Jag visar A testet men han är skeptisk redan innan han får reda på vem som gjort det. När det går upp för honom att jag själv knåpat ihop det diskvalificerar han det helt. Onödigt tycker jag, det är ju ändå en test och vi behöver en sådan.
Jo, medger A, men jag kanske kan hålla med om att det är något vinklat, detta test? Hm.
- Älskling, det är inte det att jag har något emot Kina, säger han, men vi kan väl sätta oss ner och gå igenom alla våra alternativ?
Hm igen, är det inte det vi gjort det senaste halvåret?! Men visst.
Vi stryker Colombia/Brasilien. Inte för att det är dåliga länder (speciellt inte Brasilien med åtta månaders väntetid) utan för att man måste vara i landet i upp till åtta veckor. Personligen är jag mer än gärna åtta veckor i Brasilien, any day. Men min chef har nog lite andra åsikter. Ärligt talat vet vi faktiskt inte hur folk löser det?! Jag menar, barnbeskedet kan komma typ när som helst och sen ska man resa direkt efter, hur går det till? Går man inte till chefen och säger ”Hej svejs, på måndag åker jag till Brasilien en sväng. Vi ses om sju-åtta veckor. Ni fixar vikarie va?!”
Min chef hade inte blivit glad. As chef hade troligen fått en hjärtattack och dött. Då hade hela firman gått omkull och A skulle visserligen kunna resa till Sydamerika men inte ha något jobb när han kommer tillbaka. Hm, nej det går inte.
Thailand verkar trevligt men vi är båda överens om att vi inte vill vänta i Sverige på att få skicka papper. Vi har insett att många köat i Sverige läääänge för att skicka till Vietnam t.ex. och sen tvingats byta land. Nej, Thailand går tyvärr också bort.
– Men Indien då? säger A entusiastiskt.
Jag tvekar. De går ju inte efter någon turordning alls där.
– Men kan ju vara positivt, påpekar A. Vi kanske får barn direkt! Vi kanske är föräldrar innan sommaren. Kom igen gumman, du brukar ju vara så spontan!
Tja, det kanske man kan säga. Jag kan spontant köpa en ny vinterkappa eller ett par coola stövlar, inga problem. Jag kan spontant ringa runt och bjuda in våra vänner på en improviserad fredagsmiddag. Eller lura med A på en spontan weekendresa. Så ja, jag kan vara spontan. Men när det gäller vårt barn… Om vi skickar papper till Indien kan vi få barnbesked någonstans mellan direkt och två år. Vilket betyder att jag kommer att vänta på TELEFONSAMTALET varenda dag. Och att jag kommer att vara besviken varenda kväll. I upp till två år. Det klarar jag inte. Jag har för svaga nerver. A:s peppande om att vi kanske bara behöver stå ut med det i en månad eller två hjälper inte ett dugg alls.
Det är ju så att jag har haft tur i kärlek. Jag trodde länge att det inte var så men sen upptäckte jag att A fanns där och väntade på mig och insåg att det är sant. Jag har tur i kärlek och följaktligen otur i allt annat. Definitivt i spel och lotterier. Och detta är ett lotteri. Kan garantera att jag (vi) hade fått vänta längst av alla. Medan mina nerver totalt trasades sönder undertiden. Jag varnar A om att jag inte kommer bli kul att leva med om vi väljer Indien och han förstår faktiskt.
Kvar finns Kina. Och Kina it is.

Här kommer det, testet alla har väntat på:

Mamma Wannabes välja-land-test

1.Jag tycker väntetiden för vårt barn..
A: Blir som den blir. Det kan bli i morgon, nästa vecka eller om två år. Vi kommer får rätt barn i slutänden.
B. Gott kan ta två år. Vi har ingen brådska. Den som väntar på något gott…
C. Bör kunna beräknas någorlunda.
D. Bör ske i rättvis turordning. Ingen som ansökt efter oss ska gå före, det är ju orättvist!

2. Min bild av vårt kommande barn….
A. är en mörklockig liten flicka, eller kanske pojke.
B. Har ingen bild, vårt barn kan ju se ut precis hur som helst & det är underbart!
C. Tror det är en mörk, vacker pojke. Kaaaanske en liten flicka
D. En snedögd liten söting. Stoooor risk att det är en flicka.

3. När vi får barnbesked (ljuvliga tanke) vill vi…
A. Ha typ ett halvår på oss att inreda barnrummet, skicka presenter till vårt barn och i lugn och ro förbereda vår resa.
B. Störta iväg och vara i landet en längre tid. Underbart att slippa jobbet och lära känna kulturen under 6-8 veckor!
C. Boka en resa kombinerat med sol och bad på någon paradisstrand.
D. Ha några veckor på oss så man hinner fatta det som hänt och köpa barnvagn.

4. När det gäller språket…
A. Känns det som om det är bra om folk kan engelska, i alla fall på barnhemmet och i domstolen. B. Jag läste spanska i skolan!
C. Föredrar vi lite turistigare ställen där många förstår svenska eller i alla fall turistengelska.
D. Så är vi språkgenier. Det finns inte ett språk vi inte kan lära oss bemästra, både i tal och skrift. Vi är redo för utmaningen!

