi och sedan får vi ta till plan B. Inte lätt för A att hänga med i svängarna alltid. Men nu är han ikapp i alla fall, hehehe.

5. Vilket tips skulle du vilja dela med dig av till andra som har svårt att bli gravida?
Först av allt ska man veta att det faktiskt är svårt att bli gravid. Det är rätt få timmar i månaden som det funkar.
Om det inte funkar för just er tycker jag ni ska fundera på vad som egentligen är viktigt; är det barn/familj ni vill ha? Eller är det just känslan av att känna igen sin egen potatisnäsa eller partnerns fina ögon hos sin son eller dotter? Är det senare viktigast tycker ju jag att man kanske inte är mogen att ha barn för barnet bör vara det centrala i drömmen hur det, barnet alltså, än ser ut. Men om man anser sig mogen och vill kunna spegla sig i sitt barn (eller tvärtom) så bör man väl ge IVF en chans.
OM det däremot är barn ni vill ha rätt och slätt, då tycker jag ni ska gå på organisationernas möten, läsa en massa och sedan ge er ut på adoptionsresan. Det är inte alltid lätt men det är spännande, givande och det ledar fram till det vi helst vill ha: barn.

2006-06-29T07:46:00.001+02:00

När man blir hemutredd ska man skriva en levnadsbeskrivning. Som en lång och ganska oromantisk Mitt Livs Novell liksom. Eller mer som uppsats i skolan kanske eftersom man ska skriva efter givna punkter.
Jag gillar ju att skriva så jag skrattar övermodigt och säger att det är lugnt, det fixar jag på nolltid och sedan kan jag hjälpa A som inte alls är så övermodig.
Men det visar sig vara lite mer komplicerat än vad jag trodde.

Först och främst: vad är relevant? Vad behöver tanten veta för att avgöra om jag kommer bli en bra mamma? Och vad i mitt liv kan stjälpa hela idén liksom?
Vi sätter och ner vid vars en dator och skriver. Tysthet råder i lägenheten, inte ens tvn är på (vilket nog får betraktas som en sensation i vårt hem där tvn alltid står på antingen vi tittar eller inte). Vi koncentrerar oss verkligen till tusen.
Jag börjar bra, skriver så det ryker, om min barndom. Fem sidor. Shit, det kommer bli en hel roman! Det var väl inte meningen?! Delete.
Ok, kom igen. Är det viktigt att berätta om min älskade klassföreståndare i tvåan? Eller om vad vi gjorde på sommarloven som barn? Troligen inte men det är ju saker jag vill att vår lilla unge också ska få uppleva.
Hoppar över barndomen och går på nästa punkt.
Hm. Släkt/vänner och deras inställning till adoptionen. Okeeeeej.
Alla är ju som bekant inte positiva. Ska man skriva det? Ska man skriva om denna enda persons hemska inställning? Nä men vänta. Om jag var mamma och var tvungen att adoptera bort mitt barn skulle jag aldrig välja någon som hade en rasist (almost) i familjen. Never! Så om vi skriver det kommer vi inte få någon unge. Hm. Fast om man inte skriver allt som kan vara negativt ser hela levnadsbeskrivningen ut som en enda oändligt lång, präktig och väldigt tillrättalagd jobbansökan typ. Den skriker liksom; "snäääääääääälla, ge oss ett barn! Se så perfekta vi är! Inte kan ni neka oss att bli föräldrar?!" Och hur trovärdigt är det?!

Jag ögnar igenom de övriga punkterna. Intressen. Check: den funkar, jag har ytterst normala intressen. Inget perverst eller konstigt. Vänner. Har relativt normala vänner också, med några få undantag. Och ens kompisars märkliga personlighetsutsvävningar tex på mellandagsrean eller efter ett tequilarace kanske helt enkelt inte behöver vara med. För alla våra vänner är ju faktiskt väldigt förtjusta över att vi vill adoptera.
Religion och livsåskådning. Eh, förlåt?! Måste man vara religiös?! Nä, det kan de ju inte mena! Vi är ju inte alls religösa. A är inte ens konfirmerad och jag, ja mina föräldrar sa att konfirmationsläsning tillhör allmänbildning så jag var tvungen att delta i undervisningen och sen fick jag själv bestämma om jag ville bli konfirmerad. Och då valde man ju det för presenterna liksom... *rodnar* Känns inte som läge att skriva det!
Om vårt förhållande och äktenskap kan jag i alla fall skriva. Då är det ju som att skriva en riktig kärleksnovell liksom och ingen kan ju klaga eller anklga en för att man skriver smörigt och fint om sin älskade make. Möjligen kan jag klaga över att A inte skriver riktigt lika kärleksfullt om mig... Nåja, jag valde ju inte honom för att han är så romantisk direkt.
Sista punkten handlar och förväntningar inför föräldrarrollen och uppfostringsideal. Uppfostringsideal?! Shit. Vi har inga uppfostringsideal. Vi hoppas kunna sätta gränser och uppfostra den lille till en hygglig människa. Jaha, det är ett uppfostringsideal?! Hm, då ska man bara forulera det på fint, internationellt ("skriv så att man förstår i utlandet") utredningsspråk...

Det slutar med att vi får ihop fem sidor var. Ingen punkt tar tydligt upp religion och livsåkådningen, hoppas det framgår av resten liksom. Och under förväntningar inför föräldrarrollen skriver vi att vi inte har några förväntningar utan bara längtan och önskan. önskan om en familj och att inget barn i världen kommer vara mer älskat och efterlängtat.
Hoppas det räcker.

