onsdag, februari 28, 2007

När man nu har lite tid över, alltså när man inte behöver slåss med kopieringsmaskinen eller ringa Organisationen stup i kvarten, ja, då känns det lite tomt. Avstressande men tomt.
Har väldig lust att ringa Organisationen bara för att…tja, fråga om det hänt något. Om de hört något.
Men inser att det är lite väl magstarkt när man har över två år kvar till BB. Och inte ens är speciellt ensam om det.

Suck.

tisdag, februari 27, 2007

Mama är en skittidning. I alla fall på ett sätt.
Tänkte ju att nu när vi faktiskt är officiellt väntande skulle jag få frossa i mammasaker – äntligen - men nej. I stället får jag en miljon sidor om graviditet.
Ok, jag inser, majoriteten av mammorna i välden får sina barn den vägen (bokstavligen) men i alla fall. Såååå många sidor! Jag menar, de flesta som läser Mama väntar väl inte barn heller?! En hel del måste ju redan ha fött alla sina barn och håller bara på att uppfostra dem liksom. En del har kanske fosterbarn och ett gäng är som jag, kommer aldrig att komma i närheten av foglossningar, profylaxer och ultraljud.
Inte nog med att det handlar om graviditet, det känns som om 70% av resterande text och annonser är för babysaker. Alltså för spädbarn. Inget alls man kan klämma ner en tvååring i . Jag menar inte att man måste specialisera sig på adoptivföräldrar eller att man inte ska skriva om epudri….ja, ni vet, den där bedövningen man får när man föder. Jag är bara besviken. Fan. Vad ska jag nu göra för att bekräfta mitt mamma-to-be-status?!?!

fredag, februari 09, 2007

På tv har Alice blivit fem år och åkt tillbaka till Kina. Vi sitter klistrade och tittar i fem- sex minuter. Vet att det är tänkt som ett barnprogram men ingen verkar ha tänkt på att det är tortyr för vuxna som ska adoptera att få så små doser liksom. Självklart spelar vi in så att vi (läs: jag) ska kunna se det under deppiga perioder, i ett sträck, och tänka att japp, stå ut lite till, bara två år till, sedan får ni en sådan!
Nåja, åter till ämnet så att säga, Alice, tillbaka i Kina. Hon verkar tycka att det är sådär. Får känslan av att för hennes del hade de lika gärna kunnat åka till Kanarieöarna liksom. Och jag blir fundersam. Man har ju läst så himla mycket liksom. Till och med A reagerar.
- Sa de inte på kursen att man inte skulle åka tillbaka för tidigt? undrar han när vi suttit några minuter och ojat oss över hur söt och charmig Alice är.
- Jo, säger jag, och det har jag läst på adotpera.nu också… Men alla som åker med syskon då?! Det är ju typ i den åldern och det sägs ju att det är bra om syskonen följer med ju.
- Mmm. Fast filmen skulle blivit bättre om hon varit ett par år äldre när de åkte tillbaka, säger A bestämt. Då hade de ju mer kunnat prata med henne om hur det känns och så. Nu bara lullar hon runt och är söt liksom. Vilket är bra men det ger inte mycket. Och föräldrarna kan inte riktigt veta kanske om hon mår dåligt av det.
- Ja, säger jag, det är som cancer liksom.
- Cancer?
A ser förvirrad ut.
- Ja, cancer. Man får cancer av typ allt, hur man än bär sig åt, vad man än äter eller undviker att äta så man kan lika bra skita i alla regler och restrektioner och göra som man själv tycker känns bäst. Och det är väl så med adoptioner också. Man bli typ yr om man ska lyssna på allt och läsa allt som skrivs på Internet så man kanske ska skita i det och köra sitt eget race helt enkelt.
A skakar på huvudet och förklarar att jag är belagd med Internet förbud.

torsdag, februari 08, 2007

Fem dagar efter att vi skickat de färdiga papperna ringer jag Organisationen i smyg från jobbet. Bara för att kolla om det kommit fram. Och när det är dags för vår fina akt att resa till Kina. I fall nån har någon aning. Och får förbluffad svaret:
- Ja, de har kommit fram och dessutom skickats till Kina, vi skickade en grupp igår så nu kan ni förvänta er logg in datum om en månad eller så. Det kan ni se på hemsidan.
Jag tackar och lägger på luren. Wow, det är sant, våra papper är på väg till Kina! Vi kommer att få ett LID! Ett riktigt LID! Jag som inte ens visste vad LID var för typ sex månader sedan har längtat efter det här magiska datumet. Visst, underbart att ha klarat hemutredningen och ja, skönt att vara klar med papperssamlandet men det är ju LID man vill ha. De magiska siffrorna som bekräftar att man är med i matchen. Att man faktiskt håller på att adoptera, att man finns i statistiken och inte bara i marginalen, som nån halvseriös liten parentes. No more ”vi ska adoptera från Kina”. Nu är det snart äntligen så att vi håller på att adoptera från Kina. Och vi kommer att ha bevis för det!