5. Väl i landet vill vi….
A. Klara oss själva och vänja oss vid barnet genom att besöka barnhemmet flera gånger först. Eventuellt reser bara en av oss. Förhoppningsvis är det inte regnperiod.
B. Genast ha hand om vårt barn och sedan lära känna det under åtskilliga veckor, i lugn och ro på pensionatet. Vi vill också hålla hårt i plånböcker och vigselringar.
C. Sola, bada, äta god mat och akta oss för tsunamis.
D. Åka på sightseeing! Man måste ju känna till barnets ursprungsland ordentligt. Lyxhotell är skönt och vi älskar charterresor.


Testresultat:
Om du har flest A. ska ni välja Indien
Om du har flest B. ska ni välja Colombia (eller kanske Brasilien)
Om du har flest C. ska ni välja Thailand
Om du har flest D. ska ni välja Kina

Jag fick mest D och eftersom sådana här tester (särskilt de man konsturerat själv) är 100% tillförlitliga så avgör det väl saken antar jag.

Brasilien?! Det kan ju inte komma nya länder ner-ramlande så där, och störa vår valprocess! Brasilien! Det är ju ett jättefint land! Hm, attans, varför ska det vara så svåååååårt!!!

Jag läser era bloggar också! Inte var dag och jag kommenterar inte alltid men ni ska veta att jag läser och att det hjälper mig.
För att hitta er lätt har jag listat några bloggar bland länkarna men jag tar gärna emot förslag på fler! Så har du eller nån anna du känner till en blogg som ni vill jag ska länka till så maila eller kommentera adressen. Mitt enda villkor är att den ska ha något med adoption att göra. Dvs att man har, ska eller funderar på att adoptera och skriver om detta ibland i bloggen.

Hör av er!

Jag bestämmer mig för att ringa runt till organisationerna. Det finns ju faktiskt flera och även om det väl inte är direkt troligt att någon av dem har något kul test som kommer ge oss alla svar vi behöver så kanske man kan få rekommendationer och närmre besked om väntetid.
Vi, som säkert då enligt x antal experter på adoptera.nu (har ni lagt märke till att 99 % av folket där anser sig vara just experter) är hemska blivande adoptivföräldrar, känner nämligen inte alls att det ”sjunger i hjärtat” eller att vi ”kommit hem” när vi tänker på ett specifikt land. Vi tycker alla verkar ok. Alla är spännande och fascinerande så japp, väntetiden är en viktig punkt i det hela.

Jag stänger alltså in mig på jobbet och ringer upp organisationerna.
Alla är trevliga entusiastiska och berättar gärna vilka länder de tror vi kan vara aktuella för. Inga direkt nyheter men i alla fall, skönt att bolla lite tankar och idéer. Det enda jag tycker är märkligt är att det verkar hur vanligt som helst att vänta i Sverige! Alltså sikta in sig på ett land, bli medlem och så vänta tills man får skicka. Milde tid, hur vågar man det undrar jag?! Under den tiden man väntar kan det ju hända vad som helst i landet och så har man kanske väntat ett år eller mer helt förgäves! Nä usch och fy! Det är vi helt överens om att vi inte vill.

Strax före lunch ringer jag den sista organisationen. Vår organisation. Jag säger att vi är sökandemedlemmar, att vi snart (för allt är ju faktiskt relativt) får vårt medgivande och nu skulle vilja veta vilka länder vi kan välja mellan.
- Det kan vi inte svara på.
- Nähä, vem kan då svara på det? undrar jag som tänker att kvinnan på andra sidan luren kanske har en liten släng av schizofreni och därför säger "vi" om sig själv men menar att någon annan på organisationen kan hjälpa mig.
- Ja, alltså vi måste ju först få in er hemutredning.
- Eh, jaha, säger jag lite förvirrat, men vi är ju helt friska och jag har ju gett dig vår ålder, samlevnadstid och hur länge vi varit gifta. Och vi klarar alla BMI-krav utan problem. Religiösa kan vi inte påstå att vi är. Och vi har papper på att vi har svårigheter att få biologiska barn. Vad mer behöver du veta för att kunna tala om vilka länder vi kan söka från?
- Vi kan inte svara på det förrän vi fått in er hemutredning.
- Men den är ju inte klar ännu!
- Då får ni vänta.
- Man hallå, hör på här, säger jag som börjat titta mig överaxeln efter Dolda kameran-teamet (fast det programmet är väl nedlagt i Sverige?!). Ni skriver ju ut kraven på hemsidan. Och att man ska kontakta en adoptionskonsulent för mer information! Är du inte adoptionskonsulent? För jag bad faktiskt växeln koppla mig till en sådan!
Jo, kvinnan är adoptionskonsulent visar det sig och nu verkar hon vara en irriterad sådan. Konstigt nog. För det är ju jag som borde bli irriterad, eller? Jag har ju bara följt instruktionerna på Organisationens hemsida.
- Okej, säger jag till sist, så du säger att man inte kan få information om något förrän ni har fått hemutredningen? Så om jag faxar den till dig så fort vi får den så kan jag ringa sedan och få svar?!
- Ni måste skicka den och sedan kontaktar vi er inom två veckor med förslag på länder ni skulle kunna passa för…
Två veckor?!?! Är hon rent från vettet?! TVÅ VECKOR!!! Alltså, vad är det MED folk?! Tid kanske inte är pengar i detta fallet men den är fan ta mig värdefull!!! Och nu tycker hon att vår hemutredning ska samla damm hos dem i ytterligare två veckor innan vi kan börja samla papper?! No way säger jag bara.
Kvinnan anar väl på min upprörda flämtning och sedan kompakta tystnad att detta inte direkt var vad jag ville ha till svar.
- Det är faktiskt helt omöjligt att rekommendera land utan att ha läst hemutredningen! säger hon med väldigt defensivt tonfall.
- Jasså, svarar jag, konstigt då att de andra organisationerna inte hade några som helst problem med det.