2006-06-23T07:48:00.001+02:00

Eftersom jag redan hittat Mannen i mitt liv behöver jag ju egentligen inte lägga sju sorters blommor under kudden i natt. Men sen kom jag på att det kanske funkar med barn också?! Jag menar, att man drömmer om det barn man ska få? För tro mig, vårt kommande barn finns ofta med i mina drömmar, i olika varierande åldrar, hudfärger och personligheter.
Så om jag plockar sju sorters blommor (vilket inte är helt lätt nuför tiden eftersom alla bönder envisas med att ta ihjäl alla ängsblommor som vågar sticka upp med orimliga doser av giftigt ogräsbekämpningsmedel men man får väl fuska lite med rabatt-blommor), lägger under kudden och sedan somnar sött, då kanske, kanske jag kommer få se vårt barn! Det skulle vara sååå coolt, då skulle jag ju genast veta vem jag väntar på och dessutom i morgon kunna tala om för A vilket land vi ska skicka våra papper till.
Skulle väl i och för sig vara aningen svårt att argumentera för det eftersom min man inte tror på sådant här.
"Har du läst för mycket Harry Potter nu igen?!" kommer han att säga och skaka på huvudet. Och visst, det är kanske inte det mest vetenskapliga sättet att gå till väga när man ska välja land. Eller välja något alls. Kan egentligen inte påminna mig om att jag någonsin drömt något vettigt på midsommaraftonsnatten. Inte om någon kille i alla fall. Jag drömde definitivt aldrig om A någon midsommar och gifte mig ändå med honom (vad modigt av mig!). Vilket väl får betecknas som ganska lyckat.
Hm, men ändå...Man vet ju inte. Jag tror jag testar för säkerhets skull.

2006-06-22T13:44:00.001+02:00

Jag är så kluven till vad jag ska säga om den jag ska bli mamma till. Fram tills jag får veta hans/hennes namn alltså.
Jag kan ju inte gå omkring och säga "vårt adoptivbarn", det blir väldigt skumt. Baby/bebis funkar inte heller. Mitt begrepp om små barn har förändrats i och med hela adoptionsgrejen men med medgivande 0-24 mån känner jag att vi med största sannolikhet inte kommer få en baby, rent åldersmässigt i alla fall.
Provade säga "barnet" ett tag men det lät så....pretto liksom.
"När barnet kommer måste vi byta bil" Väldigt högtidligt. Inte alls naturligt.
Ett tag sa jag helt enkelt "Den" men då fick A spel.
- Det är väl inte nån ny soffa eller så vi ska skaffa!
Nej, det är klart att det inte är, vem fasen ägnar typ två år att skaffa en soffa? Med utredningar, ansökningar och pappersexersis i klass med en medelstor svensk kommun. Nej, jag är helt klart över att det inte gäller en soffa.
Så nu säger jag ungen. Vilket låter slarvigt, jag vet. Jag får akta mig noga för att säga det på hemutredningsträffarna för man vill ju inte låta som nån white trash-mamma, ni vet med ciggen i mungipan och ungen på höften liksom. Även om nu hemutredaren är snäll som en gammal sagotant så finns det väl do's and don'ts ändå. Man väljer sitt språk, blir mer högtravande och säger "barnet" i stället för mjukis-ordet unge.
För jag tycker man kan säga unge på ett kärleksfullt sätt. Min unge. Vår unge. Jag tänker på djur och deras ungar. Hur de instiktivt tar hand om och beskyddar dem. Och inte bara sina egna faktiskt. Jag läste en gång om en lejonhona som adopterade (helt utan hemutredning visserligen men i alla fall) en gasellunge. I flera dagar beskyddade hon den lilla gasellen och zoologer världen över följde andlös dramat och förklarade att sådant kan hända eftersom alla djurungar ser ut att behövas tas hand om; stora huvuden, stora mörka ögon osv.
Sen kom en lejonhanne och åt upp gasellungen men i alla fall. Detta är vad jag tänker på när jag pratar om ungen. Vår unge. Och det ve det rovdjur, oavsett ras, som försöker attackera min unge, det säger jag bara!!!

Britney har blivit väääldigt white trash på sistone...Undrar om hon kallar Sean Preston för unge?!

2006-06-20T20:24:00.001+02:00

Är det bara jag eller kryllar Sverige plötsligt av små kinesiska flickor?!
Jag ser dem precis överallt numera och börjar oroa mig för att jag har blivit som Ally McBeal. Ni vet, att jag ser små ungar som inte syns. Fast deras föräldrar verkar se dem förstås. Och jag ser dem. Kan inte få nog av att se på dem.
Det är så skumt för jag har inte varit så inne på Kina förut. Spanat på Kirgizistan, drömt om Indien, surfat efter info om Colombia... Men den senaste tiden har alla dessa kinesiska småtjejer liksom förföljt mig och jag känner att jag börjar gilla det.

Är ju fortfarande skeptisk till hela Kina-adoptera-grejen, tycker det verkar absolut gräsligt med adoptions-charter, jag avskyr ju till och med den vanliga charterresan med grisfest som höjdpunkt. Att hämta mitt barn gör jag helst ensam. Eller ja, A kan ju få hänga på så klart men annars. Jag kan verkligen inte se mig själv tryckas ihop på en buss ihop med andra nervösa mamma-wannabes (och pappa-wannabes) för att åka på sight seeing till Kinesiska muren. Hallå, man är ju där för att hämta sitt barn!!! Jag skulle vara så nervös och otålig att jag skulle kunna stå intill muren och inte se den. Helt enkelt missa den och sedan tjura när vi kom tillbaka till hotellet för att alla andra har sett den och inte jag.
Nä, jag har föreställt mig hur A och jag är tillsammans med vår lille guldklimp i Kirgizistan/Colombia i flera veckor, bara vi tre. Hur vi lär känna varann och landet. Hur vi besöker barnhemmet och de som tagit hand om honom/henne. Eller hur vi åker till Thailand, kombinerar med lite sol och bad (jaja, det är väl ungefär lika lämpligt som sight seeing men kräver i alla fall aningen mindre koncentration/tankeverksamhet) innan vi blir en Familj. Och Thailmat som är så gott...Även om det kanske inte bör vara det angörande argumentet i en sådan här fråga.
Men Kina...Det känns så rätt plötsligt. Hur det nu kan göra det med 18 månaders väntetid. Åååååååh, vad jobbigt det här valet är!!! Kan ingen tala om hur vi ska göra? Vad vi ska välja? Eller ska vi helt enkelt singla slant om saken?

2006-06-19T09:24:00.001+02:00

Seriöst, hur länge ska "AC svarar" ligga nere?! Jag har sådan abstinens att jag skakar....

2006-06-18T14:09:00.001+02:00

På kursen har vi pratat om special needs barn. Green line barn eller hur man nu ska benämna de små liven. Med andra ord de barn som har någon liten, eller stor, grej som gör att landet anser dem vara handikappade och därmed inte kan pytsas ut till väntande adoptivföräldrar hur som helst.

