Inför sista hemutredningsträffen hamnar jag in någon sorts vakuum. Rent teoretiskt sett borde vi klara oss. Inga lik i garderoben som skuttat fram. Inget finns i några register som skulle kunna ställa till det. Snälla doktorn har sagt att vi är superfriska. Lägenheten klassades som normal. Vi adopterar inte för att rädda världen. Vi vill ha barn och har gått kursen så vi vet exakt hur hemskt det kan bli på ca åttio punkter. Vi har till och med lyckats få vårt äktenskap att framstå som så normalt det faktiskt är (även om jag ibland tvivlar)(på normalitetsgraden alltså, inte på äktenskapet).
Ändå är det på darriga ben vi går till sista mötet. Båda inser att det är idag domen faller. Visst, ärendet ska upp i nämnden också men det är ju rent formellt, något de klämmer in medan bullfatet går runt liksom. Det är Tanten som bestämmer. Som har den verkliga makten och nu är det dags.
– Tänk om hon tycker att trappan i trappuppgången är för brant och smal, säger jag oroligt. Var det inte en unge som ramlade där och fick näsblod förra året?!
– Hur ska hon veta det?! invänder A. Hon har ju knappast kameraövervakning i vår trappuppgång.
Vi tittar snabbt och oroligt på varandra men inser sedan det något orimliga i misstanken.
- Jag är mer orolig för vår ekonomi, medger A. Tänk om hon la märke till den nya tvn och tycker vi är alldeles för slösaktiga och ytliga som lägger pengar på sådant nu när vi ska adoptera?!
Han ser djupt oroad ut och tillägger trotsigt: Fast vi köpte ju den innan vi visste att det skulle kosta en förmögenhet att få barn!
– Vi kanske ska säga till henne idag att vi ska sälja tvn och leva utan. Att vi bara kommer lyssna på radio och läsa intressanta böcker i fortsättningen, föreslår jag. Eller nej, vi ska ge bort den! Till… till något kvinnohus eller härbärge!
– Aldrig i livet, vi kan ju inte vara utan tv! Utbrister A förskräckt.
Tysta går vi resten av vägen, var och en försjunkna i sina tankar. Ser nervöst på varann innan vi knackar på, tar ett djupt andetag och sätter sen på bästa ”jag-är-en-otroligt-kompetent-och-ansvarsfull-blivande-a-förälder-minen när vi kliver in på Tantens kontor med ett, förhoppningsvis, professionellt, varm och avslappnat leende.

Det är i slutet av mötet, när jag, helt utan avsikt har råkat vandra i väg i tankarna och nästan slutat lyssna på As beskrivelse av hur bra hans mamma är med barn som jag plötsligt, som ur någon sorts dimma hör hur tanten säger:
- … så när ni kommer hem med barnet är det viktigt att ni kommer hit med det för att…
Jag hör inte fortsättningen. När vi kommer hem med barnet! NÄR! Inte OM. Utan NÄR. Vi ska bli föräldrar. På riktigt! Nu kan jag le på riktigt också.

Jag har utvecklat ett aningen ohälsosamt (för vikten i alla fall?) intresse för Kina restauranger. Var gång någon vill luncha med mig föreslår jag, i lagom uttråkad och nonchalant ton, en Kinarestaurang. Har snart avverkat alla i stan tror jag. För jag vill till olika hela tiden, hur god maten än var på den jag åt på sist. Mina jobbarkompisar och bekanta, som inte vet att vi ska adoptera, förstår ingenting. Har adlrig haft något emot kinamat men jag har heller aldrig direkt älskat det. Någon frågade till och med om jag var gravid och detta var min nya matnojja. För att bevisa att det inte är så drack jag öl till maten. Allt medan jag girigt spanade mot personalen innanför disken.
Så vackra de är kineserna! Tonåringarna slanka, gracila och nätta. De vuxna starka och stolta. De gamla ser så kloka ut, som visemännen liksom där de står och slevar upp biff med bambuskott. De gamla kvinnorna som moder jord liksom. Och så barnen. Barnen så underbara med sitt blanka svarta hår, klara ögon och söta små näsor!
-Alltså nu har du släpat oss tvärsöver stan för att äta just här och så rör du inte din mat!!!
Vaknar ur mina drömmar och tittar förvirrat på min kollega. Böjer mig över tallriken och börjar peta i mig friterade räkor medan jag kikar på kvinnan som dukar av bordet bredvid. Om jag får en dotter från Kina, kommer hon se ut så när hon blir vuxen? Eller om det blir en son, kommer han likna hennes man, med glesnande hår och ett leende som en sol?
Hm, undrar om man kan övertala A att äta Kinamat från kvartersrestaurangen ikväll - igen?!