Jag nästan svävar hem den dagen och köper tidningen Mama på hemvägen. Har smygläst den på biblioteket förut men nu jäklar, nu när man nästan ha LID, då är det dags. När jag kommer hem går jag in på nätet och tecknar en prenumeration på Mama och sedan ringer jag några bekanta som vi lärt känna och som också ska adoptera från Kina. Fast de ligger före oss, flera månader och har så klart redan fått sitt LID. Men M blir väldigt glad för vår skull.
-Åh vad bra att papperna kom iväg så snabbt, säger hon entusiastiskt. Nu gäller det bara hur länge vi får vänta innan vi passerat review room.
Fan. Aldrig kan man få vara glad. Vi tittar på Internet och enligt prognoserna är det typ ett år innan våra papper granskat och godkänts. Fan. Suck.

torsdag, februari 01, 2007

Om det är sant att man kan få magsår av stress och oro (en läkarbekant till A säger att det inte är så, därav mitt tvivel) så är det ett under att jag inte fått det.
A har, märkligt nog (och relativ ogrundat) en väldig tilltro till svenska posten medan en annan inte kan sova när vår ansökan kuskar landet runt för diverse stämplar. Tänk om den kommer bort, trots rek. Brev? Vad ger rek brev för säkerhet förresten, rent praktiskt? Jag menar, en unge kan ju stoppa en smällare i en brevlåda eller i en postbil (för rek ligger väl inte på lådan?) och ka-boom, där gick ens blod, svett och förhoppningar upp i rök och man vet inte ens om det.

Självklart kan jag inte låta bli att ringa till Kinesiska konsulatet, trots att Organisationen sagt att man inte bör göra det eftersom de sällan svarar och inte pratar svenska.
Vill ju bara höra om våra papper är klara liksom. Eller till och med skickade. Vi betalade ju expresstillägg (onödigt enligt A, och Organisationen, men va fan, finns det något som kan gå snabbt i hela den här sega processen så ta mig tusan, då är det värt att betala för att det ska göra det!).
Så jag ringer och någon svarar "Hallå". På svenska. Och de pratar ju inte svenska på konsulatet. Så jag säger ursäkta, har ringt fel och lägger på. Kollar telefonnumret noga, ringer upp igen varpå jag får samma svar.
-Eh, är detta kinesiska konsulatet? undrar jag försiktig.
- Ja.
- Öh, jaha. Ja, jag ville veta om vår ansökan, för adoption alltså, av ett litet kinesiskt barn (tur att jag sa det by the way, så de inte trodde att det är en liten indier vi vill ha. Hm), om den är klar? Vi betalade expressavgift.
Det blir tyst i luren och jag blir orolig att kinesen (?) i andra änden tycker att jag är ohövlig som antyder att de är långsamma genom att ringa och fråga och påpeka att vi faktiskt betalt för express.
- När kom papperna in?
- För fyra dagar sedan, mumlar jag ödmjukt.
- Då skickar vi nog i morgon. Många ansökningar nu. Det är bra.
- Öh, ja. Jaha. Tack då.
A undrar om jag tycker att samtalet var meningsfullt. Han är lite sarkastisk när han frågar. Men märkligt nog tycker jag faktiskt att det var ganska bra, fast jag inte fick veta något direkt. Personen som jobbar på konsulatet tyckte det var bra med många ansökningar. Det måste väl vara ett gott omen, eller?

Efter lite jagande får vi även tag på en notarius publicus som inte tar en hel vecka på sig att läsa igenom papperna, stämpla (stämplar och åter mer stämplar, hur kan dessa små stämplar vara så viktiga?!?!) och dra en snodd som skulle gjort vår svenske konung stolt och lycklig genom hålen i pappret.
Voilá (eller hur det stavas), en helt färdig ansökan! Den ser väldigt fin och officiell men vi vet fortfarande inte riktigt vad en notarius puplicus gör förutom officielliserar adoptionsakter. Och i det ögonblicket bryr vi oss inte heller. Nästan andäktigt tittar vi på den där den ligger på köksbordet. A tar fram kameran och fotograferar den medan jag motar katten, som är en riktig linslus (han har nog inte riktigt kommit över att han inte fick vara med på bilderna till Kina).
Dagen efter traskar jag åter ner till postens företagsservice och skickar alltihopa i ett rek brev till Organisationen. Vi är KLARA.