På adoptera.nu går diskussionerna höga kring detta. Där är det fult att önska sig ett friskt barn. Speciellt om man vill ha en baby. Vilket väl är lite märkligt för hur låter det om man frågar en gravid kvinna om hon vill ha en pojke eller en flicka? Jo, i 95% av fallen svarar hon (eller pappan):
- Det spelar ingen roll, bara babyn är frisk!
Och det är väl egentligen rätt normalt. Sjukdomar skrämmer. Sjukdomar är farliga och otäcka. Sjukdomar tar dem vi älskar från oss och att mista ett barn, ja, det måste vara en miljon gånger värre än att inte få något.

På kursen får vi uppradat vilka special needs det kan handla om: läpp, gom och käkspalt, klumpfot, hepatit, avsaknad av hela eller delar av armar/ben/fötter/fingrar, nedsatt syn och hörsel, hjärtfel och så, så klart FAS som barnen får när biomamman druckit alkohol under graviditeten. Allt detta rabblas upp med en beklaglig min och that's it. Ingen förklaring till vad de olika sakerna innebär eller vad man eventuellt kan göra åt dem. I en bisats nämns det helt kort att ibland kan special needs även vara astma, allergi eller något så banalt som ett missprydande (vilket hemsk ord!) födelsemärke.
Varför pratar man inte mer om detta?!?! Jag fattar inget. Alla på kursen säger att de vill ha ett friskt barn. Sedan, under diskussionerna kommer det fram att nästan alla skulle kunna tycka det var ok med ett korrigerbart handikapp men de vet inget om det. Och eftersom man bara hastar över det på kursen kommer de flestas kunskap nog stanna på den där info-nivån liksom.
Själv kan jag inte släppa det och under vårt obigatoriska efter-kursen-samtal på kvällen visar det sig att A tänker likadant. Man får ju ingen garanti när man är gravid och seriöst, inte skulle vi älska barenet mindre om han/hon saknade två fingar eller hade astma. Jag älskar ju A fast han har astma tex.

Så vi går hem och surfar runt. Läser om LKG-operationer och babys med hjärtfel som växer ihop. Pratar, funderar och försöker föreställa oss vad det innebär för anknytningen, den så viktiga anknytningen om man måste tillbringa en del av den första tiden på sjukhus för att på ett smärtsamt sätt korrigera en läpp som av okänd anledning inte slutit sig som den ska i biomammans mage. Visst är det läskigt. Vi som är livrädda bara för att bli föräldrar liksom. Men samtidigt, vi har ju så fantastisk sjukvård i Sverige. De vet ju vad man ska göra. Och kanske stärks banden mellan föräldrar och det nya barnet ännu mer när man går igenom något som en operation?

Till detta kommer frågan om hur det praktiskt går till om man säger sig villig att ta emot att SN-barn? Kan man rabbla upp i ansökan att vi kan tänka oss detta, detta och detta men inte detta? Tänka om man får ett barn som är mycket sjukare än vad man tänkt? Kan man tacka nej då? Skickar man ens sn-ansökan eller söker man via Barn som söker föräldrar bara? Påverkar ett beslut om att acceptera special needs-barnväntetiden? Hur brukar de olika special needsen vara i de olika länderna? Shit, vi kommer ju snart att vara klara med utredningen och även om nämndens beslut nog dröjer till augusti borde vi verkligen försöka bestämma land! A tycker ett, jag lutar åt ett annat även om vi båda egentligen tycker att det inte spelar någon roll. Men ett beslut närmar sig och kommer det beslutet att innefatta special needs? Måste nog ringa organisationerna i veckan...

2006-06-12T21:38:00.001+02:00

Vi har varit på vårt första hemutredningsmöte!
Vi har träffat vår hemutredningstant och hon var såååå trevlig! En alldeles underbar hemutredningstant faktiskt. Så himla gullig, trevlig och positiv. Jag gillar hemutredningstanten. Jag skulle kunna tänka mig att gifta mig och adoptera ihop med hemutredningstanten om A skulle banga ur. Vilket han inte verkar ha en tanke på. Äntligen, äntligen, äntligen är vi på G på riktigt!!!

Var nervös så jag trodde jag skulle dö på vägen dit. Förfasade mig över att A inte klätt sig mer "ansvarsfullt". Undrade vad vi kulle svara på frågan om hur vårt sexliv är (för alla som haft tvångssex efter schema en längre tid vet att svara passionerat vore att ljuga). Sprang på toa två gånger medan vi väntade. Och höll på att få hjärtslag när hemutredningstanten kom och ropade upp oss. Hon såg ju urgammal ut! Så gammal att hon egentligen nog inte tyckte om adoptioner. Verkligt gammal med andra ord. Och lite lik....Pomperipossa! Hjäääälp! Paniken kom över mig.
Men så log hon och det var som om något skräck-filter ramlade från mina ögon. För plötsligt såg hon mer ut som en snäll bibliotikarie än en häxa. Och med ens kunde jag andas igen. När hon sa:
"- Så ni ska adoptera?" blev jag totalt lugn.
SKA adoptera. Inte VILL adoptera OM jag godkänner er utan SKA adoptera.
Som om hela grejen vore en formsak. Som att vi faktiskt är så normala och genomsnittligt ansvarsfulla som jag vill tro. Som om vi faktiskt kommer få bli föräldrar till en ljuvlig liten unge till sist. Även om vi har ihjäl krukväxter på löpande band.
Resten av mötet var en ren fröjd. Det var, utan att överdriva (för det gör väl aldrig jag?!?!) riktigt hemtrevlig. Och innan vi skulle gå sa hon det nästan bästa av allt;
"Det finns ju ingen anledning till att dra ut på det så ska vi säga att vi ses en gång i veckan?!"
Vi kommer vara klara till semestern.

Hallelujah!!!