Igår läste jag en artikel i Aftonbladet om att företagen gör OCR-numren onödigt långa.

Visste det, tänkte jag genast! De gör det med flit, för att man ska sitta där som en närsynt höna, kisa och försöka få in en oändlig radda nummer. Bara för att få upp ett retligt felmeddelande; Fel OCR-nr, räkningen kunde inte registreras. Och så får man börja om igen. Vid tredje försöket börjar svetten rinna nedför ryggen och man sliter sitt hår. Man börjar fundera över om man verkligen behöver mobiltelefon. Eller el för den delen. Om fördelarna verkligen uppväger dessa förbaskade räkningar som är så förbaskat svåra att registrera. Jag trodde IT-revolutionen skulle underlätta livet?! Var det ändå inte lättare att gå till posten och skriva alla räkningar för hand?!

Enligt artikeln var det inte alls nödvändigt att ha så långa nummer och flera företag kunde inte svara på varför de hade det. Kände att jag eldade upp mig när jag läste, tänkte att det är skandal, de slösar min tid med det här! En räkning skulle kunna ta en minut att registrera men nu sitter man typ en kvart och pysslar och sliter, grrrrrr! Jag hade kunnat använda tiden till sååå mycket annat; läsa, träna, lyssna på musik, umgås med vänner, sova.

Och sedan slog det mig; snacka om I-landsproblem! Milde tid. Det handlar om en räkning liksom, som innehåller sju nummer mer än jag vill. Och de sju siffrorna är inte ens inblandade i summan jag måste betala! Jag vill inte gå så långt som att säga att jag är tacksam över att ha räkningar att betala men ändå. Om man tänker på att det någonstans på jorden idag föds en massa barn av mammor som vet att de inte kommer kunna behålla sitt barn. Som vet att de måste lämna bort barnet. Lägga ut det någonstans i hopp om att någon hittar det. Som bara kan hoppas att någon kommer adoptera barnet och älska det som sitt eget. Tja, då är ju långa OCR-nummer inget jätteproblem.

*Lutar mig rodnande över datorn och knappar ivrigt in siffor*

Jag sällar mig till skaran som piper av förskräckerlse när jag läser ACs info om Korea. Stängt?! Hur kan de stänga Korea?! Hur kan de tro att de plötsligt ska kunna adoptera bort så många barn inom landet?
Jag lider med de familjer som höll på att samla papper till Korea och nu inte kommer att ha någon liten baby hos sig om 6 månader. Och jag bävar för vad det kommer betyda för väntetiderna i mitt Kina. Nej, vi har inte bestämt oss än men när alla nu börjar prata om vad detta med Korea kommer betyda för väntetiderna i Kina inser jag att jag varit helt inställd på att vi ska skicka dit. Jag har bara inte talat om detta för A. Måste kanske göra det. Eller så borde vi välja annat land. Hjälp!
Hur stor kan den här Korea-invasionen tänkas bli? Hur många barn har Korea adopterat på per år på senaste tiden, alltså till alla länder? Shit, jag får panik. Måste jag vänta typ tre år på en liten kina-unge nu?! Aaaaahhhhggggrrrrrr!!!!

Idag insåg jag att jag är seriöst adoptionsinsnöad.
Surfar på familjeliv.se, kollar på en tjejs presentation där det står att hon är 21 och hon och sambon planerar skaffa barn. Jag har skrivit ett halvt inlägg om att man man måste vara gift och dessutom ha fyllt 25 år för att godkännas för adoption i Sverige när jag inser att hon faktiskt menar att de ska ha sex och skaffa barn den vägen. Och för en kort sekund tycker jag det verkar vara ett så....bakvänt sätt liksom.
Men sedan insåg jag att om de lyckas behöver hon bara vänta 9 månader. För att få ett barn! Inte 9 månader innan kursen börjar eller 9 månader innan de kan skicka sina papper. Total-total väntetid= nio kort månader!!! Så visst, jag förstår dem. På sätt och vis.
Jag skrev i alla fall inget i hennes gästbok.

Nu kan man maila mig om man vill. Min mailadress är themammawannabe@yahoo.se