Jag vet inte ens om jag KAN berätta mer.
Är helt yr och förvirrad. Sitter på jobbet och glor på datorn, darrig i knäna och utan att kunna tänka en enda klar tanke. Mer än möjligen att jag skulle vilja sova. Vi kunde nämligen inte sova i natt, helt omtumlade, vi bara låg där, stirrade i taket (ungefär lika produktivt som att stirra på datorn) och försökte fatta det stora som hänt.
Att ett enda telefonsamtal, ett ganska kort sådant dessutom, kan göra så stor skillnad! Ingenting är som saker och ting var före telefonsamtalet!
Nu vet vi att det inte var meningen att jag skulle bli gravid, inte meningen att vi skulle göra IVF, inte meningen att vi skulle vänta tre-fyra år i den vanliga kön för det var meningen att X skulle komma till vår familj, nu, eller ja, inte riktigt nu men mer nu än vi någonsin skulle kunna tänka oss.
Saken är den att mitt i detta hysteriska lyckorus så har vi bara berättat för våra föräldrar och en nära vän. Vi måste ju höja medgivandet och skicka en massa papper igen. För ja, det är ett litet barn som sökte föräldrar som blivit vårt. Men dels är det ju en del pappersarbete och väntan kvar (4-6 månader) plus höjt medgivande och så ska ju kineserna godkänna oss som föräldrar till just X. Så här sitter jag nu, på jobbet och vill bara skrika rakt ut av lycka men i stället säger jag inte ett ord. Hjälp, känns som jag kommer spricka!

En annan sak behöver jag fundera över. När jag påbörjade bloggen var det mest som terapi för mig själv. Jag trodde inte att någon verkligen skulle läsa den men hjälp, jag är helt överväldigad av all respons jag fått. Tusen tack alla.
Nu vet jag inte om jag kan fortsätta skriva. Det handlar inte längre om bara mig och A, nu finns en liten X inblandad och jag har aldrig tänkt lämna ut en enda liten detalj om mitt barn på Internet. Jag vet alltså inte om jag kan fortsätta skriva. Vet inte hur jag i så fall ska göra det. Måste tänka. Samla mig,. Inse att det är sant. Jag är mamma! Det är fan i mig helt jäkla otroligt.

Jag.har.blivit.mamma.

Tack för alla era kommentarer, de värmer. Och det hjälper att veta att man inte är ensam om detta. Att vi inte är konstiga eller unika som brottas med tankar och funderingar.

Jag vill inte leva livet utan barn och det vill inte A heller. Men vi skulle hemskt gärna vilja leva under tiden fram till att vi får barn. Vi har, som jag ser det bara testat ett sätt av tre: hemmagjorda barn i sängen. Det funkade inte. Vi kan inte riktigt säga att vi uttömt alternativet adoption eftersom vi väl inte ens kommit halvvägs ännu. Vi undersöker fortfarande möjligheterna att byta land längre fram i höst.
När det gäller det tredje alternativet, konstgjord befruktning, så har vi knappt nosat på det ens. Det är fortfarande vårt sista alternativ, det är vi båda överens om, det är ett sådant lotteri men fan heller att vi lägger av, ger upp eller accepterar att leva ett liv vi inte vill leva förrän vi testat allt.
Vi informerar oss om läget: vi pratar med våra organisationer, vi går på informationsmöte på IVF-kliniken.
Under tiden LEVER vi. Inget mer jävla sparande, bantande och annat. Vill jag köpa nya stövlar för att vara glad under den här evighetslånga transportsträckan tänker jag göra det. Vi kan ta ett lån till den förbannade adoptionen om vi mot förmodan får barnbesked inom de närmaste tre åren.
Vi ska sluta prata om hur vi ska barnsäkra lägenheten, sluta drömma om små mörkögda kina-ungar, sluta prata om när vi blir föräldrar och ägnar tiden åt vettga saker som spa, champagne, bio och weekend-resor. Det bara måste funka, det gjorde det ju förut?!

Ibland funderar jag på om vi inte kan ha ett bra liv utan barn. Inte för att jag vill utan för att jag vill slippa det här. Om vi avbröt adoption och struntade i IVF skulle mardrömmen på något vis vara över. Ingen mer väntan. Inget mer hoppas hela tiden. Ok, vi skulle inte få barn men vi kanske skulle kunna LEVA. Det känns inte som om vi kan det, inte som om vi kunnat göra det de senaste åren.