2006-06-07T15:02:00.001+02:00

Precis innan hemutredningen börjar bestämmer vi oss för att berätta det för de som inte vet. Alltså inte fan och hans moster och hela köret utan familjen liksom. De flesta har vetat länge fast några har liksom inte låtit det sjunka in i skallen riktigt...
Med darrande knän satte vi oss och berättade. Så entusiastiskt så möjligt, jag menar detta är ju STOOORT! Vi ska (om vi klarar hemutredningen, bara vi klarar hemutredningen!) ju bli föräldrar! Våra föräldrar och syskon ska bli mor och farföräldrar, mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Alla vet ju hur länge vi har väntat och längtat så visst måste alla bli jätteglada?!
Men nej, en person blir inte det. En person visar sig vara så omogen, trångsynt och fördomsfull att jag bara vill gråta. Det ändrar så klart ingenting. Vi kommer adoptera i alla fall vad alla besserwissrar på adoptera.nu än tycker. Där finns så klart präktiga know-it-all's som inte tycker man bör adoptera om någon i ens närhet har något emot det. Men eftersom de mest är patetiska amatörpsykologer kommer vi inte lyda dem alls. Klarar vi hemutredningen kommer vi adoptera i alla fall.
Och jag kommer inte släppa personen i fråga nära mitt barn så länge h*n inte ändrar åsikt på ett äkta och ärligt vis. Rasister göre och andra fördomsfulla männiksor göre sig ej besvär i min bekantskapskrets och mitt barn, biologiskt eller adopterat ska inte behöva träffa sådana släktingar.
Men fan vad jag är besviken! Vissa saker kan man inte ens få skylla på låg ålder...

2006-05-28T12:15:00.001+02:00

Idag är det morsdag. Ännu en morsdag utan att jag är mamma. Har så klart uppvaktat min egen mamma. Lett åt svägerskan som fått sin allra första morsdagspresent. Fått tårar i ögonen när Tilde de Paula överraskas med blommor av sina söner i direktsänd morgon-tv.
Jag vet, jag är lite patetisk. Och mycket avundsjuk. Men sån' är jag.

2006-05-22T10:57:00.001+02:00

Har inte så mycket att skriva om. Vi går mest och väntar på att hemutredningen ska börja vilket är ungefär som att gå och vänta på ett tandläkarebesök i maratonformat. Man är livrädd men vill ändå komma igång så man får det gjort liksom.

Under tiden försöker vi faktiskt inte tänka så mycket på adoption. Min internet-adoptions-nedtrappning har gått över förväntan bra, främst för att jag höll på att bli knäpp av att tänka på det för mycket. Nu gör jag annat och det är bara emellanåt det glimtar till, när vi ser en liten, uppenbart adopterad unge på stan, när vi pratar om vår ekonomi, när vi pratar om att tapetsera om och inser att ett rum kanske ska bli barnrum snart osv.

Vi går ju så klart kursen också. Jag gillar kursen. Folk på kursen är kul och förstår så himla väl allt det jobbiga med detta, med väntan och allt. Ingen på kursen kommer med dumma kommentarer, tvärtom, igenkänningsfaktorn är stooor.
En av gångerna skulle vi besvara frågan Varför vill du ha barn? Och tro det eller ej, jag kunde inte. Eller jo, jag kom med massor av svar men inget jag egentligen tyckte var vettigt. Det finns liksom inget klart och logiskt svar på den frågan för mig. Många av de andra sa att de alltid velat ha barn, att det var det som var livets höjdpunkt och så vidare.
För mig är det inte så. Jag har nästan aldrig velat ha barn. Ingen längtan alls. Faktum är att jag tyckte småbarn varit rätt jobbiga. Bebisar ointressanta. Tanken på att jag skulle bli, eller ännu värre, vilja bli mamma var skrattretande.
Men i slutänden är vi ju djur. Vi existerar på jorden för att föröka oss. Vi är programmerade till att ta hand om våra ungar.
Jag antar att den biologiska klockan (jäklar vad jag avskyr det uttrycket) tickade i kapp mig och kanske utlöstes det av att jag hittade min hanne, A, och slog mig till ro för ett par år sedan.
Vad vet jag. Idag vet jag bara att jag vill ha barn. Jag kan inte tänka mig skippa barn. Jag vet inte vad vi skulle göra de närmsta femtio åren om vi inte får barn. Jag vill ha en familj, en liten flock, ett kollektiv i vårt hem. Jag vill förresten inte bara ha barn utan barnbarn också. Inte på en gång men sedan. Jag ser ju på mina föräldrar hur lyckliga de är över mitt syskonbarn. Jag vill också ge dem den här lyckan.
Andra anledningar till att jag vill ha barn (varav alla inte riktigt kom fram i diskussionen på kursen):

* Jag vill leva i Pampersreklamen. Vet att det inte ser ut så på riktigt men jag vill, jag vill , jag vill!
* Jag vill ha dialoger och konversation med en liten en. De är så kul, ser världen på ett så intressant sätt. De säger verkligen många smarta saker.
*Jag vill se A i rollen som pappa. Han är underbar med barn och det gör att jag älskar honom ännu mer.
* Jag vill hämta på dagis. Bisarr önskan men det är verkligen en sådan där grej jag längtar efter. Att komma in och se hur min son/dotter kommer rusande mot mig bubblande och babblande om vad de gjort under dagen. Kanske med en teckning han/hon ritat.
* Jag vill åka på utflykter! Djurparker, tivolin, skogsutflykter för att titta på myror, badanlägganläggningar, svampplockning, stranddagar, båtutflykter, fisketurer, museum, Legoland och så vidare. Man kan göra det utan barn men det är såååå mycket roligare med!
* Jag vill baka pepparkakor och julpynta med vårt barn. Detta var en av de absoluta höjdpunkterna på året när jag var liten, hela familjen samlad och ja, jag vill ge vidare detta till en liten individ. Det och allt annat bra med min barndom. Och eftersom jag haft en väldigt lycklig barndom finns det mycket att föra vidare.
Va fasen, jag vill föra vidare hela min stora härliga släkt när jag tänker efter! Den underbara gemenskapen och våra hemtrevliga traditioner. Rubbet! Och det kanske inte är en helt knäpp anledning ändå...

2006-05-17T09:05:00.001+02:00

I natt drömde jag om att vi var igång med hemutredningen. Tanten som utredde oss var i runda slängar 92 år gammal och gick med käpp. Alla träffarna var hemma hos oss och dammråttorna här hade antagit gigantiska proportioner. Jag var inte så lite orolig över att de skulle anfalla tanten.
Fast det hann de inte eftersom besöken inte ens varade i tio minuter, mer än så orkade inte tanten innan hon måste hem och vila middag.
I drömmen bekymrade detta mig men enbart för att jag var rädd för att Kina (som var Landet i drömmen) skulle få reda på det och rata oss av den anledningen även om tanten besökte oss fyra gånger.
Ännu större problem uppstod när hon lämnade utredningen (positiv!) till oss, handskriven! Hon trodde minsann inte på nymodigheter som skrivmaskiner (!!!) och där stod vi och undrade över hur översättare och matchningspersonal skulle reagera...
Vaknade kallsvettig och njööööt av känslan att det inte varit på riktigt. Bara en dröm. Och riktigt så illa kan det ju inte vara i verkligheten.