Den kvällen byter vi organisation. Vi har nu fyra länder att välja mellan:

Colombia
Thailand
Kina
Indien

Jag vet att ni tror jag har bestämt mig för Kina men det har jag inte. Inte helt. Och jag har i alla fall inte erkänt det. Inte för A i alla fall. Även om man kan tycka att min kina-matsfixering och mina lyckliga utrop var gång jag ser ett litet adopterat asiatiskt barn borde ge honom en ledtråd. Men men.
Vi är ju två om detta och jag bestämde mig för att lyssna på hans förslag. Generös som man är.
Det är ruggigt irriterande att vi är kvalificerade för typ 20 länder och så är det stopp i minst tio. Och av övriga tio är det låååång eller osäker väntetid i Sverige i sex stycken.
Vilket ger....fyra länder, som känns realistiska. Fyra länder. Fyra olika kulturer. Fyra valmöjligheter. Fan. Hatar välja. Jag är livrädd för att välja fel. Att vi ska välja land och nån annan från kursen välja ett annat (läs Kina) och få barn snabbare än vi. Då döööööööör jag! Även om vi får rätt unge i slutänden (vad jag nu har för nytta av det när jag är död).

Jag önskar det fanns ett test man kunde göra. Ni vet, som i Vecko Revyn när man var i tonåren. X antal frågor som man svarade på och sen vänder man på tidningen och får svar. På precis ALLT! Och även om jag växt ur Veckor Revyn så finns det ju faktiskt vuxenvarianter. Av testerna alltså. Jag gjorde en på nätet häromdagen, i en alldeles rumsren dagstidning, angående vilket parti jag ska rösta på. Varför kan du inte organisationerna då ha en?! Tror de hade vunnit många "kunder" på det...

Vad händer nu vill jag så klart veta, när hemutredningen är i hamn?
Jo, säger Tanten glatt, nu ska jag skriva utredningen och sedan ska den ju upp i nämnden. Nu ska vi se här när nästa nämndmöte är…Om tio dagar, jaha, nej det hinner vi ju inte…
Öh, va?! Vaddå inte hinner?! Hon ska knacka ner en hemutredning på fyra-fem sidor, inte skriva av bibeln. Och ja, hon har dator så hon behöver inte hugga ut orden bokstav för bokstav i sten heller. Hur kan detta ta mer än tio dagar?!
Tanten ler åt min otålighet (och A sparkar mig på smalbenet under bordet).
Jo förstår vi, först ska hon skriva ner alltihop. Sen ska vi läsa igenom och rätta det och så ska hon skriva om och sedan se till att nämnden har den färdiga hemutredningen två veckor före mötet där beslutet ska klubbas.
Men, säger hon och ler, de goda nyheterna är att det inte finns något som helst skäl till att vara oroliga eftersom vi är unga, friska och har bra jobb så nämnden kommer garanterat gå på hennes linje och godkänna oss. och det godkännandet kommer ske vid mötet i slutet av månaden, om lite mer än tre veckor.

Tre veckor. 21 dagar. Eller snarast 25 om man ska vara noggrann. Whooops, bara sådär så flyttas vårt barn ytterligare 25 dagar bort från mig. Och det hjälper inte det minsta att folk på adoptera.nu och familjeliv.se kommer med hurtiga tillrop om att man inte ska deppa, att processen är så för det är det bästa för baaaaarnen och dessutom är det ju helt fantastiskt för hur länge man än måste vänta blir det ju otroligt nog alltid rätt barn som hamnar i rätt familj. Då så! Då hade vi ju fått ”rätt” unge även om vi kommit med i nästa nämndmöte! Grrrrrr.
Vad ska vi göra under tiden, tills nämnden godkänt oss? undrar jag matt eftersom jag vet att man inte kan börja samla papper innan Organisationen fått in godkänd hemutredning (jo se lite lär man sig när man tvångsmässigt surfar genom varenda adoptionssida Sverige kan uppbringa elva gånger om dagen).
Ni kan ju försöka sikta in er på ett land, säger Tanten glatt.
Land. Ja, det var ju det också.