Det är lite som när man var tillsammans med något pucko till kille i tonåren och satt hemma och väntade på att han skulle ringa jämt. Visst blev man lite ledsen när han till sist dumpade en men samtidigt var det en befrielse att slippa vänta, slippa bli besviken.

Om vi la ner hela barngrejen skulle vi ha råd att köpa hus. Vi skulle kunna spara pengar och resa till spännande exotiska platser. Kanske till och med jobba utomlands. A skulle våga byta jobb totalt som han drömmer om. Vi skulle fortfarande ha varandra. Och vi skulle slippa den förbannade jävla väntan.

Okej, det enda som verkligen får mig att tro på att tiden går är det faktum att jag emellanåt behöver klippa mina tånaglar. För övrigt är det som om jag vore en zombie i vakum. Vi har bestämt att vi inte ska prata om IVF-grejset förrän efter informationsmötet. A tycker inte det är något att prata om nämligen. Han säger att han är lite (troligen dagens understatement) trött på mitt tjat om att vi sviker vår Kina-unge eftersom det med dagens väntetider inte ens är troligt att barnet är fött ännu. Dessutom, påpekar han när jag rycker honom i kavajärmen så fort vi ser ett litet asiatiskt barn någonstans, så är det inte synd om barnet för barnet i fråga blir inte kvar på barnhemmet utan får andra, alldeles utmärkta och av myndigheter godkända föräldrar.
Hm, det må väl vara hänt men man måste väl få tro att man skulle bli typ bättre föräldrar än precis alla andra?! Och då är det ju lite synd om barnet för att det inte hamnar hos just oss. Dessutom är det synd om oss, eller i alla fall mig, för jag förlorar mitt lilla Kina-barn.

Kompisen M säger att jag inte får tänka så, om jag inte vill bli gravid med IVF så kommer det aldrig att lyckas. Hm, märklig teori, hur kan det då komma sig att små tonårstjejer som hellre skulle ta livet av sig än bli gravida blir just gravida? Våldtäktsoffer? Nej, den teorin är lika dum som att man blir gravid när man slappnar av.
Mamma säger att vi inte ska göra IVF om vi inte vill. Problemet är att hälften av oss vill. Och den andra hälften av oss vill ha barn om än ett som är runt året (minst), har sneda, vackra ögon och svart hår...
Fan, A har kanske rätt. Kanske borde man inte prata om det och kanske inte heller tänka på det. Något tips om hur man låter bli?

Jag äter folsyra för det ska man göra innan man gör IVF men jag vill inte göra IVF. Jag solar för det ska man göra på sommaren (speciellt om man får tillfälle efter x antal veckor med regn) och vill inte göra IVF. Jag surfar på adoptionssidor för annars blir jag galen (ja, jag har erkänt mitt beroende en gång för alla nu) och vill inte göra IVF.
Jag vill inte göra IVF. Men jag vill inte vänta 3-4 till på att bli mamma. Den här bloggen skulle liksom vara tillfällig, inte någon långkörare i klass (om man kan tala om klass i detta sammanhang) med Rederiet.

A vet inte vad han vill göra. Han vill inte prata om det så mycket säger han. Men sen pratar han i alla fall och då säger han obehagliga sanningar som att: "Vi sa ju att vi kan tänka oss vilket barn som helst, då kan vi ju inte välja bort ett för att det är biologiskt", "Vi valde adoption för att det var det säkraste och nu är det inte det längre", "Vi vill ju ha BARN, inte just ett kinesiskt barn" osv.
Jag vet att det stämmer men vill likt en liten unge (sådan vi inte har) vifta händerna för öronen och säga aaaaaaaagrrrrrrrr så jag inte hör hans förbaskade sanningar. Faktiskt.
Jag vill ha min lilla kina-unge. Det är min sanning och det svider när A säger att jag är fixerad vid adoption. Jag ÄR fixerad vid adoption men det är inte fel faktiskt, det SKA man vara. När man gör hemutredningen ska man vara till 100% inställd på adoption och jag är det. Jag gör RÄTT! Men inte fasen får man någon belöning för det. Inte de närmaste 3-4 åren i alla fall.
Så ja, vi är nog idioter om vi inte tar den här chansen. Faktiskt. Man kan ju adoptera ett syskon. Och förresten så kanske det inte ens blir något på de tre försöken vi får. Hm. Fan.
Jag känner ju inte ens för att vara gravid.