2006-05-14T14:33:00.001+02:00

Ibland känns det som om det aldrig kommer hända. Man går här och tänker på det tills man håller på att bli galen, surfar, går kurser och förbereder. Men att det är så långt bort att det inte är verkligt. Att drömma går ju men det är sällan det slår in. Jag har tex aldrig vunnit på Lotto så varför skulle vi vinna det här lotteriet? Varför skulle vi ha sådan tur att allt klaffar; hemutredning, ekonomi, proceduren i landet osv. Nä, ibland är jag beredd att ge upp.
Har haft en sådan svacka nu den här veckan (det positiva är att min nedtrappning faktiskt gått framåt!), har försökt fokusera om och liksom nästan glömma bort det. För trots att vi börjat kursen känns det som om det inte går framåt, som om det inte händer något eftersom vi aldrig får börja på hemutredningen.

Men så i tordsdagskväll handlade Simpsons (den tecknade serien på tv alltså) om adoption! Nån släkting till Homer skulle adoptera en liten Kina-flicka och eftersom man inte fick göra det som singel (!?!?!) låtsades hon att Bart och Lisa var hennes barn men det blev så klart trassel.... Nåja, hade inte tänkt recensera Simpsons här, brukar inte ens se det men både jag och A stannade upp framför tvn (mitt i ett mindre gräl om tvätten eller vad det var), sjönk ner och satt helt tysta och tittade. Efteråt log vi lite och började prata om Kina, hur lång tid 14-18 månader egentligen är (svar; låååååååångt!).
Dagen efter såg jag fyra helt klart adopterade små kinaflickor med sina stolta föräldrar på stan och jag började så smått tro att det var ödets sätt att säga åt mig att inte ge upp, inte ännu.
Måste varit så för när jag kom hem så låg brevet där, brevet som talade om att nu, alldeles snart, börjar hemutredningen......!
Nytt hopp med andra ord.

2006-05-10T10:11:00.001+02:00

Tänk, det kan vara så att just idag föds vårt barn, någonstans på jorden! Tanken är svindlande....

2006-05-09T08:10:00.001+02:00

Första träffen på föräldrarkursen var trevligare än jag väntat. Visserligen såg kursledaren inte ut att vara torr bakom öronen och hade ingen personlig erfarenhet av adoption vilket jag tyckte var lite märkligt. Men hon var positiv och fick igång diskussionerna och det är väl det som kommer att ge något är jag och A överens om.
Alla var trevliga men oj så vuxna liksom! När ett par sa att om man inte var kriminell eller pank så klarade man hemutredningen satt jag stum av beundran. Hur vågar man vara så självsäker?! Det skulle jag aldrig klara, inte i den här frågan. Här intas högsta läge av osäkerhet och ödmjukhet. Och skulle vi få vårt ja kommer troligen hemutredarna dyrkas som gudar i vår enkla boning för alltid. Men det är vi det.

Vi hade trott det skulle kännas utlämnande att sitta där och berätta så ingående om oss själva; "Hej, jag heter S, jobbar med ditten, gillar datten, har vidöppna äggledare och regelbunden ägglossning men blir ändå inte gravid."
Men väl där kändes det ok faktiskt. Nästan skönt faktiskt för nu var det folk som verkligen fattade man pratade med. Det var en liten kick liksom!
Nästan alla hade provat IVF och inte bara en gång. Och nästan alla kunde nu inte fatta varför de gjorde det. Så mycket tid, slit och pengar. Det kändes också skönt, som en bekräftelse på att vi valt rätt när vi gått direkt på adoption. Däremot trodde några av de "vuxna" paren att hemutredarna skulle tycka vårt val var udda , neeeeej, paniiiiiiiiik! Tror ni verkligen de hänger upp sig på att vi INTE gjort IVF? Vi är ju bara bombsäkra på att adoption är vår grej?

Mest intressanta frågor kom från de få deltagare som ännu inte bestämt sig för adoption helt. De som var där för att få veta mer. De var som.... trollen på adoptera.nu liksom. Vi andra har kollat mycket och är nog ganska insatta. För oss är det bollande av redan bestämda ideér och uppfattningar som gäller men de ifrågasätter på ett annat sätt. Inte provocerande men ur andra vinklar. Bra men lite läskigt.

I vilket fall som helst så var det väldigt kul och intressant och jag tror vi kommer hålla kontakten med några även efter avslutad kurs. Längtar redan till nästa gång....

2006-05-08T08:10:00.001+02:00

Nu ska jag avslöja en av mina hemliga passioner:

Jag vet vad jag ska göra först av allt när våra papper skickats till Landet (nä, vi har inte bestämt oss); köpa barnvagn!
Eller i alla fall börja titta efter en. Eller ja, börja är väl kanske inte rätt ord eftersom jag, i smyg, tittat på barnvagnar i flera år, ända sedan vi bestämde oss för att "skaffa barn" som det hette då. Jag älskar barnvagnar! Passionerat. Inte så att jag tar varje chans att köra en utan mer så att jag så innerligt gärna vill ha en. Det är liksom det yttersta beviset för omvärlden att man har barn.

Vi har redan från början bestämt att vi ska köpa barnvagn begagnat vilket är helt ok för mig, fyndräv som jag är. Jag behöver inte ha årets modell, jag vill bara ha en vagn som är lite snygg. Och aningen tuff. Man vill ju vara en cool mamma liksom. Och det är väl drömmen/visionen av den coola mamman som fått mig att toksurfa på Blocket och Traderas barnvagnsavdelningar som besatt i flera år. Förutom utebliven graviditet har jag sörjt många missade fynd kan ni tro!
För köpa vagn innan man liksom har en liten på g, det bara måste betyda otur och det vill man ju inte dra på sig.
Så månad efter månad efter månad smygsurfar jag alltså och grämer mig var gång jag ser en häftig vagn till bra pris och det inte är dags att köpa den ännu. Men i samma ögonblick som vi får besked om att våra papper har landat, då jäklar ska det frossas öppet kan ni tro!

Under tiden har jag smygresearchat lite. Trehjulig vagn blir det inte. Så cool är inte ens jag och de ser vippiga ut, som om de kan kantra. Och då kommer väl hemutredarna och tar tillbaka vårt barn eller något! Nej, bort bort med trehjulingsvagnar.
Teutonia ser urcoola ut men en snabb (och diskret) enkät i bekantskapskretsen avslöjar att användarna (och då menar jag främst föräldrarna, vad barnen tycker om dem vet jag faktiskt inte) inte gillar dem. De är inte så stabila och är inte sköna att köra tydligen. Synd, för de är billiga (troligen just därför) på Blocket och ser ju onekligen coola och sportiga ut.
Nä, enligt min undersökta föräldrarpanel är det Brio eller Emmaljunga som gäller. Och Brio har visst bäst gung.
Sedan är frågan om man ska ha lufthjul eller inte. Lufthjul ökar det rätta gunget och är tydligen skönare att köra. Men det är absolut lika jobbigt med punktering på barnvagn som på cyklar. Jag funderade på detta med punktering och konstaterade att jag på de ca 27 jag kunnat cykla själv inte bytt mer än en enda punktering. Och den gången jag gjorde det var det faktiskt rent ut sagt skitjobbigt och dötrist. Resten av gångerna har jag mutat pappa/bröder/pojkvänner/bekanta/min man och det är också rätt tidskrävande (att övertala dem). Detta talar emot lufthjul. Fast på de nyaste vagnarna är det liksom lufthjul, om man ska ha en utan är det stor risk att tyget den är klädd med är översållad med nallar i olika modeller. Och hur coolt är det?! Njae, man kanske ska chansa på lufthjul i alla fall. En Brio combi, eftersom man inte vet hur stort/litet barnet kommer vara vid ankomst, med lufthjul. Förresten, undrar när barnen börjar kunna ha bara sittvagn? Vissa av sittvagnarna är skittuffa!

Hm, bäst jag tar mig en liten titt på Blocket, bara för att kolla av läget liksom....

2006-05-05T10:47:00.001+02:00

Anledning nr 5 till att vi troligen inte kommer få godkänt på hemutredningen;

Vi glömmer bort att vattna våra krukväxter med skrämmande regelbundenhet. Hade inte min bästis, helt automatiskt vattnat dem varenda gång hon kommer inom dörren hade vi fått köpa nya jämt.
Men katten får mat och dryck varja dag. Och ren låda också. Jag lovar!

2006-05-04T08:18:00.001+02:00

Vi har valt att inte vara så hemliga med barnlöshetsfrågan.
Våra föräldrar visste innan vi gjorde utredningen och efter att den var klar berättade vi för andra. Ja, inte så att vi gick runt med plakat eller delade ut flygblad. Men vi informerade närmsta släkten och vännerna. Mest för vår egen skull.
Det finns nog inget värre när man längtar efter barn än när folk frågar saker som "Jaha, när ska ni skaffa barn då? Ni blir ju inte direkt yngre med åren." Eller till och med fråga om man är gravid!!! (Jaha, nu är jag infertil OCH fet!!!!)
Genom att berätta tänkte vi att vi dels kunde slippa frågorna och dels kunde få en del förståelse för att vi ibland tycker det är jobbigt. Barnkalas kunde, innan vi bestämde oss för att adoptera, vara jobbigt tex. Eller tjejmiddagar där alla andra har barn och det är allt det pratas om. Man känner sig utanför. Som om alla andra är med i en klubb man inte kvalificerat sig till. Som om alla polarna flyttat till en annan planet och vi fick inte följa med.

De flesta var väldigt förstående men några stycken reagerade märkligt. Bla var det ett par som berättade att ett av deras två barn kom till trots att mamman tagit dagen-efter-piller. Eh, jaha?! Och rätt tidpunkt att berätta det för oss är i det ögonblicket vi förklarat att vi är oförklarligt barnlösa och tycker det är asjobbigt?!?! Varför?! Varför berätta det för folk alls och OM man känner ett tvång att berätta det, varför välja det barnlösa, deppiga paret att berätta det för?!?! Vi fattade inget och jag blev faktiskt rätt ledsen. Kändes som om de var tvugna att skryta om hur mega-fertila de var, i motsats till oss. I vår situation blir man så klart lite känslig så jag kanske överreagerar men.... Skumt var det.

Rätt många kunde inte förstå varför vi började prata om IVF och adoption direkt efter utredningen.
"Ni har ju inte hållt på så himla länge!" (vad de nu vet om det?! Finns det kameror i vårt sovrum som jag inte känner till?)"Bara vänta, det kan ta tid", sa de. Och; "Vi höll på säkert åtta månadet innan Nisse kom till". Och så vidare. Jag blev irriterad över dessa kommentarer.
Hallå, de sitter där med sina ljuvliga ungar, lätt för dem att säga man ska vänta! Men en tredjedel av de som förblir barnlösa genom livet hittar man aldrig felet på. 33% jäkla procent! Jag har haft tur i kärlek så tur i spel kan jag väl bara glömma.
Och hur länge tycker de att man ska vänta/försöka? Hur länge ska man tempa och förstöra sitt sexliv med schemalagd sex? Tills man är 35, 38 eller 40. Är 40 en lagom ålder att ge upp och påbörja den oääääändligt långa adoptionsprocessen?! Bör man "ge upp" då?
Hade saker och ting gått som vi velat skulle vi ju varit föräldrar nu. Vi skulle haft en ettåring (minst) som var inskolad på dagis. Börjat prata om när vi ska försöka få till nr två. Men nu blev det inte så och vi vill inte bli gamla föräldrar. Vi vill inte sitta uppe på nätterna och vänta på tonåringar när våra kompisar får barnbarn. Vi vill bli föräldrar NU! NU, NU, NUUUUUUU!

Sedan, när vi meddelade att vi valt att försöka adoptera kom standardkommentaren;
"Då ska ni se att du kommer bli gravid! Det vet man ju, folk bestämmer sig för att adoptera och så, boooom, får de en egen!"
Jag HATAR den kommentaren. Förstår att folk menar väl men snälla, fanns de inte närvarande på biologilektionerna alls? Man blir inte gravid av att tänka på något, adoption eller inte. Man blir inte gravid av att samla myndighetspapper eller surfa på nätet efter information om olika länder. Man bli gravid om en spermie tränger in i ägget vid lämplig tidpunkt. Och om ett par efter tio år och två adopterade barn blir gravida handlar det inte om att de gjort vissa saker/val i livet utan om tidsfaktorn. De hade blivit gravida om de hade haft sex på exakt den tidpunkten oavsett om det haft adoptivbarn eller inte. Punkt slut.

Och när det gäller att bilda familj har vi kommit fram till att det är barn vi vill ha. Inte specifika gener. Vi vill bilda familj, det vet vi. Och att detta sker på ett annat sätt än det vi först hade tänks oss, det spelar ingen roll.
Bara vi klarar hemutredningen.

2006-05-03T21:22:00.001+02:00

Hahaha, ni gör ju inte direkt min adoptera.nu-nedtrappning lättare genom att starta en tråd om bloggen!
Men tusen tack för era fina ord, de värmer verkligen. Och det är sååå skönt att veta att det finns fler därute som går/gått igenom samma sak. Det gör väntan lite lättare. Och framförallt roligare!

2006-05-03T08:28:00.001+02:00

Att jag är internetberoende var ingen nyhet för mig men nu har jag blivit adoptera.nu-junkie.
Är sanslöst beroende. Kan inte låta bli att kika in, minst 25 ggr per dag. Vi får ju surfa på jobbet men skulle någon kolla i dator....loggorna eller vad det heter skulle det bli riktigt pinsamt. speciellt eftersom det bara är min chef som vet att vi vill adoptera. Suck.
Får lägga upp ett avvänjningsprogram kanske.
Jag får kika en gång innan jag börjar jobba, en gång på förmiddagen, en gång på lunchen och en gång på eftermiddagen. Kan det vara en nedtrappning som funkar kanske.
Borde nog dessutom inkludera "AC svarar" i nedtrappningsprogrammet. Kan bli på dåligt humör en hel eftermiddag när de inte har svarat på några nya frågor....

2006-05-02T15:44:00.001+02:00

I går var vi på barnkalas. 18 ungar i åldrarna 1-4 år = det var KAOS! Jäklar alltså. Att alla överlevde. Och då menar jag inte bara föräldrarna.

Mest fascinerande var det när födelsedagsbarnet skulle öppna sina en miljon paket. Medan h*n öppnade någon (i barnets tycke) halvtrist bok började kompisarna dra i de stora paketen och plötsligt var det som att se en flock hajar i en naturfilm, ni vet, när de kommer in i någon sådan där matorgie, helt galna och triggade av blodet i vattnet. Fast här blev barnen hetsade inför synen av ett helt bord fullt av paket samt prasslet av presebtpapper som revs sönder. Helt bedårande men lite skrämmande och hade inte födelsedagsbarnets mor gripit in hade väl hälften av sakerna gått sönder innan barnet ens hunnit se dem.
När värsta chocken lagt sig insåg vi vilket ypperligt tillfälle det var för oss att spana in olika åldrar. På en sådan här tillställning är det ju dessutom fullt lovligt att fråga hur gamla telingarna är. Så vi hade facit så att säga. Alltså gissade vi vilt och kollade sedan. Vi är fortfarande rätt kassa på det. Tex trodde vi båda att Kalle var 1,5 fast han var 2,5. Vi gissar alltid fel åt det håller märkligt nog så när vi väl får hem vår lillunge kommer vi väl vara helt förvånad över hur liten han eller hon är.

På vägen hem drömde jag om barnkalasen vi ska ha i framtiden. Vårt barn ska ha kvarterets coolaste kalas. Helst maskerader, jag älskade klä ut mig när jag var liten (och gör det fortfarande faktiskt), och allra helst ska det vara på ett bestämt tema. Hahaha, alla andra föräldrar kommer avsky oss. Men oj vad vår lille unge ska få ha kul!
La fram idén för A som såg lite tvivlande ut.
"Älskling, det får inte ens plats 18 ungar hemma hos oss, utklädda eller inte" invände han. "Och vi har ju ingen trädgård de kan rusa runt i. Faktum är att jag just insett poängen med barnkalas på McDonalds..."
"Får de vara utklädda på McDonalds?"
"Det får de säkert" trodde min man.
"Bra" sa jag och lutade mig lyckligt tillbaka i sätet.

2006-05-02T08:15:00.001+02:00

Anledning nr 4 till att vi troligen inte kommer få godkänt på hemutredningen:
Ibland tar toalettpappret slut hemma hos oss, utan att någon köpt nytt. Hemskt oansvarigt och slarvigt. Inte bra alls.

2006-05-01T10:44:00.001+02:00

Om man får godkänt på hemutredningen får man också en medgivandeålder. Det är, översatt till icke-adoptivspråk, en ålder mellan 0-x månader inom vilka ramar barnet kommer vara när det kommer till sina nya föräldrar.
Det är tydligen hemutredarna som bestämmer detta (de bestämmer allt, bokstavligen ALLT!) men man får själv vara med och tycka och tänka.
Så vi tänkte.

Jag tror att väldigt många tänker att man vill ha en liten en. Men det är något man snabbt lär sig, att 0-12 månader, det är inte bra. Få länder och varken hemutredare eller organisationerna gillar det. De blir tydligen lätt lite gnälliga om man föreslår 0-12 månader. "Det gååååår ju, men det är inte braaaaa förstår ni".
Även på adoptera.nu får man genast påhopp och långa utläggningar om hur de önskar att folk kunde välja högre medgivande för det är såååå bra om barnen är större. Man kan inte låta bli annat än undra vad dessa människor skulle tagit sig till om de blev gravida? Satt babyn på tillväxt nånstan? Jag menar, det äääär ju så mycket lättare med större....

Nåja, helst inte 0-12 månader alltså. Då är 0-18 månader eller ännu hellre 0-24 mycket bättre. Fine by me, det låter ju bra. Förstår att barnen hinner bli lite äldre medan man letar efter släktingar och gör medicinska undersökningar. Och ärligt talat, jag tycker ettåringar är mycket roligare och charmigare än små bebbar. Men tvååringar, är de inte...rätt stora liksom?

Vi åkte till köpcentrat till helgen. Satt på McDonalds (hoppas hemutredana inte har spanare ute!) och kollade på ungar. Hade A suttit där själv och stirrat som vi gjorde skulle han blivit arresterad. Men nu, med sin hustru vid sin sida var det acceptabelt.
"Titta på den där", mumlade jag och nickade mot en liten mörklockig flicka med pommes frites i håret. "Hon är så söööt! Tänkt, vi kan få precis en sådan en..."
A såg tvivlande ut.
"Eh, hon är nog närmre tre faktiskt"
"Tre?! Nä, det tror jag inte. Har man pommes i håret när man är tre?"
A ryckte på axlarna.
"Ingen aning. Men den där röhårige därborta måste väl vara ungefär ett?"
En pojke med en ballong på pinne i näven och gröna skickarbyxor viftar lyckligt med en servett inför våra ögon.
"Han ser ju inte ens ut som om han kan gå" protesterar jag.
"Alla ettåringar kan inte gå" förklarade A med kännar-min och jag insåg att han hade rätt. Och att vi inte har koll. Vi känner en massa barn men vet liksom inte direkt vad de kan. Vi måste läsa på helt enkelt. För om vi skulle gå fram och fråga föräldrarna finns det faktiskt en överhängande risk att vi åker dit, åtminstone för förargelseväckande uppträdande.

Innan vi lämnade kaoset på restaurangen viskade jag till A:
"Det är så många här, tror du verkligen de märker om vi tar en enda liten en?"
A skakade på huvudet.
"Inte en chans. Om du flashar brösten hugger jag en och springer så ses vi vid bilen"
Men trots den vattentäta planen bangade vi ur. Och bestämde oss för att inte nämna incidenten för hemutredarna.

Senare lånar jag Ylva Ellnebys bok Titta vad jag kan på biblioteket och med den som stöd bestämmer vi oss för att föreslå medgivande 0-24 månader.

2006-04-30T14:27:00.001+02:00

Man ska välja land också. Eller ja, det var vad vi trodde när vi började. Man ska sikta in sig på ett land innan hemutredningen, fick vi veta.
Man måste ju veta vilken medgivandeålder man vill ha och så är det olika krav på antal hemutredningsträffar i länderna. För Kina måste man tex ha träffats minst fyra ggr. Och Kina är ju ett av landen vi funderat på. Men samtidigt fick man inte "snöa in" på ett bestämt land för tidigt för det händer minsann saker såååå snabbt i adoptionsvärlden.

Vi googlade och landade på ACs hemsida. Oj så mycket länder!
"Åh, Sydafrika!" utropade jag. "Kan vi inte välja Sydafrika!? Då kan vi ju åka på safari också!" Jag hade velat åka till Sydafrika på bröllopsresa men så bidde det inte. Tanken på att i stället bli "gravid och få barn" med Sydafrika var fantastisk.
"Går inte", sa A och fick ner mig på jorden igen. "Vi har varken haft fem års samlevnad eller är speciellt religiösa. Vad finns här mer?"
Vi läste vidare och insåg att det var som en anställningsintervju.
Korea gick bort eftersom vi inte hade tillräckligt med "erfarenhet" som gifta. Grrrr, om jag bara hade sagt ja direkt den där söndagsmorgonen en vecka efter att vi blivit tillsammans hade vi kunnat slänga in våra papper till Korea och - kabooom - ett par månader senare haft en liten baby i våra armar. Men nej, jag skulle klart spela svåråtkomlig och vääänta. Visste absolut inte då hur mycket väntan det skulle bli för oss.
En del länder hade "anställningsstopp", en del fick man bara ansöka om barn över tre år i och ytterligare några var väntetiden så lång att man blev alldeles yr av att tänka på det.
Ta Colombia tex. 2 års väntetid. Man ska alltså genomgå hemutredning, gå föräldrarkurs, skicka in sina papper, bli godkänd av organisationen, sammanställa fler papper, få dem översatta, skicka dem till landet och sedan vänta två år?!?! Vem klarar det?! Inte jag i alla fall.
Till och med A, som är extremt tålmodig,såg lätt skakad ut när han insåg den fulla betydelsen av ordet vääääntetid. För tex Vietnam skulle väntetid innebära 2,5 års väntan, i Sverige, innan vi fick skicka våra papper. Milde tid!

Till slut fick vi benat ut de länder vi skulle kunna skicka våra papper till:
Ecuador
Kina
Kirgizistan
Thailand För min del funkade det med vilket som egentligen. Kina hade det i och för sig blivit lång kö till och Kirgizistan... På adoptera.nu hade man debatterat Kirgizistan friskt minsann. Ångest!

Tills vi flippade upp sidan igen en kort tid senare och insåg att det går snabbt. Ecuador hade blivit invaderat av Colombiaföräldrar (som tydligen oxå blev yra av väntetiden i Colombia), tar bara emot ansökningar för tre år eller äldre och i Thailand var kvoten fylld; stopp, inga mer ansökningar förrän nästa år. Kanske finns plats för oss om vi byter organisation men det kan man ju inte veta.
Vilket lämnar oss med....Kina och Kirgizistan. Och Kinas väntetid som bara ökar och ökar! Fast det verkar vara ett safe och bra land att adoptera från.
Välja land my ass! Man får ta det man kan helt enkelt. Och egentligen spelar det ju ingen roll, alla länder i hela världen är ju faktiskt spännade och vackra på sitt sätt. Och ungarna är ju underbara överallt.

Hm, var ligger nu Kirgizistan egentligen?!

2006-04-29T07:59:00.001+02:00

Snart dax för föräldrarkurs. Den måste man gå för att få godkänt på hemutredningen.

När jag ringde och anmälde oss frågade jag vad den handlade om. Eller ja, det vet vi ju, men mer, vad de skulle ta upp liksom.
"Tja" sa damen, "vi kommer ju ta upp en del om problematiken man kan stöta på när man adopterar. Anknytningsproblem, barn som inte känner att de har några rötter, rasism och så. Och hur man håller koll på att barnen inte kommer efter i utvecklingen eller känner utanförskap i familjen. Hur man ska få dagispersonal och lärare att förstå adoptivbarns behov av extra stöd och hjälp."
"Eh, jaha. Och om hur underbart det är att få barn kanske?" föreslår jag käckt, en aning svag i knäna efter att få hört om alla problem som väntar oss.
"Va?! Ja, det med...."

Ska bli spännande.